Att vi alla, skall ha, skulle ha, samma rättigheter till friheter och skydd är tydligtvis en dröm som aldrig kommer att bli uppfylld. Redan i ett av de finaste dokumenten, USA:s självständighetsförklaring, kan man säga att minst halva befolkningen har mindre rättigheter än den mindre halvan. Samma sak i dokumenten från franska revolutionen och så har det varit ända fram i våra dagar. Kvinnor fick inte rösta förrän en bit in på 1900-talet. Så fort det dyker upp en diktator eller bara ett populistiskt kantparti sker det inskränkningar av rättigheter. Vissa bör inte få rösta, andra är helt enkelt inte önskvärda. För en del är flykt enda alternativet för ett liv. Ibland hjälper inte flykten. Dit människan kom var den inte välkommen, alla vänner och anförvanter hade försvunnit under flykten. Ett resultat av en ideologi som diskvalificerade vissa människogrupper från existensberättigande och liv fick jag se som 11- årigt barn.
En dag stannade vita bussar utanför ett tomt hus i min hemkommun. Från bussarna gick, stapplade, bars på bår eller starka armar människospillror som suttit i koncentrationsläger. Dessa stackare hade under år inte haft några mänskliga rättigheter. En kvinna som var något så när frisk hade rakat huvud när hon kom. Någon hade tatuerat något i pannan på henne, vad det var vet jag inte. Hon var rädd för postmannen, han hade uniform, hon grät när hon såg små barn. Hennes brott var att hon var polack. Hade hon någon släkting kvar i livet? Kunde hon skriva och berätta om att hon klarat sig och hade det relativt bra? Brev från flyktingar till anförvanter vad berättar de? Att de blivit mottagna som ohyra eller som människor?
Det hjälper inte vad statsmän bestämmer. Det kommer alltid att finnas stollar som tror att de vet bättre, och så fortsätter det som förut.
