Att välja en favorit i museets samlingar är inte lätt. Det finns många saker jag skulle benämna som favoriter. Jag valde efter moget övervägande en gammal träsvarv. Det som är spännande med detta föremål är att moderna träsvarvar inte skiljer sig rent principiellt från detta gamla exemplar. Svarven på bilden kommer enligt dokumentationen från ett snickeri vid Strömgatan i Nyköping och är märkt ”437”.

Redan på medeltiden fanns det träsvarvar – så kallade stångsvarvar. De bestod av en elastisk gren av björk eller gran, som hade ett ”snöre” spänt som en pilbåge. Snöret lindades om svarvämnet och på så vis kunde man rotera ämnet fram och åter med ena handen. Bearbetningen skedde med hjälp av slipade järn som man höll i den andra handen.

För att kunna svarva effektivt utan uppehåll behövde träämnet rotera åt samma håll hela tiden och därför ersattes stångsvarven av trampsvarven. Det gav dessutom möjligheten att hålla skärverktyget med båda händerna. Principen för drivningen är densamma som på en trampdriven spinnrock. Efter en del ”utveckling” dröjde det ända till slutet av 1800-talet innan trampsvarven blev vanligt förekommande. Träsvarven på bilden är en trampsvarv. Tyvärr framgår inte åldern av dokumentationen.

På vår tids träsvarvar har trampan ersatts av en elmotor – eventuellt med en växel för olika svarvhastighet. Man fäster träämnet mot en drivdubb eller med hjälp av backar. Sedan sker svarvningen med hjälp av olika svarvstål. Inledningsvis måste träämnet jämnas till, vilket ofta sker med någon typ av ”skrubbskölp”. Vid träsvarvning används många speciella svarvstål som ”skrapjärn”, ”ringstål” eller ”kulstål” för att passa i olika sammanhang.

I grunden har inte träsvarvningen förändrats väsentligt sedan medeltiden. Drivningen har utvecklats till elmotordrift och det finns en större mängd specialanpassade svarvstål, men grundprincipen är fortfarande densamma.

Sedan 1842, i snart 175 år, har varje år ett antal barn intagit sin obligatoriska plats i skolbänken i Sverige och i många år i en skolbänk med lock som på bilden. I bänken förvarade eleven allt sitt material som behövdes för skolarbetet och för skolväskan fanns en krok på bänkens ena sida.

Först på 1950-talet ersattes skolbänken, som än idag utgör en symbol för skolan, med separata stolar och bord. Anledningen var att många elever hade svårt att nå fram till bänkbordet med sin skrivyta och ränna med plats för pennor och bläckhorn. Från en plats på en långbänk utan ryggstöd via en egen skolbänk till en plats på någon stol med ett bord och förvaring i separata skåp. Så kan också skolhistoria tecknas och beskrivas.

Ambitionen, oavsett elevens plats och utrustning, har varit och är att eleven ska ges och få möjligheter att göra sitt bästa i en trygg miljö. Om långbänken, skolbänken och elevens arbetsyta kunde berätta, vilken berättelse!

En sådan är förre busschauffören Olle Brennius i Oxelösunds berättelse om sitt FN-uppdrag 1956 i Suezbataljonen. Sina upplevelser och farliga uppdrag har han berättat om i sin skrift ”176 dagar i Suezbataljonen”.

På tal om bussar hittade jag en bild på Nils ”Buss-Nisse” Karlsson som fyller på gengaskol. Bussen tillhörde Ivan Thors Trafik AB. Gengas var oftast det alternativa bränslet under andra världskriget och det var främst inom yrkestrafiken som det var den viktigaste drivkällan.

“SLM SB-T-25 - Fordon,” Sörmlands museum http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/411935.

Vi kan också läsa om länets första omnibusslinje. ”År 1920 startade lantbrukaren Gustav Jansson Sörmlands första omnibusslinje. Han hade på egen hand byggt om sin omnibuss för passagerartrafik mellan Björkvik och Nyköping. Omnibussen avgick onsdagar och lördagar kl 07.00 till Nyköping. Återresan startade vid 14.00-tiden. Eftersom bussen bara var utrustad med karbid- och fotogenlyktor var det angeläget att köra under dagens ljusa timmar. Omnibussens maxhastighet var 30km/tim.

En riktigt härlig dikt, ”Dunderekipaget”, om just bussen skrevs 1921 av en dam vid namn Astrid Bengtsson i Hagbyberga.

”På vägen kom ett hus så stort

det rulla fram förfärligt fort.

Förskräckt jag ut på gärdet sprang

ej förut jag sett en slik tyrann.

Odjuret  närma´sej med hast

i baken rök det som en kvast…

en gubbe, en häst, en stut, en kråka

i samma förskräckelse som jag de råka.

De sprungo hit och flögo dit och sprallade och skrek

aldrig maken vi sett till ett sånt åbäk.

Mitt mod dock steg en liten smul

i skyddet av ett gammalt skjul.

Jag såg att huset var en bil så grann

Från Björkviks socken i Södermanland.”

 

En rolig upptäckt när jag kollade på fordon var upptäckten av en av mina chefer under Saab- och Scaniaåren – informationsdirektören Hans Törnqvist på Saab Personbilsdivisionen – sittande i en ovanligt trevlig ”lådbil”. Han deltog i en rad backtävlingar under åren 1943-45 med som han själv beskriver det som en av Sveriges snyggaste pojkracer.

“SLM P09-465 - Lådbilstävling i Lasarettsbacken,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/413338.

 Apropå Saab – det är lite svårt i våra dagar att förstå att den i mitten av 1950-talet ”bara” kostade strax under 7000 kronor. För den andra svenska bilmodellen, t ex en Volvo PV 444 fick man lägga på ytterligare 1500 kronor. Tänk hur penningvärdet har förändrats.

När tiden så medger går jag gärna in på Sörmlands Museums sidor och lever mig in i historien och det har blivit något av en favorit vad gäller avkopplande stunder. Gå gärna in själva på http://www.sormlandsmuseum.se och ta del av allt det fantastiska som finns att ta del av!

Det är svårt att välja ut en favorit ur museets stora samling. Blicken föll på en galonklädd röd pall från samlingen Eskilstunahemmet. Den fanns i de flesta hem under min uppväxt på 1950-talet.

Pallen hade många funktioner, extra sittplats, något att klättra upp på när man skulle ha något ur överskåpen och leksak! Jag själv kröp ner i den upp-och nervända pallen och sen var jag på resa. Ofta åktes det båt till något fantasiland. Pippi-böckerna hade kommit och med dem fanns Söderhavet som en utopi. Vi barn kopplade ofta ihop stolar och pallar i en lång rad till ett tåg och turades om att vara den som körde loket och bestämde vart färden skulle gå. Så kunde man ju bygga koja med filtar mellan stolar eller spela teater för föräldrarna. En pall lever vidare i mitt hem. Klädseln är numera ett par sammetsbyxor som klippts sönder och sytts ihop till rätt mått. I min uppfostran ingick att ta tillvara allt och inte kasta bort något, alltså gick byxorna att använda även om jag växt ur dem. Vackert mörkblå pryder pallen sin plats.

Barnen idag har väl sina fantasilekar också, men nu har en helt ny värld öppnat sig med datorns intåg.

Uttrycket ”att stå pall” är ganska lätt att förstå, man klarar av något eller står emot och tål något. Men eftersom uttrycket är lite udda så kollade jag upp varifrån ordet pall kommer.  Det är som en del andra ord tagna från sjöfarten. Pall är en slags broms. Enligt ”Ordbok över svenska språket” som kom ut på 1850-talet så är pallar ”de under varandra i en på förkant stående ekbjälke fästade tjocka järnplåtar, som hindrar ett bråspel (ankarspel) att under vindningen återgå”. Uttrycket stå pall kommer från lågtyskans hålla emot, dvs ”pall stan”.

Ja, alltid lär man sig något vid vandringarna i Sörmlands Museums arkiv. Skojigt är det också att lyssna på P4 Sörmland där Lotten Bergman, språkpolis enligt sig själv, tar upp ord och uttryck med de mest udda förklaringar. Titta gärna in på hennes hemsida lotten.se för där kan man få sig en glad stund i eftertankens tecken.

Med över 60 000 föremål i samlingarna är uppgiften att plocka fram en favoritpryl i princip en omöjlighet. Det finns t ex fantastiskt fina silverpjäser, en högklassig klädsamling och en samling från polisen,  som väl speglar brottslingars kreativa talanger. Ölflaskan, som jag råkade få syn på, är en udda favorit av flera skäl. För det första gillar jag etiketter. Dessutom minner den om en teknikhistorisk parantes, som är av stort intresse såväl nationellt som lokalt.

AB Atomenergi bildades 1947 av staten och industrin för utveckling och introduktion av kärnkraft som energikälla. Parallellt pågick verksamhet inom FOA för att förse det svenska försvaret med kärnvapen. Men det tar vi inte den här gången.

Atomenergis anläggning i Studsvik, vid Östersjökusten ca tre mil från Nyköping, byggdes i slutet av 1950-talet. Forskningsreaktorerna R2 och R2-0 togs i bruk 1960. R2an användes mot slutet mest för bestrålning och tester av kärnbränsle samt bestrålning av material. Företaget var en stor arbetsgivare med över 1500 anställda 1963 och ca 1000 anställda i mitten av 70-talet. Sedan såg statsminister Fälldin, efter olyckan i Harrisburg och inte minst resultatet av folkomröstningen i mars 1980, till att verksamheten förändrades. Studsviks AB bildades 1987 och är i dag en internationell koncern främst inriktad på avfallshantering. Företaget har fortfarande ett par hundra anställda i Studsvik.

Det här var en mycket kort bakgrund till det gravöl över forskningsreaktorerna R2 och R2-0 som ägde rum den 16 juni 2005.. Texten på etikettens baksida lyder som följer:

” Nu ska vi följa den stolta damen och hennes pigga lillasyster till sin sista vila. Unga och vitala, vid nyss uppnådd pensionsålder, TRANS-RAMP, DEFEX och INCA  är blott dunkla minnen. Med vilken stolthet knäckte vi inte den ena rampstaven efter den andra! Vem kommer nu längre att minnas BNCT, JANUS och KIBE? Vad stod egentligen Gd-153, I-125 och Ir-192 för? Av betong är du kommen, avvecklas skall du, SSI friklassar dig på den yttersta dagen.”

Att formulera sig enligt begravningsritual kan i sammanhanget uppfattas som stötande. Vi får väl se det som ett uttryck för den besvikelse som berörd personal kände när forskningsreaktorerna avvecklades. Säkert tyckte de flesta att statsmakterna och allmänheten inte begrep sig på frågan. Sverige borde i stället satsat på fortsatt forskning och utbyggnad av den ”rena” kärnkraften.

 

 

Sensommar och tidig höst är skördetid. Min uppväxt i lantlig miljö innebar att jag tidigt fick hjälpa till vid skörd av äpplen, köksväxter och inte minst familjens årsbehov av potatis. Att ta upp fin potatis var faktiskt en uppgift, som jag med tiden tyckte var ganska kul. Men fort skulle det gå då spontanfotboll var en hägrande konkurrent om tiden. När jag gick i folkskolan i mitten av 1950-talet hade vi s k potatislov. Vill minnas att alla elever under tre dagar skulle hjälpa till med potatisskörden. Lantbrukarbarnen fick jobba hemma medan vi övriga ställdes till godsförvaltningens förfogande som billig barnarbetskraft. Dagarna var långa, ryggen värkte och jag tyckte jobbet var pest och pina. Men det var ju bara några dagar och fickpengarna var ju en god morot, som gjorde att det var uthärdligt. Jag tänker ofta på detta minne när jag återvänder till hembygden för att spela golf på de gamla potatisåkrarna. Då njuter jag av nuet och tycker inte att det var bättre förr.

Jag är definitivt ingen odlare. Finner dock visst nöje i det som överlever och kan skördas på den lilla plätt, som finns utanför min marklägenhet. I år har plommonträdet givit god skörd av härligt, saftiga ”viktorior”. Persilja och gräslök har täckt mitt blygsamma husbehov. Däremot blev det inget av de spagettipumpor, som såg så lovande ut.

Bildens konserverade trattkantareller tillhör Samling Sigurd Eriksson. Av grundinformationen framgår att plockningen av trattkantareller på 50-talet resulterade i ca 40 burkar med konserverad svamp för hushållets årsbehov.

Nu måste jag avsluta detta inlägg. Först blir det förmiddagsgolf och efter lunch hägrar svampskogen. Jag känner mig inspirerad!

När jag letade i Museets samlingar efter något intressant föremål för ämnet ”Skördetid” fann jag denna vackra hembränningsapparat. Den kommer från Polismuseets samlingar i Eskilstuna och har tagits i beslag, eftersom det är olagligt att inneha en sådan.

Hur associerar man skördetid med en hembränningsapparat?

Vi tillskriver Jonas Ahlströmer förtjänsten att ha infört potatisen till Sverige – även om bland annat Olof Rudbäck tidigare fört in plantor av denna växt. Ahlströmer tog på 1720-talet in dessa ”nolor eller jordpäron”, som han kallade dem, från Frankrike. Han bedrev provodlingar på sin gård Nolhaga och var övertygad om potatisens potential som basföda för Sveriges befolkning. Tyvärr var han inte så framgångsrik i sin strävan att popularisera potatisen.

Det blev istället grevinnan Eva Ekeblad, som genom sin upptäckt att göra brännvin av potatisen, ökade populariteten för denna växt. Hon tyckte att det var synd att  göra brännvin av spannmål och förordade istället potatisen. Dessutom forskade hon om andra sätt att utnyttja potatis – exempelvis försökte hon framställa puder av stärkelsen. För sina arbeten blev hon som första kvinna invald i Kungliga Vetenskapsakademien. Hon var även duktig i att sprida sina kunskaper över landet. Upptäckten, att bränna brännvin av potatisen, medförde att odling av potatis ökade kraftigt från mitten av 1700-talet med eskalerande alkoholproblem som följd. Överallt puttrade hembränningsapparater. Det positiva var dock att människor upptäckte att det även gick att äta potatisen.

Så kallad husbehovsbränning var länge tillåten, men vid mitten av 1800-talet blev sprittillverkning för eget bruk förbjuden och man passade även på att införa en spritskatt.

Den mäsk som erhålles vid jäsning av potatis är ganska alkoholsvag och innehåller dessutom en del föroreningar. Med hjälp av hembränningsapparaten kan mäsken destilleras för att därigenom utvinna ren etanol. Destillationsprocessen bygger på uppvärmning, förångning och kondensation av en vätskeblandning, för att därigenom separera beståndsdelar som har olika kokpunkter.

Hembränningsapparaten på bilden är trots att den är olaglig en vacker skapelse, där tillverkaren uppenbarligen lagt ner en hel del arbete på sin utrustning och kanske också hann skörda frukten av sitt arbete innan polisen tog den.

Så är vi inne i en fantastisk tid – skördetid – när skogarna ”svämmar över” av bär och svamp och man får skörda möda av all den tid som satsats på egna odlingar av grönsaker i alla former och färger.

Fruktträden bjuder på sina nyttigheter även om det kanske inte blivit det stora utfallet av frukt som man hoppats på. Men tillräckligt för att hålla alla musterier igång som vuxit upp under senare år. Har man inga egna att musta så finns det allt från flaskor till boxar att köpa.  

För mig så är tyvärr skördefesten inte helt bekväm när det gäller äpplen, päron, körsbär, plommon med mera. Att vara allergisk för kärnfrukter innebär bland annat att det goda rådet om att ”ett äpple om dagen håller doktorn borta från magen” inte gäller.

Äpplen, framförallt äppelskalet, innehåller flavonoider och möjligen är det dessa som ligger bakom allergin. Dessbättre är det inget problem att njuta av äppelmos till filen eller pannkakan, för att inte tala om den härligt doftande och läckra äppelkakan som jag ibland blir bjuden på. Det gäller sylt över huvud taget från frukt jag inte fixar i natura.

Intresset för närodlat och ekologiskt har ökat kraftigt. Vilket inte minst framgick när vi fick chansen att ta del av vad närmare 40-talet gårdar och företagare, som fanns med på årets Aptitrunda i länet, hade att erbjuda.

Det liksom pirrar lite extra i magen när man ser alla ”godsaker” som lockar till köp väl medveten om att här handlar det verkligen om närodlat och inte produkter som fraktas från i stort sett hela världen för att konsumeras och som man inte har en aning om hur de har behandlats innan skörd.

Jag blir glad och samtidigt lite stolt över alla våra egna odlare som lägger ner så stor möda och mycket arbete för att kunna erbjuda oss närodlad frukt och grönsaker.  Det är inte många som orkar ta upp kampen mot de stora producenterna både här hemma och från utlandet i många gånger svår priskonkurrens. Men de som gör det ska vi vara rädda om. ”Bondens marknad” på Stora Torget är en liten oas i sig för den som älskar det lokala utbudet. Ett bevis för att vi har förhoppningsfulla odlare som tror på en ekologisk och hållbar framtid till nytta och glädje för oss konsumenter.

Vad vi har det bra här i Sverige! Det konstaterade vi när vi cyklade runt i lördags på stigar i skogarna, tyst och fint. Skogen är full av blåbär, skogshallon, lingon och svamp. Tänk att leva i ett fritt land med rätten att ta för sig av skogens skafferi. I år har jag fått ihop mycket bär och frysen är redan full med infrusna kantareller. Nu ligger Karl-Johansvampen skivad på tork och några trattkantareller likaså.

Kanske ligger det nedärvt i blodet, eller så är det generationerna av bönder före mig, som lärt mig att man ska ta tillvara det som bjuds. Jag minns hur mostrar och fastrar kom cyklande till vår gård för att gemensamt gå ut i bärskogen. Så hade de fikapaus i skogen med skvaller eller ”informationsutbyte” kanske man ska kalla det. Telefon och brev var den kommunikation som fanns förutom att träffas öga mot öga. Före frysboxens inträde i hemmen på 1950-talet så gällde att koka sylt eller saft och att konservera svampen. Hermetiskt inkokt svamp blandades på källarhyllorna med konserverade rödbetor och köttbullar mm.

Skördetid på åkrarna för 60 år sedan innebar att man tog fram självbindaren, kontrollerade och smorde alla rörliga delar. Eventuellt var dukarna i behov av lagning eller byte. Om jag minns rätt så åkte pappa ut först och slog kanten på gärdet med en slåmaskin. En som användes vid höslåtter alltså. Den säden låg sedan i en sträng och mamma gick och band ihop den för hand. Jag minns ännu hur man gör en slagning runt en kärve genom att använda strån till band. Kanske skulle jag visa mina barn det någon gång......  När gärdeskanten var slagen kunde man börja köra med självbindaren. Säden skars av, matades upp på duken i lagom mängd, avmättes med en krok, ombands med ett snöre och slängdes av bandet till en avläggare i buntar om 4-5 st i varje hög. Så gick arbetet vidare med att störa hål med en järnstör, sätta i en krakstör, resa fyra sädesband stående mot stören, knyta om så att de stod fast. Därefter kunde man resa fyra eller åtta band mot de första och sedan korsvis trä på resten av kärvarna.

När så allt torkat, i kanske en månad eller mer, skulle allt plockas ner, köras in på logen och ligga kvar där tills man hade tid att tröska. Det skedde ofta på senhösten och då hjälptes bönderna åt i stora trösklag. Det gick åt en eller två att kasta fram kärvar till den som stod vid inmatningsbordet, en inmatare, en eller två som tog hand om sädessäckarna och bar upp på magasinet. En som såg till att halmen blåstes ut som den skulle och lades på stack utanför. Någon skulle ta hand om bosset, d v s agnarna som rensades bort från sädeskornen. Att stå i ”bosshålet” var nog värsta arbetsplatsen, det kliade över hela kroppen sen. Mamma hade matlagning och bak till hela gänget, ett nog så arbetssamt arbete.

Hur gjorde man innan tröskverkets tid? Då lade man ut kärvarna på loggolvet och slog ur säden med slaga och sedan tog man bort halmen för hand och jag tror att man kunde få bort agnarna från kornet genom att kasta säden med en skovel från sida till sida och på så vis ”skilja agnarna från vetet”. Bilden föreställer en skarvslaga med slagval av hassel, handval i furu. Slagvalen är lindad med tjärade snören. Skarv i läder band av snören. Slagan är inköpt av museet från Fredriksdal i Blacksta, Katrineholm.

Bilden föreställer en man i storväst och rejäla stövlar som hanterar en slaga. Han står lägre än loggolvet och får på så sätt mer kraft och behöver inte bocka sig ner till golvhöjd. Han bodde vid torpet Skrummelhult, som låg där nu Skavstas flygbanor är. En väg gick tvärs över området och flera torp är borta.

Den slagmannen hade nog gärna haft ett tröskverk, och vårt trösklag från 1950-talet hade nog hellre suttit på en självgående tröska från 2015.

Hö skördades i juni och då slog man gräset. Först fanns bara lie att tillgå, men så uppfann man en slåmaskin, dragen av häst och senare av traktor. Gräset kom att ligga i strängar och då kunde man med en släpräfsa dra ihop gräset till platsen där en hässja skulle stå. Hässjan bestod av en lång rad med störar, fem, sju eller fler. Man såg ibland långhässjor på storgodsen. Om man bara hade en liten teg kunde det bli en enstörshässja, eller som det kallades hökrake. Det ordet var nytt för mig när jag började skriva det här inlägget, men med hjälp av en gammal bonde hittade vi en fin beskrivning om höskörd på länsstyrelsens hemsida. Läs gärna den och minns flydda dar med svetten på ryggen och kliande höstrån.

Länsstyrelsens hemsida, på sid 14 och 15 finns en mycket bra beskrivning om olika sätt att hässja hö.

http://www.lansstyrelsen.se/sodermanland/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2010/aktiv-landsbygd-nr3-2010.pdf

När jag växte upp ville jag gärna vara med på gärdena. Då tiggde jag till mig att få göra en egen hässja som jag sen kunde få peka på och säga att den där har jag gjort alldeles själv. Stolt ska man vara. Först skulle det störas. Järnstör är ett spett, men grövre i nederänden, tung som sjutton för en femtonåring. Grov för att man ska få ner stören, trampa till runt stören var viktigt, så den inte gav vika för gräsets tyngd. Sen drar man en hässjelina mellan stolparna och den ska spännas hårt. Så hänger man nedre lagret som ska vara stadigt och bli till grund för hela hässjan. Så ett nytt varv med lina på lite lagom höjd med luft till det underliggande höet, tre eller möjligen fyra lager tror jag det var. Höet skulle hänga rakt ner över hässjan för att regn skulle rinna av och inte dras in i höet. Man drog en räfsa uppifrån och ner på den det sista man gjorde.

 

“SLM OH0944-23 - Skörd och tröskning,” Sörmlands museum, Skördearbete i Björkvik, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/411987.

Man såg fram emot kafferasten i lä av hässjan, eller i skugga om det var varmt. Då samlades alla och kanhända hade mormor eller mamma nybakade bullar. Iskallt vatten i en plåtflaska hade vi och det behövdes. Jag lärde mig dricka kaffet svart, för den medhavda mjölken ”skar sig” i kaffet ibland. Den hade surnat i värmen.

Ett bra skördeår stod hässjorna tätt och ett sämre kunde de vara få. Hur många det blev var ett sätt att mäta skörden. En del somrar regnade hässjorna bort och kunde inte ges till korna då det blev mögel i dem. De gick att ströa med i kobåsen, i stället för halmen som blev efter skörden av säd. Hade bonden tur kunde man en bra sommar skörda en gång till. Det kallade vi ”anväxtfoder”, alltså andraskörden. På 60-talets början skulle vi prova på att lägga ensilage av gräset. Pappa gjorde en plattform på lagårdsbacken och där lades gräset, kanske tillsatte han något medel, så täcktes det med pressening och fick ligga tills jäsningen var klar. Det luktade pesten där ute minns jag, men korna älskade den nya sortens foder.

På sensommaren kom tiden för att skörda säden. Man skär säd, som sen sätts på krakar, tröskas och blir till mjöl i en kvarn. Men det har jag berättat om i förra inlägget. Och gräset slår man för att sen hänga på hässjor för att bli hö, så enkelt är det för en som varit med, men för dagens ungdom är det inte lika noga att hålla isär begreppen.

Bilden föreställer ett bondepar som hjälps åt i värmen på högärdet. Där behövdes inga gym och styrketräningslokaler. Nu ser vi bara ”traktoräggen” på gärdena, i år är en del rosa för att bonden stöder Cancerfonden.

Under sensommaren och hösten 2015 har man i Sverige på sina håll på åkrarna kunnat se resterna av spannmålsskörden, halmen, emballerad i rosa plast. De rosa, så kallade rymdäggen, är ett initiativ från sveriges bönder, lantmännen och plasttillverkare för att stödja bröstcancerforskningen i landet. 300 tkr har kampanjen inbringat och summan delas mellan flera organisationer som har det gemensamt att de alla arbetar med eller stöder bröstcancerforskning. Skörden gör mångfaldig nytta, som föda för människor och djur och som gåva med omtanke om medmänniskan. Bröstcancer kan drabba både kvinnor och män.

 

 

Fästmöhärven, fästmansgåvan på bilden, är också en gåva, en gåva till en käresta där känslorna för den tillkommande kan läsas ut av räfsans dekorationer målade i blått, rött, grönt och guld. År 1840 har en kvinna någonstans i Sverige fått gåvan av en tilltänkt make som signerat sitt arbete med initialerna AID alternativt AGD. Räfsans två hjärtan talar sitt tydliga språk medan de geometriska mönstren och fantasimönstren lämnar betraktaren fri att drömma.

Om räfsan har använts till att skörda hö och säd med eller om den blev en dekoration i det blivande hemmet att skörda omtanke och kärlek ur är svårt att veta men av räfsans ursprungliga 23 pinnar återstår endast 10. Kanske har den brukats som både och och gjort nytta som redskap för kropp och själ. Mat på bordet och omtanke om medmänniskan i livet.

“SLM 32153 1 - Skolplansch,” Sörmlands museum, hämtad 8 oktober 2015, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/276280.

I museets samlingar finns skolplanscher från Västra skolan i Nyköping. Några av dessa beskriver olika trafikmärken - i detta fall varningsmärken. Planscherna överfördes år 1995 till Skolmuseet i Stockholm, men när det lades ned återfördes planscherna till Sörmlands museum.

De äldsta anordningarna för vägvisning tror man var ”bläckning” av trädstammar längs färdvägarna. Runstenarna anses också haft en funktion som markering av var vägen gick.

Milstolparna var en början till en mer systematisk vägvisning, som tog form i och med drottning Kristinas ”gästgivareordning” år 1649. Vägvisningen utvecklades senare ur detta system.

När biltrafiken utvecklades i början av 1900-talet blev behovet av olika varnings-, förbuds- och upplysningsmärken större. De första varningsskyltarna var hemgjorda med egen text.

Under 1920-talet började man dela in vägnätet i huvudvägar och mindre vägar. År 1944 fastställdes nummerserier för vägarna. Tanken var att vägnumren skulle finnas på skyltarna. Det dröjde ytterligare något årtionde innan det blev så. Man påbjöd också att vägskyltarna skulle ha ett reflekterande material, så att de var lätta att se i mörker.

I 1951 års vägmärkeskungörelse fogades ytterligare en del vägmärken till samlingarna och man införde symboler som fortfarande finns kvar i våra vägmärken.

De svenska vägmärkena har ändrat färg några gånger genom åren. Från början var alla ”anvisnings- och lokaliseringsmärken” gula med svart text. Vid slutet av 1950-talet började man införa en ny färgskala, som innebar att text och symboler skulle vara vita och bakgrunden mörkt blå. Undantaget var skylten för ”enskild väg” med sin gula färg och röda bård. I slutet av 1970-talet bestämdes att motorvägsskyltarna istället skulle ha en grön bakgrund, eftersom det var vanligast i övriga Europa. Under 1980-talet bytte man successivt ut alla vägvisare, men det tog ända till slutet av 1990-talet och fortfarande finns de äldre mörkblå skyltarna kvar på en del små vägar.

Ett sent tillskott i vägmärkesfloran är skyltar med ”varning för grodor”. De kom till för att ge en hjälpande hand åt grodorna som skulle passera vägen. Grodorna hade minskat oroväckande snabbt och detta var ett sätt att försöka stoppa minskningen. ”Grodskyltarna” blev så populära att de knappt hann sättas upp förrän de stals. ”Här är det hopplöst att vara groda ” skrev Aftonbladet i en rubrik.

Den här bilden är tagen i april 1964 av fotograf Olle Hagelroth. Stora Torget i Nyköping är som synes en populär parkeringsplats. Det var en tid i folkhemmet då alltfler fick möjlighet att skaffa bil. Och bilen blev en mycket viktig statusmarkör. Bilburen ungdom tog mycket plats och var en grupp vars beteende gjorde många upprörda. När genomfartstrafiken gick fram på Storgatan och Stockholmsvägen bildades ofta köer. Miljöproblem och olycksrisker eskalerade med ökande trafikmängder. Biltrycket i centrala Nyköping hade dock minskat drastiskt år 1961. Då invigdes motorvägssträckan Bergshammar – Påljungshage och trafiken på Riksettan (från 1962 benämnd E 4) leddes bort från stadskärnan.

I en stad av Nyköpings storlek räknar man normalt inte med att sitta i några längre bilköer. I samband med ombyggnaden av Västra viadukten och asfalteringsarbeten på E 4an har problemen tilltagit under år 2015. Ett antal gånger har jag häpnat över alla de bilar som korkar igen stan. Hur ska det sen bli när Resecentrum byggs? Stora problem under byggnadstiden kan förutses liksom tillkommande trafik när bygget är färdigställt. Det blir ingen lätt uppgift för våra kommunala trafikplanerare att lösa upp den knuten. Att balansera olika intressen – miljöaspekter, bilisternas bekvämlighet och ekonomi, centrumhandeln, den kommunala ekonomin etc. – kommer att bli en krävande process. En mix av infartsparkeringar, kollektiva ”morötter” och olika ekonomiska styrmedel, som begränsar biltrafiken, bör övervägas. Som stadsboende bilist kan jag frivilligt dra mitt strå till stacken genom en restriktiv bilanvändning. Visst kan jag ändra mina inköpsvanor, bli mindre bekväm och i en del fall byta ut bilen mot cykeln eller apostlahästarna.

eller i selkrokens, selorvets, selhuvudets, selrankens eller selkroksbågens. Alla dialektala benämningar på samma föremål av vilka selbåge, selkrok och selkroksbåge betraktas. som mer "rikssvenska". Oavsett vilken benämning som brukas så är funktionen densamma och nödvändig för hästens funktion som dragdjur. Inte bara benämningen på föremålet är särskiljande utan också utförandet där man skiljer mellan selbåge med lösa eller fasta selklackar. Lösa selklackar förekommer främst i Härjedalen, Dalarna, Värmland och Västmanland medan fasta representerar övriga landet.

Bildens selbåge härstammar från norra Sverige och har, såvitt det går att se, fasta klackar och bör representera den Skulpturala norrlandskroken som i sin tur indelas i den Djurornamentala och den Växtornamentala. Av motivet att döma, ett gult människohuvud med blå ögon och röd mustasch mellan två vitmålade hästar med röda manar, hör nog bildens selbåge till den Djurornamentala gruppen. Oavsett vilket så kan man i bågen se både vardagslivets slit och skapandets glädje, hästen som nyttodjur med en historisk produktionsroll i jord- och skogsbruk, som dragdjur till droskor och taxivagnar. Idag har hästen en helt annan roll och funktion, en upplevelsefaktor inom travnäringen och som sällskapsdjur. En roll som sedan mitten på 1900-talet har ersatt nyttodjuret och där upplevelsen inte ligger i att betrakta vacker folkkonst på hästens manke.

Trafiken kan vara besvärlig för en cyklist. Jag tänker då på att ta sig fram i stadstrafik, men det är smidigt om avståndet inte är för långt och varuinköpen håller sig på en rimlig nivå. Nu har det ju börjat komma såna där livsfarliga, odödliga som de tror själva, 40-åriga män på väg till eller från jobbet. Då får man inte vara lättskrämd och vingla till när de susar förbi.

Jag har i alla fall en bra cykel, min packåsna, att ha i stadstrafiken. Annars cyklar jag helst på skogsvägar och stigar och har då en annan cykel för lite långkörningar. Inget går upp emot att ensam cykla genom barndomens skog. Jag stannar och tar in doften av Linneablommorna som översvämmar skogen likt en doftmatta. Det är underligt hur en så liten blomma kan dofta så fantastiskt. Jag lyssnar på suset i lärkträden och korpens skrik när den patrullerar över sitt område. Det är bästa sättet att hämta lite lugn och ro och sen komma hem igen och orka ta itu med arbetet.

Långcyklingar har jag gjort några stycken också. Före mobiltelefonens tid, ensam 50 mil, att jag vågade. En resa var från Ärteråsens fäbodvall i Furudal, Dalarna, och hem till Nyköping. Första delen var på en smal grusväg, 7 km där man nyligen hade sett björn i skogarna. Jag stannade inte förrän jag var nere i Furudal, björnar är inte att leka med. All packning hade jag på pakethållaren så det gick inte så lätt. Första anhalt var vandrarhemmet i Falun, då hade jag ”lyckats” hitta en grusväg till över den stora höjden vid Gulleråsen. Sen var det bara asfalt. Men då hände det som inte fick hända. Inte punktering, men cykelkedjan hoppade av. Vägen var smal och cykeln gick inte att rubba, allt satt fast. Då fick jag plocka av all packning och lägga i dikeskanten, vända cykeln upp och ner och försöka lägga på kedjan igen. Det lyckades men sen kunde jag inte växla utan fick köra på samma växel (jag hade 10 st) ända hem.

Efter Falun väntade storskogar fram till Norberg där jag tog in på hotell. Duschade och såg på TV. På fäbodvallen fanns varken det ena eller det andra av bekvämligheter. Men det var ju ganska nyttigt att prova på en hel vecka däruppe, man lär sig uppskatta ett och annat som är så självklart. Nu var det bara att dra på igen. Mot Kungsör där jag skulle övernatta hos släktingar. Efter all skog öppnade nu landskapet sig på slätterna i Västmanland. Då sjöng jag Ulf Lundells låt ”jag trivs bäst i öppna landskap” och sen dess ser jag alltid den jordbruksslätten framför mig när jag hör den låten. Efter Kungsör var det ”bara” 12 mil kvar till Nyköping. Då började det regna redan efter ett par mil, så den sista sträckan var jobbig.

Cykelpump är ett måste att ha med sig och den här får illustrera den säkerhet man känner när man är långt hemifrån och inte kan ta sig gående hem. Kanske kan man pytsa i luft så att det rullar en bit i taget. Men just den här är lite väl stor att släpa på. Den är med fotställning och trähandtag och har tillhört Gösta Rotefalk. Han var cykelreparatör och hade en liten cykelverkstad ”Falkens Cykel” på Fågelbovägen i Nyköping. För ett halvsekel sen var många cyklar utrustade med en särskild reparationsväska. I den fanns solution, lappar och verktyg för avtagning av däck och slang. Jag har aldrig lärt mig konsten att byta däck även om pappa försökte lära mig. Det finns folk som lever på sådant arbete och jag vill inte äventyra deras inkomstkälla...!

Om livet på fäbodvallen har jag skrivit i juni 2014, under rubriken Träsmak – en smörkärna.

 

Dagen H – den 3 september 1967 – torde i särklass vara den mest omskrivna, omdebatterade och ur trafiksäkerhetssynpunkt den mest fruktade. Hur skulle det vara möjligt att vid ett bestämt klockslag en tidig söndagsmorgon övergå till högertrafik? Den här natten är också den minst trafikerad någonsin. Undra på det då all privat trafik var förbjuden mellan klockan 01.00 till 06.00. I vissa städer hade införts betydligt längre förbud än så. Inte minst i Stockholm som inte tillät privattrafik från klockan 10.00 på lördagen den 2 september. Inte förrän klockan 15.00 på H-dagen då tusentals fordonsförare ”kastade” sig ut i trafiken för att för första gången känna på högertrafiken och lära sig vad den ovillkorliga högerregeln som då infördes betydde.

Så här snart 50 år senare är det väl bara vi äldre som minns alla de märkliga turerna i införandet av högertrafik. Hur folkomröstningen den 16 oktober 1955, tänk hela 60 år sedan, där drygt 80 procent av svenskarna röstade nej men vad hjälpte det.  Drygt hälften av alla röstberättigade deltog, enligt Wikipedia 53,2 procent, vilket var drygt 2 procent färre än Sveriges första folkomröstning som genomfördes den 27 augusti 1922 med en knapp övervikt för nejsidan.

Jag minns vilket intensivt förarbete det var på vår redaktion på Södermanlands Nyheter inför den här dagen och bevakningen var enorm. Reportage, bilder, kommentarer och nattjobb i dubbel bemärkelse veckorna innan och ett bra tag efteråt. Tidningen skulle på alla sätt överglänsa konkurrenterna i bevakningen inför och efteråt och gjorde det med heder vill jag påstå. Det kunde jag konstatera när jag av de trevliga tjejerna på Stadsbiblioteket fick hjälp med att i arkivet leta fram och ta del av reportagen kring Dag H.

Från kommunens sida var man rejält ”på tå” och väl förberedda på det som av många betraktades som det ”mest vansinniga” som det här landet drabbats av under 1900-talet. Men dåvarande ordföranden i Nyköpings trafikråd, det fanns ett sådant på den tiden, Folke Persson, var trots att det uppmärksammades en del brister och feltänk i omläggningen i Nyköping, ganska nöjd.

"Det mest är väl planlagt och omläggningen har gått väl i lås, men det finns ändå en hel del små skönhetsfel”. Flera av dessa hade med uppskyltningen av korsningar m m att göra.

Dåvarande länspolischefen Hans Wästberg var också i stort sett belåten med polisens insatser i länet under de här hektiska dygnen och polismästaren Olof Gärdin sade sig inte ha legat sömnlös inför dagen H. Han tyckte det var onödigt att man oroat sig och gav också trafikanterna en liten eloge ”Jag märker med vilket intresse folk i allmänhet går in för att verkligen göra sitt”.

Förarbetet med omläggning till högertrafik hade väl knappast någon missat – förutom den inte helt nyktra mopedisten på motorvägen som körde vänstertrafik och inte hade en aning om att man ”bytt sida” – då samhället översvämmades av information i skrift, i radio och på TV. Vi får heller inte missa att nämna den låt som blev något av en landsplåga -  ”Håll till höger, Svensson”, med Rock-Boris som sångare. Hans rätta namn är Boris Karl Lennart Lindqvist.

Trots alla negativa kommentarer till högertrafiken gick det förbluffande väl att klara de hektiska dagarna både före och efter och i dag torde väl införandet av högertrafik även i Sverige ses som positivt även om svenska folket hade andra åsikter i oktober 1955. Något som också bidrog till att övergången gick hyfsat var naturligtvis inskränkningarna i tillåtna hastigheter. Visserligen svårt att hålla och vållade trafikstockningar men den massiva övervakningen med hjälp av tiotusentals poliser och militärer samt hundratusentals frivilliga till hjälp vid övergångsställen med mera fungerade det tillfredsställande.

Omläggningen kostade en rejäl slant. Omkring 628 miljoner i dåtidens penningvärde och då har säkert inte alla kostnader redovisats beroende på omläggningen. Några intressanta siffror i övrigt är att 360 000 vägmärken byttes, och 30 000 H-skyltar, som skulle påminna om att hålla till höger, blev uppsatta. Drygt 8000 bussar blev antingen ombyggda eller byttes ut mot nya.

Jättunahemmet i Flen öppnades av landstinget i Sörmland 1965 och byggdes för en modernare syn på hur utvecklingsstörda skulle tas om hand. 20 år senare avvecklades hemmet då en ny omsorgslag antogs som innebar att de omhändertagna personerna, som mest 350 personer i alla åldrar, flyttade till egna lägenheter eller gruppboenden.

Då som nu är personer som bor på gruppbostäder enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, beroende av samhällets insatser såväl för sin försörjning som för stöd och hjälp i sitt dagliga liv. 1968 kom omsorgslagen som bestämde att människor med utvecklingsstörning hade rätt till ett bättre liv. 1993 LSS, som är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Ett stort problem är att personerna saknar arbetsförmåga och därför blir helt beroende av socialförsäkringssystemen för sin försörjning med små möjligheter att påverka sin disponibla inkomst.

I maj 2014 skriver ordföranden för FUB. Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, Thomas Jansson, i en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken Utvecklingsstörda personer fångade i fattigdomsfälla:
”För att alla ska kunna ta aktiv del i vårt samhälle krävs åtgärder, men utan ekonomiska möjligheter går det inte. En klok person har sagt att det är på hur ett land behandlar sina svaga som man ser hur starkt det är. Till syvende och sist är det faktiskt en demokratifråga och en fråga om människors lika rättigheter i en rättsstat.”

I sin bok ”Från tvångströja till frihet via Jättunahemmet” citerar författaren Ylva-Kristina Sjöblom en fd anställd vid hemmet:
"Jag opponerade mig mot att man talade om de utvecklingsstörda som så och så många stycken. Jag frågade en gång om vi jobbade på en styckegodsavdelning. Det var ju personerna vi jobbade med!"

1968 fick alla barn med utvecklingsstörning skolplikt, 1969 fick personer med epilepsi gifta sig, 1981 beslutade riksdagen att teckenspråket är dövas första språk, 1989 försvann omyndighetsförklaringen. 1994 kom den personliga assistansen och 1999 den första diskrimineringslagen som gällde funktionshinder. Vår syn har förändrats på människor med funktionsnedsättning men likaväl är personerna då som nu beroende av samhällets försörjning oavsett om det kallas förtidspension eller försörjningsstöd med små möjligheter att påverka sin ekonomi pga av arbetsoförmåga och liten möjlighet att välja sitt boende.

Att släktforska ger lite perspektiv på hur livet var förr. 1913 beslutade riksdagen om folkpensionering för i stort sett alla. Före det fick den som inte hade någon möjlighet att arbeta söka dra sig fram med att socknens fattigvård bidrog med mat och husrum. De gamla bodde i fattighusen eller gick på roten för att bo några månader i taget på olika gårdar. Fattighjon var inte bara gamla människor, utan också änkor med barn eller t o m en och annan ung flicka som fått barn utan att vara gift, s k oäkta barn. De blinda eller med annat handikapp fick också tillbringa sin tid på fattighusen, bland gubbar och gummor, många i samma rum.

Bilden föreställer en fattigbössa, som brukats av Lästringe Gamla Fattighus. Tillverkningsår saknas. Den är skänkt av August Trolle-Löwen från Gärdesta i Lästringe. En fattigbössa fanns vid alla kyrkor, strax utanför eller inne i kyrkan. Vid Vrena kyrka satt bössan fastsatt på en stolpe som stod i en vägkorsning.