Potatisens resa börjar för 8000 år sedan i Sydamerika. Inkaindianerna odlade potatis högt upp i Anderna. En del anser att Inkaindianerna grundade hela sin kultur och sitt välstånd på den. Till Europa kom potatisen på 1600-talet med de spanska erövrarna och Jonas Ahlström (eller om Olof Rudbäck var före ) hemförde på 1700-talet svenskarnas ”nationalmat” nummer ett.
Potatisen har familjeband till både heta och farliga släktingar i form av chili, paprika och tobak. Det finns skillnader mellan färsk-, sommar- och vinterpotatis. Färskpotatis - eller nypotatis, som man säger i sydsverige - med sitt tunna skal har sin givna plats på midsommarbordet. Vinterpotatis har tjockare skal och tål lagring under hela vintern.
Potatis går att använda på många sätt - exempelvis kokt, stekt, friterad och ugnsbakad. Den går även att använda till potatischips och tillverkning av ädla drycker.
Det går många historier om potatischipsets ursprung. Många tror att det var kocken George Crum som var först med att utveckla det i Saratoga Springs sommaren 1853. Crum kallade sitt chips för ”potato chrunches”. Det var kanske inte så konstigt att börja göra potatischips, eftersom det var vanligt med friterad potatis (pommes frites) i det amerikanska köket.
Från början åt man potatischips på restaurang med kniv och gaffel – på samma sätt som pommes frites. Först vid slutet av 1890-talet började chips tillverkas för försäljning i butik.
Till England och Europa kom chips först på 1920-talet. Idag är det för många svårt att tänka sig fredagsmys utan potatischips.
En annan uppskattad potatisprodukt är brännvin – framförallt till midsommarfesten och kräftskivan. Det var Grevinnan Eva Ekeblad som i mitten av 1700-talet stod för den viktiga upptäckten att göra brännvin av potatis. Hon tyckte det var synd att använda värdefull brödsäd till brännvinsbränning. Bland annat på grund av hennes arbeten kring brännvinsframställning från potatis, blev hon som första kvinna invald i Kungliga Vetenskaps-akademin. Potatisodlingen ökade kraftigt och hembränningsapparaterna puttrade överallt i landet med kraftigt stigande alkoholproblem som följd. I början av 1800-talet drack man i genomsnitt 46 liter brännvin per person och år och det fanns uppskattningsvis 175 000 brännvinspannor i Sverige. År 1860 förbjöds husbehovsbränningen.
Saknaden efter ”brödsmaken” var dock tydligen så stor att man kryddade potatisbrännvinet med brödkryddor. Olof Peter Andersson lanserade lagom till Göteborgsutställningen 1891 sin akvavit (Gammal Fin 1:ma akvavit eller OP), som var kryddad med kummin, fänkål och anis.
Med andra ord så går det nära nog att basera en hel fest på potatisråvara.
