Året var 1973. Den 11 september störtades och dog Chiles demokratiskt valde socialistiske president Salvador Allende av den chilenska militären under ledning av generalen Augusto Pinochet. Den officiella förklaringen till Allendes död i presidentpalatset la Moneda i huvudstaden Santiago de Chile var att han tog sitt liv med ett vapen han förärats av Cubas president Fidel Castro. Efter militärkuppen följde 17 år av militärdiktatur.
Under Pinochets styre förbjöds samtliga politiska partier och alla organisationer som generalen inte kunde kontrollera. Tiotusentals politiskt och fackligt aktiva förföljdes, torterades, avrättades, mördades eller försvann. Totalt dödades minst 3500 människor under Pinochets år vid makten. 2011 meddelade en chilensk undersökningskommission att uppskattningsvis 38 000 människor hade utsatts för tortyr och motsvarande behandling av regimen.
Harald Edenstam var en svensk diplomat och ambassadör som under sin diplomatiska karriär blev känd för sitt mod och sitt civilkurage och för sitt stora engagemang för de mänskliga rättigheterna. 1973 var Edelstam svensk ambassadör i Santiago de Chile och genom att upplåta det svenska ambassadområdet räddade han livet på och gav skydd åt många av diktaturens oppositionella varav många kom, att med ambassadörens hjälp, så småningom få en permanent fristad i Sverige.
Året var 1985. I maj anländer Marco Venegas till Sverige och Nyköping på flykt undan Pinochets regim. Marco, drygt 20 år gammal, vägde bara 53 kilo, var stressad och sliten efter kampen mot diktaturen i hemlandet Chile. Bilden på Marco är tagen straxt efter ankomsten till Sverige och samlades in i samband med insamlingen: Med flytten som erfarenhet. Projektet resulterade i en bok, Migrationsminnen, i vilken Marco medverkar med sina erfarenheter och där hans berättelse illustreras med fotot.
”Migrationsverket är det naturliga navet för migrationen till Sverige. Varje år tar vi emot många tusen ansökningar från människor som vill arbeta, besöka, bo eller söka skydd i Sverige. Vi vill underlätta rörligheten över gränser genom god service och en snabb och rättssäker handläggning. Vår vision är ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter.
Migrationsverket är en arbetsplats som präglas av respekt för människan. Vi strävar efter att ingen ska bli diskriminerad och att alla ska ges lika möjligheter.”
Citatet är hämtat från Migrationsverkets hemsida och en förhoppning är att ambitionen realiseras och upplevs så av de människor som kommer till Sverige.
Våra offentliga miljöer är idag arbetsplats för migranter från medlemsländer i Europeiska unionen som i alla väder och under långa arbetsdagar tigger ihop pengar till sitt uppehälle.
Året är 2014 och i valrörelsens sista minuter uppmanar förre statsministern Sveriges befolkning att öppna sina hjärtan för människor i behov av skydd och trygghet.
Men är det förenligt på ett strukturellt plan att ha portföljen till höger och hjärtat till vänster om man betraktar människan som bärare av mänskliga rättigheter? .Är tiggarna ett bevis på oförenligheten? Beroende av allmosor från våra öppna hjärtan och den enda rättighet de bär med sig: rätten att som medborgare i europeiska unionen under tre månader få vistas i ett annat av unionens medlemsländer än sitt hemland.
Året är 2014 och Marco Venegas bor fortfarande i Nyköping. Sverige var öppet för honom.
De politiker som vill öppna hjärtan borde arbeta för vår syn på människan som bärare av mänskliga rättigheter och, som Migrationsverket skriver på sin hemsida, för ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter. Allmosor och tiggeri ger inte Sverige och migranter möjligheter, endast beroende och utanförskap.
