Vid seniorbloggarnas besök på ReTuna i Eskilstuna fick vi en intressant visning av museets utställning genom Anna Hedtjärn Wester. På utställningen ”Koll på kläder” fanns bland mycket annat en monter som berättade om bomullsspinnerierna Fors och Perioden i Nyköping. Det kändes då intressant att fördjupa kunskaperna om Periodens Bomullsspinneri och platsen där det låg.

Perioden ligger vid ett fall i Nyköpingsån mellan Fors och Harg. Platsen utnyttjades redan år 1763 genom att grosshandlare Carl Magnus Nyström startade papperstillverkning vid fallet som var en viktig kraftkälla och säkert en förutsättning för verksamheten. År 1783 övertogs pappersbruket av Salomon Malmberg och hans son Pehr Malmberg. Fabrikens domäner utökades i slutet av 1700-talet med den mark som idag kallas ”Fåfängan”. Där uppfördes två stugor som bostad åt pappersbruksarbetare. Dessa stugor är bland de älsta i Nyköping och hyser idag en caférörelse.

Så småningom (1872) startades ett Bomullsspinneri vid Perioden. Kraften från ån var åter en viktig komponent. Spinneriet byggdes med kapital och intressenter från Norrköping. Av bomullen tillverkades garn och tråd för olika ändamål. I nedervåningen installerades två turbiner.

År 1882 byggdes fabriken ut och år 1908 tillkom ett elkraftverk som låg vid det bortre brofästet till den gångbro som fortfarande finns kvar. Från början lagrades råbomull i Kungstornet vid Nyköpingshus. Så småningom byggdes en ny magasinslokal intill Kråkberget, vilket gav kortare transportavstånd. Efter ytterligare rationaliseringar av driften tillverkades endast ”fabriksgarn” för försäljning till andra väverier.

1950-talet innebar kris inom svensk textilindustri och i början på 1960-talet stod det klart att man inte  kunde fortsätta driften av spinneriet. Den 27 februari 1964 stannade textilmaskinerna och spinneriet lades ned.

Kraftstationen vid Perioden fanns kvar i drift till år 1972 och ägdes då av Nyköpings Elverk. De stora ”hjulen” som idag står som monument vid Storhusfallet (på den plats där gamla Karlfors kvarn låg) kommer från kraftstationen vid Perioden. De var remskivor i den gamla kraftstationen och påminner om en svunnen industriepok.

Är namnet på återbruksgallerian i Eskilstuna – ett köpcentrum för återbruk till vilken regionens invånare ska kunna komma till Returen för att lämna förbrukade saker men också för att kunna handla fina återbrukade saker och få kunskap och inspiration om återbruk, kretsloppstänkande och hållbarhet. Ett nytt och unikt handelskoncept med grund i det nära och lokala. Verksamheten, som drivs av Eskilstuna kommun, kan vara världens första köpcentrum för återbrukade saker som det står att läsa på gallerians hemsida. I verksamheten ryms 7 butiker, ett kafé och en restaurang.

Ett helt annat koncept beskriver Sveriges största galleri som öppnar den 12 november. Mall of Scandinavia i Arenastaden i Solna i Stockholmstrakten. Anläggningen är på 100 000 kvadratmeter, har 224 hyresgäster och beräknas få en omsättning som överträffar samtliga stora gallerior i stockholmstrakten. En helt annan målsättning med verksamheten än på Retuna. Människor förväntas komma långväga ifrån för att kunna inhandla det mest moderna och populära för att sedan äta på en av de 20 restaurangerna som finns i Mallen.
Men kanske kommer Mall of Scandinavias förhoppningar på skam.

I läroplanen för grundskolan får hållbar utveckling och miljö en starkare ställning och i slöjden ska eleverna arbeta med återvinning av material. Till exempel med kläder inköpta från en secondhandbutik. Ämnet ska ta sig an miljöaspekterna och främja en hållbar utveckling genom val av material och metoder. I kursplanen för årskurs 4 till 6 står det att slöjdundervisningen ska bidra till resurshushållning genom att eleverna till exempel arbetar med reparationer och återanvändning. I årskurs 7 till 9 skrivs att eleverna ska arbeta med hur olika material produceras ur ett hållbarhetsperspektiv.

Hopp om framtiden om skolan utbildar klimatsmarta konsumenter och om återbruk blir framtidskonceptet.

Smedjorna har fått sitt namn efter grundaren Reinhold Rademacher som med omfattande personliga privilegier förmåddes att flytta från svenska Livland till Sverige av dåvarande regenten Karl X Gustaf. Rademacher, industriman från Riga och bördig från Nederländerna, var redan väletablerad och innehade privilegium på finsmidesmanufaktur i Kirkholms skans i Livland men verksamheten ansågs hotad av Ryssland som var på frammarsch i området och som Svenska Livland gränsade till. Området hade tillfallit Sverige genom stilleståndet i Altmark 1629 och avträddes senare till just Ryssland genom freden i Nystad 1721.

Året var troligen 1658 då Reinhold Rademacher satte sina fötter i Eskilstuna eller Carl Gustafs stad som platsen då fick heta efter namnet på Sveriges regent. Planerna för verksamheten var stora och Rademacher bjöd in både valloner och tyska smeder att verka i smedjorna eller gevärsfaktoriet som det kom att kallas. En äldre benämning på gevärsfabriker som under stormaktstiden inrättades på flera håll i landet för att förse landet med vapen i de olika krig som fördes. Som motprestation erhöll oftast städerna stadsrättigheter eller stadsprivilegier utfärdade av kronan vilket var en förutsättning för att städerna skulle ha juridisk rätt att bedriva sin verksamhet och erkännas som stad.

Planen för Carl Gustafs stad var att inrätta 120 smedjor uppförda i sten och stadsplanen ritades av den fransksvenske arkitekten Jean de la Vallée som från 1651 fått titeln kunglig arkitekt. 1659 stod de första smedjorna färdiga och då inte i sten utan uppförda i trä. De resterande 100 kom aldrig att uppföras utan förblev en pappersprodukt.

Jean de la Vallée var den förste svenska konstnär som fick statligt finansierad utbildning på konstcentra i Paris och Rom och hans främsta verk och insats anses vara ombyggnaden av Stockholms slott.

Reinhold Rademachers omfattande privilegier blev så småningom en broms för utvecklingen och efter hans död övergick, i början på 1700-talet, verksamheten i privat ägo och Carl Gustafs stad återtog det tidigare namnet Eskilstuna.

Inte heller städer och stadsprivilegier fick ett evigt liv. 1971 avskaffades begreppet stad och stadsprivilegier definitivt i och med den stora kommunreformen och idag finns inga städer i juridisk mening kvar i Sverige.

Flera kända verk av de la Vallées hand, slott, palats, kyrkor, står dock fortfarande kvar och fyller sin funktion på flera platser i landet, inte minst i huvudstaden, och är liksom smedjorna i Eskilstuna värda att besöka och uppleva.

I en av Rademachersmedjorna i Eskilstuna finns en något märklig möbel – en kökssoffa som kan se både välkomnande ut men även talar om att ”hit men inte längre”. Men mera om det kommer lite längre fram.

Seniorbloggarnas höstutflykt till Eskilstuna innefattade även ett besök vid Rademachersmedjorna – ett av stadens mest välbesökta mål för såväl turister som kommunens egna invånare. Inte minst vid alla festliga arrangemang som hålls under året.

Det var också här som Eskilstunas första museum såg dagens ljus. Året var 1906 och i dag för ett besök på museismedjan Berglindska smedjan oss tillbaka till 1600-talet. Här får vi stifta bekantskap med såväl smedjan som bostaden med rum för både mästaren, hans gesäller och lärlingar så som det en gång såg ut.

Man behöver inte ha mycket fantasi för att leva sig in i hur här en gång i tiden gesäller/lärlingar stod och med hjälp av de enorma bälgarna blåste liv i ässjan, järnet hettades upp för att sedan under öronbedövande ljud hamrades ut till knivar, spikar, gångjärn och till och med ljusstakar.

Även för den yngsta generationen har man ordnat med en ”egen” smedja – Smetuna – som är en lek-och lärmiljö där barn upp till 10 år i autentisk miljö från mitten av 1800-talet kan låtsas att de är någon av dem som arbetar i smedjan eller bara vara familjemedlem i hemmet.

För den som inte upplevt den unika miljön vid Rademachersmedjorna, där än i dag flera hantverkare har verksamhet, är ett besök att rekommendera. Musei- och leksmedjan är dock bara öppet några månader under sommaren.

Så var det historien om kökssoffan. En väl sliten möbel som det skulle vara roligt att få höra vad den har varit med om. Vilka som suttit i den och vilka som inte fått sitta där. Soffans ryggstöd går att fälla framåt och man kan tro att det är för att göra den bredare eller användas som sängplats. Tro det eller inte, men det fälls fram för att tala om för en besökare att han/hon inte är välkommen att sitta där.

Det här berättade vår kunniga ciceron, Åsa Egeld, som livfullt gav en beskrivning över livet vid smedjorna och tillkomsten av Eskilstunas första museum.

 

Så många vackra hus bevarade från en tid då allt gjordes för hand, långt före industrialiseringen. Med en mästersmed och lärlingar som arbetade tillsammans i en mörk liten smedja. Några gossar som bar in ved och någon som skötte den stora bälgen, det fanns förresten två stycken bälgar till den stora smedjan. Här gjordes bara klensmide, d v s spik, synålar, åderlåtningsjärn, stigbyglar, handtag och gångjärn mm.

Reinhold Rademacher hade sin smidesmanufaktur här från 1650-talet. Han hade tidigare sin verksamhet i Riga och blev ”handplockad” av Karl X Gustav. I Eskilstuna planerades 120 smedjor, som skulle byggas i sten, men det blev bara 20 st., i stället byggda i trä med boningshus och fähus. Nu finns bara några hus kvar, mycket vackert bevarade med gamla vackra detaljer kvar, såsom gångjärn och handtag på dörrarna t ex.

Julmarknad hålls 28 – 29 november, det vore kul att åka dit igen och insupa julatmosfären i den historiska miljön.

Under seniorbloggarnas besök i Eskilstuna fick vi förutom Retuna även besöka Radermachersmedjorna. Åsa Egeld från Eskilstuna Stadsmuseum gav oss en intressant inblick i historien kring de gamla smedjorna.

Vi fick lära oss att smedjorna byggdes på 1650-talet och var en del av Carl Gustavs stad som Eskilstuna hette på den tiden. Kung Karl X Gustav (som var född på Nyköpingshus) ville anlägga smedjor för klensmide och nuvarande Eskilstuna blev platsen för dessa. Arkitekten som utsågs av kungen var Jean de la Valleé. Han ritade från början en ”stadsplan” med 120 smedjor av sten. Vi vet nu att det bara blev 20 smedjor av trä. Några av dessa finns fortfarande kvar. Kungen behövde en drivkraftig ledare för sina smedjor och blickarna föll på Reinhold Radermacher i Riga.

Han kom från Nederländerna men drev en smides-manufaktur i det dåvarande svenska Livland. Det gick åt en hel del övertalning för att få honom att nappa på projektet i Eskilstuna. Han skulle bland annat få ensamrätt på tillverkning av ett stort antal produkter och efter en tid föll han till föga och antog utmaningen.

Hans privilegier innebar att han kunde tillverka manufakturvaror av järn, koppar och mässing. Det var i princip en massproduktion av exempelis knivar, saxar, synålar, lås och beslag men även lättare vapen och vapendelar. Privilegierna var personliga och  de som arbetade där var närmast livegna. Varje smedja hade lärlingar och gesäller inneboende och vi fick också se hur en sådan smedja med bostadsdel kunde se ut.

Utan att fördjupa mig närmare i historien så gjorde Karl den X Gustav och före honom Gustav II Adolf sig kända som krigiska kungar. Därigenom bidrog de även till utvecklingen av stål- och metallindustrin i Sverige under 1600-talet. Karl den X Gustav genom utvecklingen i Eskilstuna, som beskrivits ovan. Gustav II Adolf  behövde också både pengar och vapen för sin krigföring. Han var drivande när det gällde att få Willem de Besche och Louis de Geer att ”importera” de erkänt skickliga vallonska järn- och stålarbetarna. Med vallonerna infördes vallonsmidet i Sverige som kom att bli grunden för vår moderna svenska  stålindustri. Det är dock en annan historia som förtjänar en egen blogg.

Hundra år är en lång tid och 2018 ska nya museet stå klart. Då är det precis 100 år sen första museet invigdes, det var i maj 1918.

Här följer en liten titt i Föreningen Södermanlands Länsmuseums historia från 1946. Jag har lyckats få fatt i hembygdsförbundets årsskrift från det året, och sparat den för det var då jag såg dagens ljus. Som släktforskare säger man att man ska ha lite kött på benen, det är inte bara att samla årtal. Här får jag en inblick i hur Sörmland såg ut då.

Ordförande i Länsmuseets styrelse var landshövdingen Bo Hammarskjöld, flera eminenta friherrar och kyrkoherdar var ledamöter och endast en kvinna, nämligen fru Elin Håkansson. Intendent var Martin Nilsson och landsantikvarie var Ivar Schnell.

Man hade inkomster på 15 776 kronor och utgifter på 8 872. Ekonomin hade varit god åren innan och vid årets början 1946 hade man tillgångar på 60 860 kr. Dessa var placerade i aktier i Skandinaviska Banken, och i Svenska Aeroplanbolaget, totalt 12 260 och obligationer med 15 000 och Svenska Metallverkens förlagsbevis med 15 000. På banken fanns resten, 18 500 kr. Så mycket aktier i efterkrigstidens Sverige. Var det en bra investering?

Jag vet inte hur det gick med det, men jag vet att nu ska vi investera i mark och byggnad för ”319 884 782 kr” . Ett heligt tal som inte får överskridas men gärna underskridas. Alla entreprenörer från NCC till underlevererantörer måste hålla sig inom sin budget.

1937 föreslogs att man skulle köpa den gamla gasverksbyggnaden i kvarteret Slottsvakten vid Nyköpings hus. 1945 sålde Nyköpings stad byggnaden för 25 000 kr till museiföreningen samt lämnade tomten i gåva, 3 738 kvadratmeter. Museet var trångbott och behövde bl a utrymme för konst. Så här skrev man i verksamhetsberättelsen:

”Tomten är så stor, att den medger uppförande av byggnader, som kunna tillgodose museets lokalbehov för mycket lång, kanske all framtid. Den ligger så nära slottet att museet där kan skötas i nära samverkan med detta”.

Museets samlingar av hantverksredskap hade ställts upp i porthuset där lokaler blivit tillgängliga då militären lämnat dem. Man hade omkring 6 000 besökande under 1945, varav hälften var betalande. Bilden är från före 1950 och visar handkammaren i Gamla Residenset med en mängd mangeldon, vävstol och skyttlar samt förvaringsaskar i trä.

Nu ser vi att konstmuseet inte räckte långt till när alla samlingar ökade under åren. Ett nytt stort museeum är på gång och vi bloggare fick en fin genomgång av det planerade bygget av Marianne Lundberg. Jag ser fram emot den välplanerade byggnaden och med parken utanför där utställningar kan ordnas och man kan ta en fika. Den knyter samman Nyköpings hus och hamnen med museet med vackra promenadstråk.

Sörmlands museum skriver att ”den färgglada folkdräkten från Vingåker är en av de äldsta i Sverige. Dräkten tillhörde bönderna och bars fram till mitten av 1800-talet. Seden krävde att de alltid skulle bära den, både till vardags och till fest. Bönderna var mycket stolta över sin dräkt. Eftersom dräkten endast tillhörde bönderna understödde den ett starkt klassmedvetande.”

Våra folkdräkter har sedan länge förlorat sin traditionella roll. Men vi är många som tycker att dräkterna är mycket vackra. Vi ser dem bäras vid bröllop, dop, skolavslutningar, nationaldagen (?) och andra högtidliga tillfällen.

Förkläde och färgprover till Vingåkersdräkten

Vingåkersdräkten har rena färger i grönt, blått, rött och gult. Museet har därför valt att Vingåkersdräktens färger ska inspirera till färgsättning i huset. Vi som kommer dit ska få en berättelse om Vingåkersdräkten genom färgerna i huset.

När jag besökte biblioteket i Sunne som invigdes för flera år sedan, hade arkitekten i samverkan med biblioteket valt björken som genomgående form och färgskala både utanpå och inuti byggnaden. Det var en berättelse som jag kommer ihåg om det huset.

Att medvetet väja en symbol från länet, Vingåkersdräkten får anses vara det, gör att berättelsen om dräkten blir levande och färgerna får en berättelse. Kanske även dräktens form kan användas som symbol i arkitekturen. Bland bilderna på fasaden bör Vingåkersdräkten och kanske även andra dräkter finnas med, för att beskriva länets historia.

Jag hade förmånen att låna en dräkt vid ett högtidligt tillfälle för många år sedan.  Jag skulle inviga  ett lite torp vid Skottvångs gruvor. Dräkten passade mig eftersom den gick att ställa om efter den person som skulle bära den. Kanske också något som är symboliskt att ha med i berättelsen om dräkten och färgerna.

Birgitta Lundh, gästbloggare

Han skulle säkert ha varit mycket stolt över den spännande utveckling som under snart 100 år skett för ett av Sörmlands mest spännande och omfångsrika museum – Sörmlands Museum. Då tänker jag på läroverksadjunkten Martin Nilsson, mannen som 1913 var en av skaparna av Föreningen Södermanlands läns museum, och som kom att spela en viktig roll för bevarande av historiska samlingar och konst. 1916 blev han intendent för museet vid gamla residenset på Nyköpings Hus.

Under hans ledning växte verksamheten och det var, precis som det är i dag, svårt att hitta lämpliga lokaler för samlingarna som växte i allt snabbare takt. Den första stora utställningen invigdes 1918 och fanns att beskåda i Gamla residenset. Här fanns redskap för jakt och fiske som använts under hundratals år och som vi förhoppningsvis kommer att kunna stifta närmare bekantskap med inom en inte allt för avlägsen framtid.

För om två år kommer ett av landets nyaste och mest ändamålsenliga museer att tas i bruk på det gamla industriområdet vid Spelhagen. 2018 är det dags för en säkerligen både efterlängtad och festlig invigning.

Visionen är att:

Sörmlands museum ska vara ett museum som väcker engagemang med

• Människan i centrum

• Deltagande i fokus

• Historia, kulturarv, konst och slöjd som verktyg

Häromdagen fick vi i Seniorbloggarna vara med om en mycket intressant och givande presentation av allt arbete som ligger bakom tillkomsten av det nya museet, alla turer till det slutliga beskedet att Nyköping kommer att kunna glädjas åt något alldeles speciellt i museiväg och en plats som kommer att vidga vyerna och väcka engagemang för besökare i alla åldrar från när och fjärran.

Det var, Marianne Lundberg, projektsamordnare för Nya huset, som presenterade bygget med Carlstedt Ark som arkitekter och NCC som huvudentreprenör. För Sörmlands Museums alla medarbetare kommer det att bli en tuff tid med förberedelser och inflyttning. Men det är säkert i glädjens tecken efter alla ”svåra” år med spridd verksamhet och trångboddhet inte minst vad gäller magasin för de enorma mängder av föremål som det handlar om.

För residensstaden Nyköping kommer det nya museet att bli ett lyft av format större och med intressanta utställningar ett besöksmål för både små och stora. Här öppnas dessutom goda möjligheter för skolorna i länet till utvecklande historiska besök. Att ge dagens ungdomar en inblick i inte bara nutid utan en spännande historia om tider som varit och som många tyvärr har liten eller ingen kännedom om.

På 1700-talet blev muséet en plats där man bevarar samlingar och där dessa kan visas för allmänheten. Men som så mycket kan man spåra ordet tillbaka till antiken och då först till Grekland där mouseion var konstens och vetenskapens gudinnors, musernas, helgedom.

Muséum däremot är latin och i det antika Rom beskrev det platser där man förde filosofiska diskussioner. Det var också i Italien som den nuvarande betydelsen började ta form då man under 1500-talet kom att använda ordet för att beskriva Lorenzo di Medicis samlingar i Florens. Hundra år senare kom ordet att betyda kuriosasamling och ytterligare hundra år senare fick termen den betydelse den fortfarande har.

På Sörmlands muséums hemsida kan man läsa att muséets vision är att vidga vyer och väcka engagemang och att verksamheten ska bidra till att människor påverkar samhället och sin livssituation. Muséet ska ha människan i centrum, deltagande i fokus och historia, konst och slöjd som verktyg. Organisationen kan inte skriva sin fysiska historia längre tillbaka än till 1910-talet men med sin vision och sitt uppdrag kan man påstå att den antika traditionen från Rom förvaltas, inte bara på en fysisk plats utan också med alla de möjligheter till kommunikation som står till buds idag.

Ett försök att hålla samtalet om Nyköpings historia levande är websidan ”Nyköping- historien längs ån” där den intresserade i korthet kan ta del av information om historiska platser i trakten. På nummer 32, Gamla residenset, finns spännande uppgifter om byggnadens skiftande historiska och nutida funktioner. Byggnaden uppfördes först som residens åt landshövdingen i början på 1700-talet, blev därefter kontor för länsstyrelsen för att sedan under det tidiga 1800-talet bli hemvist för tvångsomhändertagna korrektionshjon, människor som ansågs ligga samhället till last på grund av vanart, lättja eller liderlighet. I slutet av 1800-talet upphörde verksamheten med att försöka ge samhällets olycksbarn goda vanor och nya möjligheter genom disciplin och arbete, verktyg som ansågs förbättra människan.

Vid tre tillfällen under december 2015 kan man som besökare på gamla residenset få träffa hjonen i ”Fattigdomens jul – en soppteater” som ges av Nyköpings stads teater. De tvångsintagna förbereder sig inför den stundande julen och hoppas att julbocken kanske ska komma till dem med skamgåvor.

Att ge en julklapp hör ihop med seden att i hemlighet överlämna en ”skamgåva”. En elak vers fästes vid ett vedträ eller på en halmbock och i skydd av mörkret klappade givaren hårt på mottagarens dörr, slängde in klappen och sprang därifrån. Det är inte svårt att dra paralleller till idag och genom att ta del av om vår historia ges vi möjligheter till vidgade perspektiv på dagens samhälle och dess innehåll.

Gamla residenset är nu klassat som byggnadsminne och som sådan en kulturhistorisk värdefull byggnad som måste bevaras för all framtid och som inte får förvanskas, byggas om eller rivas.

Tre stationer ytterligare återstår på sidan ”Nyköping- historien längs ån”, ett samarbete mellan Sörmlands muséum och Nyköpings kommun, och mycket mer intressant finns att ta del av om området i Gamla residensets grannskap, om människorna, makten, energin och ekonomin som format Nyköping genom historien. Och samtalet kan fortsätta.

Bildens katalog nr 1, prydligt inbunden i grönsvart läderband med Sörmlandsgripen och text i guldsnitt, överlämnades tidigt 1920-tal från förläggaren till herr landshövding Lennart Reuterskiöld. Den innehåller ett kort företal samt 22 foton från utställningarna i Gamla Residenset, som öppnades som museum 1918.

Föreningen Södermanlands länsmuseum hade bildats 1913 med ambition "att främja ökad kunskap om och väcka förståelse för Södermanlands och dess folks kulturella utveckling under gångna tider". Ett kulturhistoriskt museum skulle byggas upp. Efter några års insamlande av föremål under ledning av intendent Nilsson öppnades museet i en byggnad vid Nyköpingshus, som på 1700-talet varit landshövdingebostad och på 1800-talet inhyst arbets- och korrektionsanstalt för länets "vanartiga, lättjefulla och liderliga individer". Intendenten och läroverksadjunkten Martin Nilsson var en dåtida eldsjäl. Nilsson fonderade också medel för framtida behov. På så sätt har museet bl. a. byggt upp en högklassig samling av äldre kläder och dithörande persedlar. Hans pengar möjliggjorde t ex inköp av unika kläder mm när samlingar från herresätet Biby i Eskilstuna kommun auktionerades ut år 2014.

Över 100 år senare är det hög tid för nya lokaler. I bortåt tio år har frågan stötts och blötts. Visst behövde länsmuseet en ändamålsenlig ersättningslokal för de tidigare i kv. Slottsvakten som dömts ut. Men kostnaden blev kontroversiell. År 2013 beslutade landstingsfullmäktige att inköpa en del av en fastighet i Spelhagen där det nya museet skulle uppföras till en beräknad kostnad på 250 milj. kr. Moderater och Sverigedemokrater reserverade sig. Såväl alltför hög investeringskostnad som oklara framtida driftkostnader anfördes mot projektet. När landstingsfullmäktige i juni i år – efter ett betydande byggnadstekniskt omtag mm - beslutade om ett miljöinriktat tilläggsanslag på 70 milj. kr för nybygget blev röstsiffrorna 41 för och 30 emot. Sittande minoritetskoalition (s+mp+c+lib) lyckades lotsa igenom det hela med stöd av v+kd. Men m + sd + vård för pengarna lämnade var för sig in reservationer mot beslutet. Den utdragna beslutsprocessen visar bl. a. på svårigheter att nå konsensus kring satsningar på verksamhet utanför hälso- och sjukvårdsområdet. Personalsatsningar, fler slutenvårdsplatser och nödvändiga investeringar i hälso- och sjukvårdens lokaler måste självklart prioriteras. Att avstå kultursatsningar löser emellertid inte sjukvårdens stora behov. Av landstingsskattens 10,77 kr per skattekrona användes år 2014 endast 16 öre till sektorn kultur, utbildning och friluftsliv. Det borde en och annan populist betänka!

Museet öppnas troligen under andra halvåret år 2018. Då kommer besökarna att mötas av ett väl genomtänkt allaktivitetshus, en kulturell mötesplats med utställningsytor, magasin, arkiv, studierum etc. samt flexibla arbetsplatser för upp till 100 anställda. Dessutom kommer byggnaden att innehålla en sessionssal, där landstingsfullmäktiges möten ska hållas. En tilltalande utomhusmiljö för utställningar, evenemang och avkopplande samtal ska det också bli. Det ska bli spännande att följa bygget och jag ser redan fram emot att få uppleva aktiviteter i nya Sörmlands länsmuseum.

Vid vår träff med seniorbloggarna fick vi en genomgång av det nya museet som skall byggas på Spelhagsområdet i Nyköping. Marianne Lundberg, som är projektsamordnare för bygget, berättade om allt som skall finnas där. En mycket imponerande anläggning.

Det innebär att Södermanlands museum kommer att flytta från det gamla ”Åhuset” efter att ha huserat där ett antal år. Huset vid ån var tidigare säte för CeWe Instrument AB – ett företag som fortfarande finns kvar i Nyköping.

Mina egna minnen av Åhuset är från år 1961, då jag som 15-åring precis hade gått ut den dåvarande realskolan. Jag var ganska trött på skolarbetet och trodde att det skulle vara mycket bättre att jobba. Jag såg en framtid inom elektronikområdet och funderade på var jag skulle söka jobb. Det var inte så långt från gamla ”Läroverket” ner till huset vid ån där CeWe Instrument hade sina lokaler. Jag stegade alltså ner till CeWe och frågade vem jag skulle vända mig till för att söka jobb. Till min stora förvåning blev jag invisad till dåvarande chefen. Han tittade på mig och undrade vad jag ville. Jag frågade om det fanns något jobb till mig. Jo då, jag kunde få börja i produktionen. Eftersom jag var så ung behövde jag bara ta ut en ”arbetsbok”. Där skulle en läkare intyga att jag var frisk och att jag klarade att arbeta på samma villkor som de övriga anställda. Arbetsbok och läkarbesök var snabbt ordnade och sedan var det bara att inställa sig på CeWe för att börja arbeta. Arbetstiden var 45 timmar i veckan och då arbetade vi även halva lördagen. Lönen var 1,90 kronor per timma – alltså drygt 80 kronor per vecka. Det var ingen lön man blev fet på, så det var tur att jag kunde bo kvar hos mina föräldrar. 

Jag blev genast satt i arbete med att producera elektriska visarinstrument. Vi satt utefter långa bänkar efter principen stationsarbete, där varje station/person genomförde ett antal moment på instrumenten. Man kan se det som en löpandebandproduktion utan band. Jag började väl redan här ana att arbetslivet inte var den ”gröna äng” jag hade förväntat mig.

Vid slutet av året sökte jag ett annat arbete på AB Sunlight i Nyköping och fick så småningom arbete på laboratoriet. Efter några år insåg jag att det var studier som gällde om man ville ha intressanta arbetsuppgifter. Så färden gick till Norrköping och ingenjörsutbildning – men nu inom området kemi. Det är kul att Åhuset som var min första arbetsplats finns kvar och nu står även museet i begrepp att flytta från Åhuset till nya lokaler i Spelhagen.

I Svenska Familjejournalen band 16 årgång 1877 beskrivs Nyköpings hus omgivningar. Sydost om och nedanför slottet låg den s.k Spelgården, det område som idag benämns Spelhagen. Platsen var skild från slottet genom vallgraven och en kanal som förenades med havet i Svanviken. Spelgården var då en lummig plats där nyköpingsborna samlades för att roa sig med lekar och spel vilket man gjorde så sent som på 1700-talet.

1948 invigde Nyköpings Automobilfabrik sin nya fabrik i Spelhagen och området kom att utvecklas till ett industriområde kompletterat med att Nyköpings kommun använde platsen för avfallshantering från början av 1900-talet till 1950. Både hushållsavfall och avfall från industrier har deponerats i området och det lummiga området blev en plats förorenad med deponigaser, metaller och organiska ämnen. Borta var den lummiga lek- och nöjesparken.

Men nu skriver vi 2000-tal och området ska åter bli en publik plats och som Södermanlands Nyheter skriver i en artikel från november 2014: ”Ett stycke industrihistoria jämnas med marken i Spelhagen, Nyköping. Saab-ANA:s fabrikslokaler är snart ett minne blott för nytt länsmuseum. Om två år ska 320-miljonersmuseet stå klart.” Muséet som åsyftas är Sörmlands muséum som efter många år som husvill ska få nya lokaler 2018.

I gestaltningsprogrammet från 2014 är visionen att det nya muséet ska bli ett öppet hus där många olika människor kan mötas, delta, göra och uppleva och att de nya lokalerna, hela komplexet med hus och torg, ska kännetecknas av att vara välkomnande och spännande, öppet, kul och varmt, skarpt, vasst och utmanande, oväntat, okonventionellt och varierat.

Området åter en plats för människan i centrum och kanske ges också utrymme för lekar och spel som på 1700-talet.

En bild av en bro, en mycket viktig bro, som förband västra hamnsidan med den östra. Här kom ett stickspår från TGOJ-banan in till fabriker och upplag. Spåret gick över den svängbara bron, som först kallades järnvägsbron och senare svängbron. Bron stod på ett fundament mitt i ån och svängde på det så att båtar kunde passera uppströms. Den var tillverkad av Bergsunds Mekaniska AB, Stockholm, och var 5 meter bredd och 24 meter lång och kunde klara 10 tons last. Den stod klar och godkänd 1888 i november. Då anställdes en brovakt med 75 kronor om året i lön.

79 år senare var bron för gammal för den tidens behov och kommunen beslutade att bygga en större bro, som bl a kunde avlasta trafiken i stan. Det byggdes en bro och när den var klar att läggas på plats 1966-67, visste man ännu inte vad man skulle göra med den gamla svängbron. Vid Lundäng i Kila bor Stig Eriksson vid den här tiden. Följande berättas i Kilabygden, hembygdsskrift från Kila:

 När Stig kom åkande och såg den gamla bron vid hamnen fick han idén att den skulle vara perfekt vid Lundäng som bro över Kilaån. Där låg en gammal träbro med dålig bärighet för den nya tidens tyngre lantbruksmaskiner. Så kom det sig att bron inköptes och skulle med hast flyttas bort. Det var mitt i vintern och 20 grader kallt. Man anlitade en kranfirma från Linköping, specialister på tunga lyft. Den 2 februari 1967 lyftes med stor möda svängbron av, den vägde nog 40 ton och man hade beräknat den till 20. Två stora kranar fick så småningom upp den på en stor trailer, preparerad med avlastande balkar för att fördela tyngden över hela ytan.

Transporten gick bra, via Hamnvägen och över Hemgårdsbron, vidare på den nya motorvägsdelen och sen från Bergshammar på gamla E4. Trafikstockning vid järnvägsundergången i Jönåker där man upptäckte att transporten var 10 cm för hög. Genial idé, släpp ut lite luft i hjulen, krypkör under och återfyll därefter hjulen! Jag undrar hur Stig Eriksson, idésprutan kände sig i den stunden. Vidare transport fram till Hvilans handel, 90-graders-sväng (handeln fick sig en repa), in på den backiga och lite krokiga vägen ner till ån. Där hade entreprenören Rune Nyström förberett vägen och de var som tur var kvar på platsen med sina maskiner. Se det höll på att sluta med katastrof då lyftkranen inte orkade placera bron själv, vinkeln var för flack. Man fick lyfta ena ändan av bron upp på balkar och trycka på med Nyströms caterpiller medan kranen sakta släppte efter.

Den gamla Lundängsbron bar på många minnen. Bl a har min anfader halkat i från den och drunknat i januari 1843, lämnande en hel familj ensam vid Lunden, det gamla klockarbostället vid Kila kyrkoruin. Men det är en helt annan historia.

Allt gick väl så småningom med broflytten. Nu kan man beskåda Nyköpings svängbro vid Lundäng i Kila, där den kan man säga, har gått i pension. Återbruk är det i alla fall!

För riktigt länge sedan har Nyköping legat under havsnivån. De högsta punkterna stack över havsytan. Vid Kristi födelse var strandlinjen ca 10 meter högre än nuvarande strandlinje.

Lägen vid vatten var inte attraktiva boendemiljöer tidigare. Där skulle industrier och hamnverksamhet hålla till, de områdena vände staden ryggen till. I närheten av det nya museet har det tidigare varit soptipp. Där huset ska ligga måste marken saneras eftersom det funnits smörjgropar och annan föroreningar som lämnat spår från den tidigare industriverksamheten.

Men alla städer med självaktning och vattenkontakt har sedan flera år tillbaka vänt om. Nu saneras industriområdena för att det ska byggas bostäder med vattenutsikt. Här blir det attraktiva miljöer även för besökare till offentliga institutioner. 

Denna vecka träffas företrädare för världens länder för att komma överens om restriktionen som ska minska våra koldioxidutsläpp. Vår kunskap om klimatförändringar har ökat. Enligt forskarna kommer havsnivån att stiga och det kommer även att påverka Nyköping. Nyköpings kommuns Klimatstrategi från 2007 håller på att revideras. Här finns kartor över tätorten med information om var den kommande strandlinjen kommer att gå vid olika tidpunkter när vi blickar framåt. Havsnivån beräknas stiga ca 55 cm fram till 2075-2100. Vid extra belastning som nyligen stormen Gorm åstadkom i Skåne och Halland rör det sig om högre nivåer.

Med god teknik kan en höjd havsnivå kompenseras. För att få en stadig grund för museet kommer ett gediget pålningsarbete genomföras. Första våningen ligger ca två meter över havsnivån. De värdefullaste föremålen kommer att förvaras i förråd på andra våningen. Det är viktigt att världens länder kommer överens om begränsning av koldioxidutsläpp, skövling av skogar och andra negativa klimatåtgärder för att våra strandlinjer inte påverkas alltför snabbt.

 

 

                                                                                                 Foto: Anki Lütz

 

Det är kanske att ta i men i och med rivningen av den gamla ANA/Saab-fabriken i Spelhagen för att ge plats åt ett efterlängtat länsmuseum så känns det så. Fabriken som byggdes för att där montera Aktiebolaget Nyköpings Automobilfabriks importerade bilar invigdes för övrigt av dåvarande ”motorprinsen” – prins Bertil 1948. Sedan många år tillbaka har det inte varit någon större industriverksamhet i området som i stället gett plats åt en omfattande utbyggnad av bostäder med det stora siloprojektet som ”huvudnummer”.

ANA och sedermera Saab, från 1959, kom att i ett halvsekel helt dominera stadsbilden nere vid hamnen. Under många år arbetade här tusentals människor i verkstäder och på kontoren. Man kan nog lugnt påstå att det verkliga dråpslaget för dåvarande Saab Personbilsdivisionen och Nyköping kom i samband med att huvudkontoret i början av 1990-talet flyttades till Trollhättan. I dag vet vi att den enda kvarvarande verksamheten är det stora centrallagret på Arnö som numera är ett eget bolag – Orion med reservdelar till många andra bilmärken än Saab.

De första importerade amerikanska bilarna, Chrysler var det första märket, som kom i jättestora låder till hamnen i Nyköping monterades vid NK-fabriken. Lådorna som bildelarna var packade i blev omåttligt populära hos både anställda och andra. Än i dag kan vi se de garage/förråd som byggdes ute på Hemgårdsområdet av virket.

Lite kuriosa för hela området är att det en gång i tiden till och med fanns ett järnvägsspår till hamnen och industriområdet. Det var Nyköpings mekaniska verkstad som byggde en smalspårig järnväg som förband verksamheten vid Storhusfallet med utskeppningshamnen.

Fanns det inte ett spår längs Hamnvägen också för många år sedan men varför vet jag inte och har heller inte hittat någon information om det. Kommentera gärna du/ni som vet.

Hamnen har naturligtvis spelat en mycket stor roll för många av Nyköpings gamla industrier. Här har skeppats ut allt från lokomotiv, järn, stål, virke, textilier, säd och jag vet inte vad. Vilken rusch det måste ha varit när näringslivet stod i sin blomning i denna härliga stad som faktiskt en gång var påtänkt som Sveriges huvudstad. Det ni!

En fantastisk bild av Nyköping får vi i Håkan Noréns båda intressanta och viktiga verk Nyköpings historia som utgetts av Nyköpings Hembygdsförening i samarbete med kommunen, Sörmlands Museum och SN. En guldgruva för den hembygds- och historieintresserade.

Södermanlands Museum är på väg att flytta från bland annat Åhuset till den kommande nybyggda anläggningen på Spelhagsområdet i Nyköping. Jag kom att tänka på att jag själv gjort samma resa från mitt första arbetsplats på CeWe Instrument i det gamla Åhuset till min sista arbetsplats före pensioneringen på Spelhagsområdet -  visserligen med många arbetsplatser däremellan.

I  mitt förra inlägg berättade jag om min första arbetsplats år 1961 på CeWe Instrument AB i nuvarande Åhuset. Det faller sig kanske följdriktigt att nu berätta om min sista arbetsplats på Spelhagsområdet.

År 1996 arbetade jag sedan tio år som marknadschef på Nyköping Energi AB - det lokala energiverket i Nyköping och Östra Södermanland. Den omstrukturering till följd av avreglering som energiverksbranchen genomgick innebar att Nyköping Energi AB såldes till Vattenfall AB. Nyköping Energi AB hade sitt huvudkontor vid Storhusqvarn i Nyköping. Efter försäljningen till Vattenfall blev arbetsstyrkan större och det krävdes andra och större lokaler. Resultatet blev att vi skulle flytta från Storhusqvarn till SAABs gamla lokaler i Spelhagen. Lokalerna ägdes då som nu av Fastighetsaktiebolaget Klövern. Dessa ställde iordning lokaler efter våra  önskemål och efter en tid genomfördes flytten till Spelhagen. Där fanns i ett skede konsult-, elnäts-, elförsäljnings- och kundtjänstpersonal. Det hade blivit mycket populärt med kontorslandskap, så lokalerna inrättades efter detta mönster. På så vis fick vi plats för alla på relativt liten yta.

Det var inte bara Vattenfall som fanns i lokalerna som SAAB lämnade efter sig utefter Spelhagsvägen. Där fanns även Restaurangskolan, Skattemyndigheten, CeWe Instrument samt en del mindre verksamheter.

Vattenfall var i minskande omfattning kvar i lokalerna till min pensionering år 2008. Därefter drogs verksamheten ned ytterligare och idag finns endast några få av Vattenfalls anställda kvar vid Spelhagsvägen. Istället har andra verksamheter flyttat in.

Nu kommer även de nya lokalerna för Södermanlands Museum att ligga i Spelhagen, vilket säkert kommer att förgylla det gamla industriområdet.

Området kring det blivande museet dominerades fram till 1990-talet av verksamhet knuten till bilar. Först AB Nyköpings Automobilfabrik (ANA) som 1960 köptes upp av SAAB. Här låg huvudkontoret för SAABs personbilsdivision fram till 1990 och här tillverkades bl a avgassystem och bensintankar till bilarna. Detta är industrihistoria.

Vårt bloggtema denna gång är att göra några nedslag i det nutida Spelhagsområdet.

Gymnasiefriskola

Stadens första gymnasiefriskola från 1994, som numera har namnet Nyköping Strand Utbildning, ligger här. Från början en restaurangskola som för närvarande har program för Restaurang och livsmedel, Hotell och turism och det Estetiska programmet med inriktning teater. Skolan har ca 220  elever. Den är känd för tävlingsframgångar, egen publik lunchrestaurang, möjligheter för eleverna att få praktikarbete i annat europeiskt land m m.

 Stadsfjärdens vårdcentral

Stadsfjärden, stans första privatägda vårdcentral, har avtal med landstinget och ingår i Hälsoval Sörmland. Här gör ett 50-tal medarbetare mycket goda insatser. Det goda ryktet har lett till köproblem. Vid några tillfällen har listningen av nya patienter tillfälligt fått stoppas för att personalen ska kunna hantera situationen. Som patient på vårdcentralen har jag flera gånger imponerats av organisationens korta väntetider och personalens empatiska bemötande. Bäst i stan?

Hertig Karls Väg

 Området innehåller också en tilltalande, modern och attraktiv bostadsbebyggelse. På Hertig Karls Väg byggdes för några år sedan både radhus och bostadsrätter. Allt var frid och fröjd vid inflyttningen. Men störningsmoment dök upp – inte helt förvånande i ett område med blandad verksamhet. Kommunens tekniska division var på jakt efter nya lokaler och ytor för uppställning av ett stort antal arbetsfordon. De boende gick i taket över att få en bullrande granne och har nyligen lyckats övertyga kommunen om att söka lämpligare lokalisering för den tekniska verksamheten.

 

Den lilla asken som en gång innehållit Konsumbagarns småbröd är välbehållen. Den har säkert haft ett annat innehåll, kanske sköra glaskulor, efter att kakorna ätits upp. Asken tillhör en samling kallad Brandels Jullåda. Föremålen i Jullådan är från tiden mellan 1940 och 1960, köpta föremål såväl som hemgjorda. Man kan se små tomtar av piprensare, papperskarameller, kulor, änglar mm.

Barndomens jul dyker upp i minnet. Det började med att vi skulle till adventsgudstjänst i kyrkan. Viktigt tyckte alla i familjen, morfar och mormor som bodde på övervåningen i gården skulle med. Vår första bil skaffade far och mor omkring 1954, så före det var det hästskjuts som gällde. Det var levande ljus i kyrkans takkronor, och brusande orgelmusik, en präst som predikade så länge så att det gick bra att sova en stund.

På en bondgård var tiden före jul en hektisk tid. En gris skulle göras mat av. Det var lite läskigt med huvudet och öronen som låg i en stor zinkbalja med vatten. Det skulle sen bli till sylta tillsammans med lite annat kan jag förstå. Det stoppades korv, saltades skinka, stektes köttbullar och i vattenbad i ugnen stod ett par formar med leverpastej. Nog var det härligt med stöket, men ibland gällde det att hålla sig undan.

Då pysslade jag med att göra papperskarameller med godis i och en tomtebild eller ängel utanpå. Dagen före julafton gick pappa och jag ut i skogen och hämtade granen. Den hade han sett ut långt i förväg. Så följde det knepiga arbetet att få den att stå rak. Om den var snöig fick den stå i farstun och rinna av. Så kom det mest spännande, att få ta fram jullådan med alla saker till granen. Det var ett kärt återseende med alla änglar, glitter och kulor. Vi hade levande ljus den första tiden, för julgransbelysning kom nog inte förrän i slutet av 50-talet till vårt hus. Och klappar var nog mest hemgjorda saker, kanske någon leksak eller pussel inköpt på ”Korg och Borst”, leksaksaffären i Nyköping. Så kom tomten, julottan, julen tog så småningom slut, nyår och julgransplundring. Tänk om man kunde måla upp det för sina barnbarn, den minnesbild som sitter på mina näthinnor!

GOD JUL 2015!

En liten souvenir i Sörmlands museums föremålsarkiv, en träskulptur med en blåklädd ryttare sittandes på en rödmålad trähäst, för tankarna till visan Staffan var en stalledräng, som vi i Sverige idag framför allt förknippar med stjärngossarnas sång i luciatåget.

I visan sjunger gossarna att Staffan var en stalledräng som vattnar sina fålar fem och att den femte var appelgrå eller apelgrå och att det är den som Staffan rider själv uppå. Ordet appel eller apel utgör liksom äpple en avledning av en stam apla från ursprungligen krimgotiskan och har sedan upptagits i de germanska språken. Möjligen, skriver man i SAOB, går det att föra till Abella, en forntida stad i Campanien som var berömd för sina äpplen.

Men vem var Staffan?
Enligt legenden har Staffan sitt ursprung i historien om den första kristna martyren St Stefanos vars död skildras i Apostlagärningarnas sjunde kapitel. Där beskrivs hur han som straff för att han predikat om Jesus som Kristus stenades till döds. Under medeltiden utvecklades nya legender om Stefanos. I Sverige blir Stefanos Staffan och stalledräng åt Herodes. Herodes är den som befaller att Stefanos ska dödas efter att Stefanos berättat för kungen att Judaskonungen är född. I förstone vägrar Herodes tro på berättelsen och betraktar den lika osann som att den tupp, som ligger stekt på kungens frukostbord, stiger upp, flaxar med vingarna och gal. Så sker naturligtvis och kungen blir skräckslagen och befaller att Stefanos ska stenas till döds berättar Historiska museet i ”Upptäck historien”.

Under medeltiden skrevs ett antal nya ballader om Stefan i rollen som stalledräng. Dessa framfördes i olika traditioner som knöts till annandagen men också av stjärngossarna i deras julspel under perioden från tredjedag jul till trettondagen. När stjärngossarna flyttade över till luciatåget följde även sångerna med och det är där legenden överlevt i 2000 år och det är där i visans refräng som gossarna tillförsäkrar oss En gång blott om året så en fröjdefull jul vi få. Stefanos eller Staffan/Stefan firas på annandag jul eftersom Stefanos dödsdag högtidlighålls som hans andliga födelsedag och som den förste martyren hedras han med sin dag, dagen efter Jesu födelsedag den 25 december.