Ett mycket aktuellt ämne bestämdes vid vår senaste träff. För ett år sedan skrev jag om Finska fortsättningskriget och Paul Sjöströms samling. I den finns en bild på en luftbevakningslotta. Bildtexten lyder: ”Tornsvalan” Anna Lena Sjöström, född Markusson. Hon var luftbevakningslotta under kriget, de kallades tornsvalor. 1940-talets första hälft.

Bilden är från Finland men runt hela Sveriges kust och gränsland mot Norge och Finland byggdes också luftbevakningen upp. De var våra ögon mot fienden. Det fanns torn, eller höga byggnader som utnyttjades, med ca 5 km mellanrum för att täcka upp luftrummet. Bilden är en sommarbild men vintern kunde vara svår med mycket snö och kallt tio meter upp i luften. När radarn kom fick man en viss avlastning. Men om den slogs ut skulle tornen kunna bemannas och användas som optisk bevakning.

Jag minns en vintervecka på Ånga luftbevakningsstation då vi hade så dåligt väder att inga flygplan var synliga. Vi fick rapportera in motorbuller och bestämma om det var propellerplan eller jetplan. Vi fördrev tiden i baracken med snöskottning och vedhuggning. Så fick vi idén att rensa upp efter krigsåren i baracken, beställde ut målarfärg och snyggade till invändigt. Till vad nytta för nu är den riven. Uniformen är återlämnad och bara en massa roliga minnen finns kvar.

Något som jag i dag ångrar är att jag inte tog till mig allt det som hände oss personligen under andra världskriget. Att inte ha tecknat ner de många gånger dramatiska berättelser och händelser som min pappa Alf var med om som fältpolis. Han var en av de första som utbildades i början av 1940-talet och som sådan åkte tusentals mil med SJ på tågen mellan Stockholm och övre Norrland.

Han berättade för mamma när han kom hem på korta permissioner om allt han varit med om. Stökiga resor där det hörde till vardagen att ta hand om mer eller mindre besvärliga militärer. Men han beklagade sig aldrig vad jag kan komma ihåg. Jag minns dock lite vagt hur han vid ett tillfälle berättade om en hemsk olycka i närheten av Haparanda där många värnpliktiga förolyckades under en minröjning. Tror att han tog det hela med jämnmod och var säkert också glad för att slippa vara ute i fält, bevaka gränsen eller ligga i beredskap i månader på okänd ort. Utbildningen till fältpolis skedde på hemlig plats i Dalarna men var hörde jag aldrig och det torde väl vara preskriberat förmodar jag.

Hittade nyligen i handlingar efter honom signaturmelodin som fältpolisskolan hade och så här lät sista versen:

På tåg vi fasa sprida
bland militärer vida
och barska minen ställes ut.
Nu nunan ska bli solig,
varenda man så rolig,
att munterhet ej mer tar slut.
Och därför, kamrater i detta glada gäng,
var med och sjung i vår refräng:

För oss barn och även för mamma var det en högtidsdag de gånger han kom på permis. Då vankades det godis av något slag och jag minns särskilt de hårda, men goda kronans chokladkakor som vi fick. Han hade sparat av sin ranson för att kunna bjuda sina ungar på något gott.

Mamma såg då alltid till att det fanns något extra gott på matbordet. En av familjens goda vänner, som hade en lantgård några mil utanför Östersund, ”stack” till oss både kött, ägg, smör och ost som var guld värt med tanke på rådande ransonering. För att inte tala om julen då hon hade egensaltat och ugnsbakat i vedspisen världens godaste julskinka. Det var tuffa tider och jag minns hur mamma satt vid köksbordet och sorterade en massa lappar - ransoneringskuponger - och hur hon och några väninnor hade något som de kallade syjunta och förutom att de sydde eller stickade bytte kuponger med varandra. Pappa brukade också ha med sig lite kuponger som han bytt till sig på något vis – vet inte hur - men de mottogs med stor tacksamhet av mamma.

I drygt 10 år, från 1940 och fram till 1951 var det ju ransonering i olika tidsintervaller på massor av varor som till exempel kaffe, te, kakao, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, skor, textilvaror tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt.

I dagens överflöd är det svårt att tänka sig hur det i realiteten såg ut i många svenska hem under krigsåren. Men trots detta fanns det värme och medkänsla för alla dem som lyckades ta sig till Sverige som flyktingar. Över 185 000 flyktingar från i huvudsak Finland, Norge, Danmark och de baltiska länderna såg sin räddning i Sverige – en situation som upprepas igen men då från andra länder.

Varför denna ondska som gör livet så fruktansvärt svårt att leva för så många på Moder Jord?

Vid Sovjetunionens angrepp på Finland i november 1939 inleddes det s.k. vinterkriget. I detta krig involverades ca 8000 frivilliga svenskar – Finlands sak blev vår! Sverige lämnade omfattande hjälp med stridsflygplan och allehanda krigsmateriel. I fredsavtalet i mars 1940 tvingade Sovjetunionen det besegrade Finland till betydande eftergifter. I uppgörelsen ingick bl a ett tvångsarrende av halvön Hangö vars läge vid Finska viken blev en strategisk plats för en flottbas.

År 1941 startade det s.k. fortsättningskriget där Finland involverades i ett anfallskrig mot Sovjetunionen på Nazitysklands sida. Även här organiserades en svensk frivilligbataljon efter det att regeringen lämnat tillåtelse för personal att vistas utom riket för krigstjänst i Finland. I bataljonen skrevs totalt 811 man in. Totalt stupade 26 man och ett 80-tal sårades.

Paul Sjöström ingick 1941 i den svenska frivilligbataljon som var stationerad vid fronten på halvön Hangö. Hans dagboksanteckningar är mycket intressanta. Fram tonar bilden av en ung man, som tar värvning vid Svea Livgarde 1939. Han är under utbildning och platsar inte när han söker anställning vid frivilligkåren till vinterkriget. År 1941 är han klar med volontärskolan. Antas i frivilligbataljonen och kommer till fronten på Hangöhalvön. Sjöström såras efter 10 dagar av granatsplitter och återkommer till fronten två månader senare efter smärtsam operation i höger underarm. I början av december avslutas den svenska frivilliginsatsen efter det att den sovjetiska krigsledningen utrymt flottbasen. Paul Sjöströms anteckningar speglar väl krigets hemskheter från skyttegravsperspektiv. Kyla, gyttja, långtråkig tristess och rädslan för fiendens förfärliga granateld!

Citat: ”Jag har sett en makaber bild av krigets ansikte. Sårade från holmarna. Avskjutna ben, blodiga ansikten, kroppar förvridna i förfärliga ställningar.”

----------------------------------------------

En radikal uppgörelse med den nationella/nationalistiska historieskrivningen om Finland under andra världskriget är antologin ”Finland’s Holocaust. Silences of history” (Palgrave Macmillan 2013), redigerad av Simo Muir och Hana Worthen. I tio artiklar skrivna av nio forskare, de flesta från Finland, analyseras och ifrågasätts nationella myter och tidigare historikers tendens att inte bara förklara utan också rättfärdiga de beslut Finlands regering tog under krigets svåra år.

”Varom det inte är hälsosamt att tiga, därom måste vi tala”.

Citerat efter Svante Lundgren, docent i judaistik vid Åbo akademi och Lunds universitet. Under strecket i Svenska Dagbladet den 24 januari 2014.

“SLM S35-86-6 - Bostäder,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/390108

 

Bilden föreställer ett torp vid Tiggesta i Stigtomta. Här har bott en skalmejblåsare. Dennes uppgift var från början att tillsammans med trumslagare underhålla i regementet. Han var alltså militärmusikant. Skalmejan var ett träblåsinstrument som sedan genom årens lopp utvecklades till oboen. Varje regemente skulle enligt beslut under 1600-talets sista hälft ha fyra blåsare.

Detta vackra hus vid gården restaurerades 1986 och Sörmlands Museum medverkade med antikvarisk expertis. Man lagade timringen och taket mm. Plåten runt skorstenarna togs bort och även tegelpannorna för att kunna lägga ett nytt underlag. Pannorna lades sedan tillbaka igen.

På detta sätt kan museet hjälpa till med kunskap när någon vill reparera ett gammalt hus på rätt sätt. Med gamla metoder och material så att den historiska bilden kvarstår. Under flera år har museet också haft kurser i just byggnadsvård. Här har både proffs och amatörer kunnat vara med.

 

År 1949 fick mina föräldrar möjlighet att köpa en insatslägenhet på Ahlbergers väg 6 i Nyköping. Det nybyggda huset kallades  då som nu för ”Punkthuset” och var Nyköpings högsta hus vid den tiden.

Vi bodde då omodernt i hörnet av Brunnsgatan och Vattengränd i en mycket gammal och sliten fastighet. Där fanns ingen centralvärme utan köket fick värmas med en vedspis och ett av de två rummen hade en kakelugn. Huset var dessutom i princip oisolerat och mycket otätt. Med andra ord var det kallt på vintern. Toalett för flera familjer fanns i korridoren och dusch/badrum saknades helt. Det var balja på golvet i köket som gällde.

Mina föräldrar har efteråt berättat att det var som att komma till himmelriket när vi flyttade in i ”Punkthuset” med centralvärme, toalett och badrum. Ytan var hela 60 m2 fördelat på tre rum. Mina föräldrar tyckte att det var så stort att de kunde hyra ut ett rum. Min far arbetade på F11, så det var flera fältflygare som bodde hos oss innan de kunde få eget boende i Nyköping.

Jag var fyra år när vi flyttade till ”Punkthuset” och var van att bo i det mindre huset vid Vattengränd. I det nya huset fanns sex våningar med många dörrar på varje våning. Det var ett problem i början för alla oss barn att hitta rätt lägenhet när vi ville gå hem, så många föräldrar hade märkt ut dörrarna med något färgat band eller annat märke. På så vis hittade vi rätt dörr.

Eftersom huset hade hela sex våningar fanns där en hiss, som var en av få hissar i Nyköping vid denna tid. Det innebar att många ”ungdomar” kom från andra delar av staden för att provåka hissen. Portvakten i huset hette Håkansson och bodde på nedersta våningen. Han såg till att dessa ”provåkare” hölls i ”herrans tukt och förmaning”. Hans jobb var att sköta vårt hus samt de sex husen som fanns omkring - inklusive att elda den stora gemensamma kolpannan i källaren. Pannan var av typen fartygspanna. Kol tippades ned till ett förråd i källaren från lastbil via ett schakt i väggen. Därifrån körde portvakten kol till pannan med hjälp av skottkärra och fyllde på i toppen. Jag kan tänka mig att det var hårt arbete dygnet runt på vintern när det var kallt. Dessutom skulle alla trottoarer och gårdar hållas fria från snö. Det skedde med en stor plog som portvakten drog bakom sig med ett rep över axeln. På sommaren klippte han alla gräsmattor och skötte planteringarna. Vår portvakt höll dessutom ordning på oss barn (vi var många) som bodde i husen och såg till att vi skötte oss och inte sprang på gräsmattorna eller tog genvägar genom planteringar och häckar. Men han var en snäll man och vi gillade honom.

På bilden ser vi ”Punkthuset” i bakgrunden och byggnation av husen vid Industrigatan i förgrunden. Min mor bodde kvar i huset till sin bortgång år 2000.

Det är tur att det fanns så många förnuftiga personer gammalt i tiden som förstod vikten av att bevara dåtiden till framtiden. Tänk så andefattigt det skulle ha varit att inte kunnat ta del av hur lilla Nyköping med sin drygt 6000 invånare i slutet på 1890-talet såg ut. Att inte få läsa om alla rejäla hantverkare som då fanns att anlita, hantverksyrken som i dag är ett minne blott, folk som samlade på saker som vi nu kan njuta av och förstå hur det en gång var. Tänk bara vad eldsjälen Pelle Nilsson med sina samlingar lyckades rädda till eftervärlden till beskådande bland annat i Pelles Lusthus.

Vi får heller inte glömma dem som bevarat gamla foton och där Bildgruppen i Nyköping ser till att så mycket som möjligt av det som dokumenterats på bild tas om hand, katalogiseras, visas för allmänheten och ges ut i ord och bild. Inte heller den mängd av foton som finns i Sörmlands Museums arkiv och samlingar.

Självklart går tankarna till alla författare av ett stort antal böcker, tidskrifter, årsböcker med mera och även fotografer som svarat för enastående kulturella gärningar genom sina alster. Ett bildverk att minnas är fotografen Göran Ekbloms bildbok ”Objektivt sett” med anledning av Nyköpings 800-årsjubileum. En sammanställning av bilder från Nyköping under 100 år. Det är inte möjligt att räkna upp dem alla men två författare som jag imponerats av genom åren är två journalistkollegor från SN och deras insatser på den litterärhistoriska – kan man uttrycka sig så? – banan. Per Klang, Flanören, som ju inte längre finns med oss men däremot hans uppskattade böcker och artiklar. Hans flanerande i Nyköping med omnejd med intressanta och spännande artiklar som följd är en viktig del av Nyköpings historia. Håkan Norén är den andre vars historiska intresse på ett förtjänstfullt sätt gett oss två intressanta och läsvärda praktverk om Nyköpings historia.

Meningen var att dagens ämne för Seniorbloggen var byggnader. Men det är inte alltid det blir som man tänkt sig när pekfingrarna börjar valsa över tangenterna. Av en händelse dock fick jag se boken Ett sekels hantverk – en jubileumsskrift till Nyköpings Fabriks- och Hantverksförenings 100-årsjubileum 1992 med Per Klang som författare.

Föreningen äger idag fastigheten vid Sankt Annegatan - Östra Rundgatan, snett emot gamla fängelset, vackert belägen vid Nyköpingsån med den vackra klockstapeln, Nicolaikyrkan och Culturum som intressanta blickfång. Där fastigheten, som i en första etapp byggdes 1965 och med en utbyggnad 1980, ligger fanns en gång en intressant bebyggelse.

Många Nyköpingsbor var ledsna över att det gamla fina huset, Blomsterfondens hus, uppfört 1879 skulle rivas. En vacker träbyggnad som föreningen inköpte redan 1948 med tanke att i framtiden bygga en fastighet med bostäder för hantverkare i Nyköping. Alldeles bakom huset sågs det imponerande och ståtliga kallbadhuset, ”Tioöresbadet” kallat, då det kostade 10 öre för att få bada där. För poliser! och barn var det däremot gratis.

Efter hela Sankt Annegatan från Storgatan och uppåt fanns och finns många stora fina hus men tidigare också ett och annat ”ruckel”. Där det gamla badhuset låg finns det idag bara några grundpelare som visar att där funnits en byggnad. I början på 1990-talet uppfördes parhus alldeles intill ån och de gamla bostadshusen ersattes med nya, moderna med Nyköpingshem som ägare.

 

Inom två kilometers avstånd från min bostad finns tre torp belägna. Idag sommarstugor men en gång i tiden en mindre gård och bostad för torparfamiljer. Små stugor som kunde hysa många familjemedlemmar som skulle försörja sig på en oftast utflyttad bosättning från en större gård eller by. Ordet torp kan härledas från tyskan och holländskan till just nyodling. Villkoren för torparfamiljen reglerades i torparkontrakt där dagsverksplikt ingick som ersättning för arrendet.

Södermanland har karaktäriserats som grevarnas och baronernas landskap varför förekomsten av torp troligen är så frekvent i landskapet.

Och kärt barn har många namn sägs det vilket illustreras av att ett torp kan beskrivas som dagsverkstorp, kronotorp, båtsmanstorp, kolartorp, skogstorp, soldattorp och ryttartorp utifrån variabler om vilken markägare som upplåtit marken och eller vilka skyldigheter som var förknippade med markupplåtelsen.

Dagsverksskyldigheten avskaffades 1943 då dagsverk förbjöds och torp miste sin betydelse som arrendeform. Men kvar står torpen, små röda hus på landet, många varsamt upprustade till modern standard och bekvämlighet för permanent boende eller fritid.

Om väggar kunde berätta!

Mitt intresse för handarbete av olika slag har funnits sedan jag var riktigt liten. Otaliga är de babykläder och tröjor jag stickat till släkt och vänner genom åren.

 

Därför var det inte alls konstigt, att jag förälskade mig i den fantastiska tröja, som finns i museets samlingar. Ett konstverk stickat i naturfärgat ullgarn i vitt och två gråa nyanser. Motivet sägs vara inspirerat av hällristningarna i Tuna. Man kan tydligt se likheterna i bilden som visar ristningarna i Berga.

Mia Andersson, gästbloggare

Hösten är här med sin fantastiska färgprakt som så småningom blir allt gråare och dyster efterhand som träden fäller sina löv, buskar och växter vissnar för att om cirka ett halvår åter blomma ut i all sin prakt. För många innebär det att det är dags att ”göra vinter” i sina sommarstugor. In med trädgårdsmöbler, grillar, klippa ner växter och buskar, stänga av vattnet, rengöring av gräsklippare och arbetsredskap och jag vet inte vad. Jo förresten, det gör jag, efter 49 års ”kämpande” vår som höst vid sommarstugan i Tunaberg.

Fredagen den 23 oktober 2015 blev en höstdag att minnas. Först ett möte med Seniorbloggarna på Sörmlands Museum med diskussioner om ämnet för de två kommande bloggarna. Byggnader och Höst kom vi fram till. Byggnader OK men Höst – vad finns det för intressant där att skriva om? Kort därefter en stor dag för museet då äntligen det symboliska första spadtaget togs vid Spelhagen för Sörmlands museums nya mötesplats för upplevelser och lärande.
Sedan avfärd till Rockbo, så heter stugan, för fortsatta förberedelser för att klara en kanske kall och snöig vinter och ”vittja” musfällorna.

Äldsta barnbarnet Axel har lovat att hjälpa till med det besvärligaste och, för en numera som en del upplever det, ”halvknackig” farfar inte helt lätta arbetet att isolera pump och motor i hydroforgropen. Till vilken man tar sig ner på en stege lodrätt ett antal meter. Han ska också klippa av lite buskar och andra växter som enligt min kära hustru bara måste klippas för att de ska växa upp och sprida ny glädje med vackra blommor och doft till nästa år. Så är det bara.

Redan innan den här dagen hade som vanligt innanfönstren kommit på plats, alla kranar öppnats för att tömma hydroforen på så mycket vatten som möjligt och det kvarvarande fått rinna ut i botten innan det var dags för isoleringen. Under alla åren har det varit ett spännande ögonblick när det var dags att starta pumpen första gången. Lätt räknade när det fungerade direkt och särskilt innan man fått ”sug” i rören eller fått byta ut en pump som frusit sönder trots ett som jag tyckte välisolerande hölje.

Efter att ha laddat om fällorna, några möss hade fastnat, och hur tre av fällorna slagit igen och osten borta är det svårt att förstå, var det dags att fara hem. Lite återstår att fixa som att ta hem de fortfarande vackra pelargonerna som kommer att få övervintra hemma i källaren för att på nytt lysa upp sommarstugefönstren när det är så dags igen. Det är inte utan att det pirrar lite av förväntan redan nu att förhoppningsvis få se en ny vår och sommar lysa upp tillvaron och få fira halvsekeljubileum vid Rockbo.

På norra halvklotet infaller hösten under september, oktober och november. Ur ett astronomiskt perspektiv börjar hösten med höstdagjämning och slutar vid vintersolståndet. Meteorologiskt brukar man säga att hösten infaller efter första augusti när temperaturen är fallande och ligger under tio grader, fem dygn i sträck. Temperaturen sjunker på grund av att solens instrålning minskar när den står lägre på himlen. Temperaturskillnaderna mellan norr och söder påverkar vädret och kalluften breder ut sig söderut. Att detta inte sker direkt efter midsommar beror på den ackumulerade värmeenergin på jorden som gör att temperaturen hålls uppe ytterligare en tid. En del år kommer varmluften tillbaka en period i mitten av hösten – så kallad brittsommar efter den heliga Birgitta.

Ordet höst betyder skörd och har kopplingar till orden hösta och inhösta – alltså samla in. Hösten är också den tid då växtligheten förbereder sig för vinter. Vi kan bland annat se detta tydligt på våra lövträd. Klorofyllen – det gröna färgämnet – försvinner. De gula och röda färgerna på löven kommer fram.

Den gula färgen finns redan i löven och kommer från karotenoider. Den röda färgen kommer från flavonoler och produceras i växten på hösten. Antocyaniner (en grupp av flavonoider) är ett rött ( i vissa  fall blått) färgämne som bildas i bladen, men de finns även hos blåklint, rosor, blåbär och i vindruvors skal. Det är bland annat dessa ämnen som ger rödvinet dess röda färg. De är en typ av antioxidanter, som har effekt på människokroppens antioxidativa försvar.

Aspen är en intressant växt som kan få både gula och röda löv på hösten. Vädret påverkar nyanserna. Vid regniga och milda höstar får Aspen gulare löv och vid torra och kalla höstar blir de rödare. Många forskare har funderat över anledningen till att löven på en del träd blir röda på hösten och senare studier har indikerat att den röda  färgen kan vara en varningssignal till skadeinsekter.

Höstfärgerna har dessutom i  alla tider inspirerat konstnärer inom både musik, måleri och andra konstformer. Av bilden ovan förstår man varför. Bilden finns i museets omfattande bildarkiv.

Den här hösten har varit mycket angenäm i väderhänseende. Mycket sol, lite vind och få regndagar och frostnätter. Helt enkelt en perfekt årstid bl a för oss golfare. Visserligen lär det inte finnas dåligt väder för en friluftsentusiast – endast olämplig klädsel – men det finns ju gränser. Nu för tiden gillar jag även hösten. I synnerhet när det inte regnar och blåser.

Den meteorologiska definitionen av höst är att dygnsmedeltemperaturen ska vara sjunkande och ligga mellan 0 och 10 plusgrader. Normalt kommer hösten till vår del av landet i slutet av september, till Skåne kring den 12 oktober. Ett par andra väderbegrepp som används under tidig höst är brittsommar och indiansommar. Här finns dock inte några knivskarpa definitioner. (Läs mer på www.smhi.se).

Brittsommar brukar infalla under perioden 4 – 10 oktober dvs kring Birgittadagen den 7 oktober. I min minnesbank finns t ex en fantastisk brittsommardag en vecka in i oktober 1978. Jag befann mig i Visby. Vindstilla, hög klar luft och nästan 20 grader varmt. En minnesvärd dag då det inte var svårt att dröja kvar utomhus och låta sammanträdesrummet vänta på oss lätt euforiska styrelseledamöter.

Från ungdomen har jag mindre positiva minnen av höst. Sommarens fria tillvaro försvann och ersattes av kravbundet skolarbete. En årlig drastisk omställning, som varje år innebar en tid av mental obalans. Vad jag vill minnas uppfattade jag den här tiden av året som en utförsbacke och kunde inte ens uppskatta naturens skiftningar och färgprakt.

I veckan noterade jag att vår fastighetsförvaltare var ute och röjde löv på gården. Det gick mycket smidigt att blåsa ihop de torra löven i högar och därefter suga upp högarna direkt till släpkärran. Ett under av maskinell effektivitet om jag jämför med mitt höstliga lövröjande på villatomten för över 50 år sedan. Då var det manuellt arbete med räfsa och skottkärra som gällde. Räfspinnarna var i stål eller plast. Räfsor med träpinnar användes dock vid höskörden. Det har jag också, om än begränsad, erfarenhet av.

Bildens räfsa finns det inte så mycket information om. Den är märkt A G A D. Detta föremål finns inte i museets magasin utan är tillgängligt för alla. Räfsan finns i utställningen Fursten i Kungstornet på Nyköpings hus.

Eskilstunas nyaste galleria öppnade de 28 augusti 2015 med fokus på återanvändning. Allt som allmänheten lämnar till återvinningscentralen sorteras. Användbara prylar skickas vidare till butikerna.  Det som är trasigt lagas eller återanvänds på annat sätt.

I övre planet har Sörmlands museum en utställning ”Koll på kläder”. Där kan man se hur man tillverkar kläder. Från frö till färdigt plagg.

Här finns också exempel på hur man kan göra om sina förbrukade plagg till ett snyggt lapptäcke, eller sy en barnklänning av kjolen till en damklänning som kanske blivit för liten eller omodern.

 

Nu har vi varit på höstresa till Eskilstuna. Där vid ReTuna Återbruksgalleria har Sörmlands Museum en utställning. Den belyser hur vårt bruk av kläder och textilier förändrats genom seklerna. Bara från de generationer jag minns, d v s mormors/mammas/min och mina barns uppväxt har en enorm ändring skett.

Kommer ni ihåg.....

Hur man kunde sätta nagellack på en maska på nylonstrumpan så maskan inte löpte och förstörde hela strumpan. Då gick den att använda en gång till.

Hur man kunde sprätta bort en krage på pappas skjorta, vända den och sen sy fast den igen.

Hur man kunde sticka till en ny tumme på en utnött vante.

Eller hur det var att lappa en gammal arbetsbyxa med textillim på insidan och sen stoppa för hand så att det inte syntes på framsidan.

Kanske har du som jag använt mammaklänningarna till att sy krypbyxor eller en liten kjol av.

Man kan sprätta upp sömmen och sätta in en kil i sidan på en tröja som blivit urväxt. O s v.

Det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan om ”internetförsäljning” på landet förr. Då kom en man som antagligen hette Anders eller Andersson cyklande i gårdarna. Han sa aldrig så mycket men fick ändå sina plagg sålda. Vi kallade honom ”Tysta Anders”.

På pakethållaren var en resväska (av papp tror jag) fastspänd. Han kom försynt in genom farstun och knackade på köksdörren, välkomnades in att sitta på en stol. Han tog upp sin väska och la på golvet framför sig och så plockade han plagg för plagg från väskan upp i det uppfällda locket. Mormor, mamma, faster och jag var oftast de som tittade på härligheterna. Där fanns chica städrockar, en och annan kjol eller klänning, korsetter, långa och korta underbyxor, kalsonger, strumpor och ibland ett vackert tyg som han fått fatt i. Nu mättes det och provades och Anders fick sig en smörgås och en kopp kaffe under tiden. Bilden visar en gårdfarihandlare med korg på sin resa genom landet.

Jag var nog lite reserverad för honom, för främmande farbröder ska man se upp med. Kom att tänka på ett gammalt talesätt:

”Stäng dörra, skjut spjälle för det kommer en luffare på gärde”. Ni som inte vet vad spjäll är så kan jag berätta att det var ett spjäll som öppnades för att släppa ut röken och var det stängt så syntes det inte att någon var hemma och eldade i stugan. Farligt för det kan bildas koldioxid och det är inte nyttigt.

Vi hade en väldigt trevlig dag där i ReTuna galleria bland återbrukade föremål, allt från kläder och husgeråd till cyklar och verktyg. Kan rekommendera ett besök.

Jag hade aldrig hört talas om ReTuna Återbruksgalleria i Eskilstuna tidigare. Därför blev det en glad överraskning när målet för Seniorbloggarnas höstutflykt gick just till ”Smestan” och denna imponerande anläggning för återbruk.

Redan i den stora entrén möttes man av en typ cykelverkstad. Med både hela cyklar, isärplockade och under renovering och en butik med cyklar och tillbehör för försäljning.

Sedan ett antal butiker fyllda med spännande produkter som lämnats in för återbruk och som i många fall gjorts brukbara igen eller förädlade. De säljs sedan oftast till ett facilt pris. Många av varorna kommer också från den stora återvinningscentralen dit invånarna från kommunen, och säkert också från andra håll, kommer för att slänga förbrukade saker. Alternativt lämna in dem i återbruksgallerians depå Returen där de tas omhand, sorteras och sedan vidare till gallerians återbruksbutiker.

Eskilstuna Folkhögskola har påpassligt tagit tillfället i akt efter gallerians tillkomst att förlägga en ettårig utbildning Recycle Design – Återbruk hit. Syftet med att knyta utbildningen till ReTuna är att göra detta till ett centrum där människor kan lära sig om återvinning, återbruk och design i kombination med attraktiv shopping av återbrukade produkter som framgår av hemsidan.

Påpassligt också av Sörmlands Museum som förlagt sin utställning ”Koll på kläder” till ReTuna. Den handlar om kläder och hållbarhet och visar klädernas väg från lin till färdig produkt. Anna Hedtjärn Wester, projektansvarig, gav oss en intressant och givande lektion om utställningens tillkomst och resultatet som är både spännande och lärande att ta del av. Under utställningstiden, den avslutas den 17 april 2016, har man lagt in ett antal föreläsningar och även två klädbytardagar, 21 november och 16 april. Bara utställningen i sig är värd ett besök och för en shoppingälskare ett utbud av prylar att välja bland.

Läs mer om själva utställningen på www.sormlandsmuseum.se/klader.