Julgranen är den verkligt traditionella symbolen för jul i hela västvärlden. För mycket länge sedan var julgranarna i Skandinavien utomhusgranar och kallades julruskor. Man barkade och kvistade granarna nedifrån så att endast de övre grenarna blev kvar. Därefter placerades de ofta på var sin sida om gårdens dörr för att skydda mot onda makter i samband med midvintern.

Seden med inomhusgran kom till Tyskland under 1400-talet. Den först kända klädda inomhusgranen i Sverige var så vitt man vet från år 1741 och fanns på herrgården Stora Sundby i Södermanland. Granen hade vaxljus och var klädd med godsaker. Under granen fanns julklappar.

I slutet av 1800-talet blev inomhusgranen mer allmän. Traditionen spreds från högreståndshemmen till de vanliga hemmen. Om stugan var för trång så  ställde man granen på bordet eller hängde den i taket. Var det rymligt så kunde granen stå i en julgransfot på golvet. Vår egen tradition med julgransprydnader och julklappar kom också från den tyska traditionen.

                                “SLM 26129 - Julgransfot,” Sörmlands museum,
                                http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/307213.

De flesta granar som  säljs i Sverige är av typen rödgran.  Det förekommer givetvis andra typer av granar också, som exempelvis silvergran. Den  traditionella granen i Tyskland är av ädelgranssorten tanne. Man sjunger ” O Tannenbaum, O Tannenbaum.... i Tyskland. Det finns idag många olika sorters granar att välja på. Många tycker till och med att det är praktiskt med plastgranar.

Så här års syns många julgransförsäljare - ofta i anslutning till våra köpcenta. Det säljs enligt uppgift omkring 3 miljoner granar i Sverige och cirka 80% lär vara av sorten rödgran. Dessutom huggs en hel del granar direkt i skogen, så den totala mängden granar är säkert väsentligt större.

Vid tjugondag Knut skall sedan granen dansas ut enligt traditionen. Då blir granen ett problem för renhållningen. Det är ett stort antal granar som skall tas om hand, men det skall vi inte bekymra oss om nu när ”julen står för dörren”.

Som en liten parantes såg jag för ett antal år sedan att eleverna vid Gripenskolan i Nyköping hade skämtat med  eleverna vid dåvarande Tessinsskolan och lagt en stor mängd gamla däck framför ingången. När Tessineleverna kom till skolan på morgonen fann de en skylt med texten ”(h)julen står för dörren”.

Bildens vargfana kommer från Gammelsta i Kila socken, Nyköpings kommun. Den är målad på väv och föreställer en svart djurfigur med röda öron och ögon. Ett riktigt monster! Enligt beskrivningen användes den under en tid då förföljelse av rovdjur var lagstadgad och en samhällskontrollerad plikt. Varglappar (”jakttyg”) kom till Sverige sannolikt i slutet av 1600-talet. Under 1700-talet drevs vargar med hjälp av oväsen, nät och varglappar mot gårdar eller gropar där de slogs ihjäl.

År 2012 startade museet projektet Gårdagens hantverk blir morgondagens design. Ett 100-tal kreativa personer verksamma inom konst, design, hemslöjd och konsthantverk bjöds in och fick en genomgång av föremålssamling och bildarkiv. Syftet var att inspireras av mångfalden och ta fram skisser till moderna produkter med kulturhistorisk koppling. Ambitionen var också att stärka kulturella och kreativa näringar genom att skapa nya avsättningsmöjligheter för utövarna. Efter en jurybedömning fick femton personer uppdrag att jobba vidare och utveckla museets butiksutbud.

Lisa Sollenberg har skapat fyra olika klisterark med figurer, som kan fästas som engångstatueringar på kroppen. Pedagogisk och kul produkt för barn. Vargfanan är en av figurerna på karta 4 – ”Änglar och monster”. Butikens utbud omfattar också verktyg, smycken, glas, keramik, böcker, vykort, tyg, underlägg och mycket mer. Ett utökat sortiment kommer att finnas vid invigningen av det nya museet 2018.

I Sörmlands museums nätbutik finns något för alla åldrar. Kolla på butiken.sormlandsmuseum.se! Nu till jul finns också produkterna på Västerport i Nyköping (Hantverksgruppens julmarknad).

 

 

 

"SLM 25932 - Handske,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/307030.

Bilden visar damhandskar av skinn med mönster av imiterat svinläder. På handskens översida finns tre vita längsgående markeringar i zig-zagsöm. På översidan finns även ett sprund vid pådraget. Handskarna är fodrade med beige flossad väv och den vänstra handsken är lagad vid pådraget. Handskarna är svarta damhandskar av storlek 6 och de skänktes till museet 1983. Modellen har inte förändrats så mycket under åren.

För att låta det gamla inspirera till nya föremål har museet tagit hjälp av konsthantverkaren Johanna Törnkvist. Hon har valt ut ett antal föremål, däribland handskarna. De andra föremålen är en virkad grytlapp, en rulle virkad spets och en ugnsfast form med lock och dessa har fått utgöra grunden till de mönster som pryder två termosar. Föremålen är förminskade och blir på avstånd ett geometriskat mönster men går du närmare ser du att det är skinnhandskar som är strikt lagda och bildar ett mönster som upprepas runt termosen i flera varv.  Termosarna finns till försäljning i museets affär.

 

Så är det snart jul igen med allt vad det innebär. För många en jäktets tid när det ska julstädas, bakas, bykas, lagas mat av alla de slag, luta långan, förbereda julskinkan, om man vill ha den som förr i tiden, och tusen och en andra saker att tänka på. Säkert är det många som känner att nu får det vara nog. Drömmer sig bort till varmare länder eller helt enkelt bara skippa julen. Strunta i allt vad julklappar heter och i stället skänka en summa till någon av våra hjälporganisationer som kan bidra till att svårt utsatta barn och familjer förhoppningsvis får något att glädjas åt.

Men för oss som av tradition bara måste fira jul kan man göra både och. Skänka en slant och även fira jul med klappar och allt tillsammans med barn och barnbarn och till och med hela tjocka släkten. Fast det kan bli väl så jobbigt. Har man kommit överens om att skippa julklappar blir det lite lättare. För är det något som vållar problem för fler än man kan tro - är det vad ska jag hitta på för julklapp i år då?

Särskilt till de något äldre på julaftonen. De har väl det mesta så det skulle vara trevligt med något som känns äkta genuint och intressant. Därför blev jag glad när jag ”hittade” Sörmlands Museums egen butik i Västerport nyligen. Tillsammans med Hantverksgruppen i Systembolagets gamla lokaler har man tillfälligt fram till jul fyllt upp butiken med mängder av tänkbara julklappar och presenter.

Här finns allt från textilier, intressanta böcker och skrifter, hantverk med mera. Så det var bara att passa på och inhandla några julklappar som inte tillhör det vanliga sortimentet i många butiker. Även Hantverksgruppen erbjuder en rad spännande saker som kan bli en bra julklapp. Titta gärna in och ta del av utbudet. Man har öppet fram till jul.

Traditionen med julklappar i vårt land är ju flera hundra år gammal. Märkligt nog skulle det ha börjat i det gamla bondesamhället när ”julklappen” bestod i extra god mat och dryck till gårdens pigor och drängar. Givmildheten utsträckte sig även till fattiga i samhället. Det här spred sig under 1700-talet till det som då kallades ”bättre bemedlade” och som både handlade om julmat och julklappar som i de flesta fall bestod av egenhändigt tillverkade saker. Både mjuka och hårda och det var väl då som nu att ”hårda” julklappar var det man hoppades på. I varje fall bland barnen.

En riktigt God och ”klappvänlig” jul tillönskas alla läsare!

På hertig Karls tid, på 1500-talet, konsumerade de kungliga mycket mat men också mycket dryck, bl.a. vin som importerades från Europa. Från utgrävningar vid Nyköpingshus har skärvor hittats från flera typer av glas från hertig Karls tid. Ett av dessa glas som rekonstruerats, bestod endast av delar av cuppan, en stor cuppa, med utvikt mynningskant. Här kan vi gissa att hertigen med sitt hov kanske drack vin, mousserande?, ur dessa glas. Det vackra glaset på bilden ger oss en föreställning om den tidens fester med överdådig lyx för ett lite urval av personer.

Nu är mousserande vin något som hör nyårsafton till för många. Vid tolvslaget höjer vi glasen när raketerna sprakar ute, någon reciterar Tennysons Nyårsklockan med de välkända raderna ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten” och önskar varandra ett Gott Nytt År. Drycken serveras oftast i champagneglas med hög, smal kupa, tulpanformad i mitten och avsmalnad uppåt. Det är effektfullt med det smala höga glaset där arom och bubblor stannar kvar länge.

Ett annat alternativ är att välja coupeglas med bred, låg kupa, liknande glaset på bilden. Vi minns nog coupeglasen från gamla filmer, i vilka tjusiga damer och herrar drack mousserande drycker. Jag tycker dessa öppna glas är mycket vackra, men de är inte så ändamålsenliga eftersom arom och bubblor snabbt försvinner.

”Kabaré. Smörgåsuppsats av emaljerad koppar. Drakmönster på blå botten. Uppsättningen består av åtta stycken uppläggningstallrikar i form som stympad kon. Storlek runt om 110 x 160 x 80 mm. En rund tallrik i mitten H 25 Diam 205 m m.” När delarna är på plats blir alltså diametern drygt 50 cm. Det här praktföremålet dateras lite svävande sent 1800-tal och är sannolikt importerat från Kina.

Med säkerhet vet vi att den tillhört högadliga Cecilia af Klercker född Lewenhaupt. Fröken Cecilia var född i Julita och tillbringade mycket tid hos morföräldrarna Carl Jedvard och Mina Bonde på godset Ericsberg , en av Sveriges största jordegendomar utanför Katrineholm. Hon köpte år 1901 godset Catrineborg i Vadsbro, Flens kommun. Introducerades tidigt vid hovet och blev hovdam hos drottning Victoria 1903-1910. Gift med kammarherre Göran af Klercker. Efter hennes död skänkte mannen år 1951 en stor samling från hennes kvarlåtenskap till Sörmlands museum. Inom parentes kan nämnas att H.M.Drottning Silvia har en hovstat med statsfrun Kirstine von Blixen-Finecke i spetsen för två hovdamer och en hovsekreterare. Hovdamerna hjälper Drottningen, ”så att arbetet löper så friktionsfritt som möjligt, både i officiella och privata sammanhang.”

Inför nyårshelgen skulle jag uppskatta att ha en ”Kabare” för uppläggning av diverse smått och gott. Den mycket vackra smörgåsuppsatsen skulle t ex passa utmärkt för läckra tapas. En cava därtill skulle ge en festlig upptakt till det olympiska år som stundar.

När jag strosade mellan gångarna i Sörmlands museums fantastiska föremålsarkiv för att hitta något att knyta an till veckans rubrik för bloggen – Nyår – fick jag syn på ett föremål högt uppe på en hylla. Där stod en vacker, stilren mässingsljusstake och intill en kartong med texten Nyköpings mässingsljusstake 1. Kunde den möjligen associeras till nyår? En ljusstake passar väl in i alla sammanhang och eftersom den väckte mitt intresse så okej.

Att den inte var från den tiden då Nyköpings Mässingsfabrik var i full gång under 1600-talet stod klart ganska snart när jag samtidigt såg en bild på vår framstående silversmed och formgivare Anna-Stina Åberg. Kunde det möjligen vara en kopia av en gammal ljusstake från gamla tider?

Jag bestämde mig för att ta reda på sanningen. Vad var lättare än att ta kontakt med upphovskvinnan själv? Det blev ett trevligt samtal med Anna-Stina som berättade att idén till att designa ljusstaken fick hon vid ett besök på föremålsarkivet och fick se en av de gamla mässingsstakarna.

– Jag tyckte om objektet och jag och min partner Stig Fallberg beslutade, efter att ha undersökt om det fanns något gjuteri som var intresserad av att tillverka och ta fram gjutformar för ljusstaken, att kosta på att lansera densamma 1996 som en uppskattad gåva eller souvenir från Nyköping.

– När jag funderat färdigt på formgivningen skapade jag en mera stilren ljusstake med rund fot och en gängad överdel avslutad med en ljuspipa utan manschett. Den har blivit mycket omtyckt och bland annat delas den ut av Nyköpings kommun till brudpar från Nyköpings kommun som vigs borgerligt. Ljusstaken saluförs också hos Hellmanska gården, säger Anna-Stina Åberg. Den aktuella ljusstaken är förpackad i mörkblå kartong med guldfärgad text.

Första mässingsbruket

Nyköping har genom århundradena varit en industristad med omfattande verksamhet. Till denna hör bland annat våra mässings- och järnbruk. Redan år 1610 fick vallonen Willem Giliusson de Besche privilegierna att driva mässings- och järnbruk. Privilegier att driva mässingsbruk i Nyköping gavs år 1646 till holländarna Velam Momma och Matthias Römer. Kopparen till bruket kom från Falu koppargruva. Vid den stora stadsbranden 1665 blev även mässingsbruket offer för lågorna men byggdes upp igen 1678 sedan privilegiet blivit förnyat. År 1821 omvandlades mässingsbruket till järnbruk. En del tillverkning av mässingssaker fortsatte man med ytterligare ett antal år.

Mer om Nyköpings Mässingsbruk finns att läsa i museets Sörmländska handlingar 37 med Sven Edblad som författare.

 Vad skulle väl årets sista ämne vara om inte ”nyår”. Nyåret firas vid övergången till ett nytt kalenderår. I västerlandet tillämpar vi numera den Gregorianska kalendern och där infaller övergången som vi vet natten mellan 31 december och 1 januari.

Gregorianska kalendern föreslogs av Alloysius Lilius och antogs av påven Gregorius VIII den 24 februari 1582. Dessförinnan tillämpades den Julianska kalendern. Genomsnittsåret var i den Julianska kalendern 365,25 dygn långt. Eftersom det genomsnittliga solåret är 365,2422 dygn kommer man så småningom i otakt med årstiderna. I den Gregorianska varianten är istället genomsnittsåret 365,2425 dygn vilket stämmer bättre med solåret. Den Gregorianska kalendern medför ett fel på ett dygn var 3000 år, vilket kanske är möjligt att överse med.

I den Julianska är vart fjärde år skottår - samma sak gäller i den Gregorianska. Dessutom är även jämna århundraden som är jämnt delbara med 400 skottår i den Gregorianska kalendern. Alltså var år 2000 ett så kallat storskottår. Kalendern infördes i Sverige år 1753 så år 2000 var första gången ett storskottår inträffade hos oss. Den Gregorianska kalendern har införts vid olika tidpunkter i olika länder, vilket föranlett en viss oordning i tideräkningen. Exempelvis gick Ryssland över från Juliansk till Gregoriansk kalender först i samband med revolutionen år 1917.

Olika länder i världen och framför allt olika religioner har olika definitioner på ”nyåret”. Ofta är nya året knutet till religiösa händelser eller till naturen. Jag har haft förmånen att få fira både vårt eget nyår på traditionellt sätt och den stora festen Diwali i Indien. De flesta indier bekänner sig till Hinduismen och dessa firar vår- och höstdagjämningen som nya år.

Den viktigaste högtiden i Indien, som mest liknar vårt jul- och nyårsfirande, är däremot ”Diwali” (Deepawali). Det är ljusets högtid och firas till minne av guden Ramas återkomst. Diwali firas under 5 dagar omkring nymånedagen i den hinduiska månaden kartika och infaller vid olika datum under slutet av oktober till början av november. Det unika med Diwali är att alla dessa fem dagar har olika innebörd.

Hela Diwali är en familjefest och under dessa dagar utväxlas presenter och man skjuter raketer – ungefär som vårt jul- och nyårsfirande. Den sista dagen är höjdpunkten i firandet. Då bjuder systrarna in sina bröder till sina hem och ber för deras välbefinnande. Den femte dagen är även höjdpunkten för fyrverkerierna.

Vi befann oss i Delhi under Diwali år 2013 och den kanonad av fyrverkeri som pågick kan knappt beskrivas. Det var som att befinna sig i en krigszon. De kraftiga detonationerna pågick till långt fram på natten och himlen lystes hela tiden upp av olika ljussken. Just det året hade de indiska myndigheterna påbjudit återhållsamhet med fyrverkerier eftersom så många människor tidigare hade skadats och dödats av dessa kraftiga explosioner. Om detta var exempel på återhållsamhet är det svårt att tänka sig de tidigare ”normala” fyrverkerierna. För det mesta är luften mycket disig av luftföroreningar i megastaden Delhi. Denna kväll låg dessutom en tät dimma av krutrök över hela staden. (Stor Delhi hade vid senaste folkräkningen ca 25 miljoner invånare – ett av världens folkrikaste storstadsområden.)

Varje år inför julhelgen ”spår” Handelns utredningsinstitut. HUI, vilken vara/produkt som ska bli årets julklapp i Sverige. På juldagen får vi facit och om institutet spår rätt så tar klappen i år ett stort utrymme i tomtens säck.

Inför det nya året avlägger svenskarna löften, oftast om att bli en bättre människa, på gott och ont. Gott om de infrias, ont om de sviks med gott eller dåligt samvete som följd. Varför inte ta upp seden från julhelgen och utse en vara/produkt till Nyårets verktyg som kan bidra till en bättre tillvaro för människorna?

På Sörmlands muséum finns ett lämpligt föremål i samlingarna som kan platsa som nyårets verktyg. En trådavskiljare till champagnebuteljer. Det framgår inte av fotot ovan men avskiljaren, utförd i förnicklad mässing, är endast 100 mm lång och tillverkad av Jernbolaget i Eskilstuna. Företaget hade grundats 1868 och tillverkade produkter som bestick, saxar, gångjärn, klockställ, hänglås, cigarrkoppar, fällknivar, skridskor, snickeriverktyg och hushållsvågar och föremålen finns fortfarande i många hem och är eftertraktade på andrahandsmarknaden.

Med nyårets verktyg underlättas välkomnandet av och inträdet i det nya året när champagnebuteljens tråd kan avlägsnas med ett enkelt klipp och korken frigöras inför de förväntansfulla nyårsfirarna.

Om vi på nyåret i stället för att ge löften, för att förbereda och hantera vad som väntar under året, skaffar oss mentala verktyg som kan hjälpa oss att avskilja eller lösa upp de trådar som ställer till problem för mänskligheten och göra världen mänskligare att tillbringa sin tid, blir champagnen mer löftesrik och berikande.

En trådavskiljare, fysisk eller mental, för att implementera det i Paris nyligen ingångna klimatavtalet kan bli nyårets 2016 verktyg för en renare värld.

Gott Nytt År!

Ett vackert dukat bord till nyår ger en riktig högtidskänsla. Denna vackra bordsuppsats är från 1890. Den består av vas och skål av glas, rött, ofärgat och vitt överfång. De är dekorerade i emaljfärger som blomstermotiv. Foten är rund med balusterformade ben. Gravering på foten ”af tacksamma nattvardsbarn 1890”.

Skålen är inköpt från Sten Oskarsson, Nyköping. Den kommer från Råby-Rönö socken där insamling skedde till kyrkoherden kan man anta. 1890 hette han Per Hallgren och en förteckning från konfirmandboken visar att det var 27 konfirmander detta år. 12 flickor och 15 pojkar. De tog nattvarden den 22 juni. Kanske hade kyrkoherden sin vackra skål redan till midsommarfesten.

Till Nyår ska det dukas vackert med linneservetter och vackra glas. Sätt blommor mitt på bordet i denna vackra vas och lägg dignande druvor i skålen och dröm om den ljusnande tid som vi går till mötes. Så länge man får vara frisk så är allt hoppfullt. Det är bra att inte veta vad som väntar. Fast lite får man se fram emot i alla fall. Ett barnbarn ska avsluta studierna i Skottland och vi åker alla över till den stora examenshögtiden. Ska bli spännande.

I vårt avlånga land, längst i norr, ser man inte solen mitt i vintern. I Kiruna är det Middagsmörker från den 10 december till 31 december, huvaligen. Då kan man förstå den kvinna från Gällivare jag hört berättas om, som går upp på Dundret och hälsar solen åter när den kommer. Ett år firade vi nyår i Vemdalsskalet. Fantastisk utsikt och ett sprakande norrsken mitt i natten är vad jag minns mest från den resan. Här i Nyköping började kommunen att bjuda på ett färgsprakande nyårsfyrverkeri någon gång på 1980-talet. Alla vallfärdade till hamnen och Täcka Udden där man kunde beskåda det hela med utsikt över fjärden. Man hade ju förresten betalat skatt och ville se vart pengarna tog vägen, upp i det blå!

Lite reflexioner över det gamla som gått och det nya som kommer.

GOTT NYTT ÅR!

Aftonklänning från 1958, Samling: Karin Wohlin

Den vanligaste klädkoden. Man behöver inte klä upp sig till tänderna, men ändå lite mer än vardagsklädd. Karlarna behöver inte ha hel kostym i samma färg, utan kan gott nöja sig med en kavaj med finbyxor i en annan färg och damerna bär en festklänning som är ungefär knälång eller en dräkt med blus och finbyxa. Det går även bra att ha tvådelat som en blus och en kjol.

KOSTYM

Lite finare än kavaj och för männen ska det vara en hel kostym i mörkblå, mörkgrå eller svart färg. Matchas med slips eller fluga. Märk väl att flugan då inte får vara vit eller svart (svart tillhör smoking och vit tillhör frack). För damerna gäller en enkel klänning som inte får vara fotlång eller baraxlad. Finbyxor och blus funkar även här.

SMOKING

Ja, smoking gäller för männen här, med enkel knäppning och krage. Kombineras med vit skjorta och svart fluga med gördel eller väst. Det finns även mer färgglada gördlar och flugor som matchar varandra och köps som ett paket tillsammans. Dock inte vit fluga här då det hör till så kallad "white tie" och tillhör fracken. Damerna bär lite mer cocktailinspirerad klänning som är ärmlös eller med smala axelband och gärna kort samt med urringning. Är klänningen längre än knäna, ska den gärna ha längre ärmar och mindre urringning. Handskar ska inte bäras till smoking-koden.

FRACK

Fracken är alltid svart och bärs av männen med vit väst, vit skjorta och vit fluga. Frack kan även gälla uniform eller folkdräkt, men hör då med brudparet vad de tänkt. Damerna bär en fotlång klänning, gärna med smala axelband eller baraxlad samt urringning och tillsammans med handskar (som tas av innan maten). Täck gärna för etikettregelns skull över axlarna under vigseln med en sjal eller en kavaj.

“SLM 36836 6 - Fluga,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/330891.

JACKETT

Till vigslar som arrangeras före kl 12.00 på dagen: Denna klädkod är inte så vanlig och är en ser ut som en kavaj i längre modell i svart eller grå färg. Byxorna är grårandiga och bör med fördel bäras med en grå väst och plastrong istället för slips och fluga. Damerna ska bära en dräkt med hatt eller en diskret klänning, som inte är cocktailklänning eller partyklänning. Byxdress funkar också.

Jag har aldrig hört en vuxen man klaga på sitt utseende eller sin kropp. Därför har de flesta män inte brytt sig så mycket om modemagasin och annat, eftersom de redan anser sig vara helt okej. Unga män idag är mer medvetna. De inspirerar varandra och läser tidningar som är inriktade på mode och grooming för män. Jag tror fortfarande att många män tycker det är fjolligt att bry sig om sitt utseende och sina kläder. Det är en gammal tråkig och töntig inställning som jag skulle vilja tvätta bort. Känner man sig fin, ökar välbefinnandet och självförtroendet och därmed blir umgänget med andra människor något enklare. Är inte det vad det hela handlar om?

Högsta nivån – frack och balklänning

Näst högsta nivån, Smoking och aftonklänning

Tredje nivån - mörk kostym och mörk kostymklänning

Fjärde nivån, Kavaj och kavajklädsel

Femte nivån, finare vardag

I Koranen kan man ta del av föreskrifter kring den muslimska klädkoden. Där står att en muslimsk klädsel ska vara anständig vilket för män tolkas så att de bär byxor eller en dräkt som går nedanför knäna. Som minst ska kroppen vara täckt till naveln men helst bör också överkroppen vara täckt. Kvinnan täcker kroppen med heltäckande kläder och bör bara visa huden på händer och fötter. Koranen föreskriver att kvinnan ska ”fästa slöjan så att den täcker barmen” vilket ger ett tolkningsutrymme från att slöjan kan täcka håret och lämna ansiktet fritt till att endast ögonen i kvinnans ansikte får synas. För båda könen gäller att kläderna ska vara lössittande för att inte visa kroppsformen samt att de inte bör vara så tunna så att det går att se rakt igenom. Kläder ska inte heller markera bärarens status eller dra uppmärksamhet till sig.

Att männens klädsel inte behöver vara lika heltäckande som kvinnornas har en praktisk förklaring. Enligt islam är män skyldiga att arbeta och i framför allt kroppsarbetande yrken kan en heltäckande dräkt bli ett hinder för arbetets utförande.

 

I ett tidigare blogginlägg (”Modedräkt 1900”- juni 2012) var jag inne på min inställning till ämnet för dagen. Jag skrev då bl a en kort kommentar om min antiperiod:

”Min kostymera tog ett abrupt slut under det sena 60-talet. Då gällde det att på alla sätt markera att man inte ingick i slipsnissarnas skara. Gärna slitna plagg och definitivt inte kostym och slips. Med åren har denna motvilja avtagit något”. I arbetslivet tyckte jag t o m att det var viktigt att inte lämna onödigt handikapp. Sålunda har jag frivilligt burit en ”Anställningsintervjukavaj” från 1973, en ”Harpsundskostym” i mörkblå manchester från 1985 och en anbefalld mörk kostym vid en middag på Arvfurstens palats 2001.

När jag tog studenten var det en självklarhet att bära studentmössa på examensdagen. Den var av ”Uppsalamodell” men väsentligt mindre pösig än bildens mössa från 1929, som tillhör samling Eva Bergman. Min mössa bars endast den 28 april 1965. Studenten var förvisso ett viktigt delmål för mig, ett steg på vägen mot en hägrande universitetsexamen. Men jag kände mig aldrig manad att bära studentmössa som klassmarkör.

De svenska studentmössorna var ursprungligen avsedda för studenterna vid universiteten i Lund och Uppsala. Mössan utvecklades snart till att bli ett förtjänsttecken för studentexamen, och bars av de nybakade studenterna under tiden närmast efter denna. För den intresserade finns en del fakta på nätet om studentmössans historia. Se bl a sighten Föreningen Studentmössans Vänner! Nu för tiden ska det tydligen vara individuellt designade mössor i flertusenkronorsklassen. Vad sägs om ett företag i branschen som marknadsför en mössa med ”18k guldpläterad kokard som pryds med en Swarovski-sten i programfärger”?

När jag skriver detta ser jag ett Rapport-inslag från Folk och Försvars årliga konferens på Högfjällshotellet i Sälenfjällen. Här ser vi ett exempel på när makthavande män släpper på konventionerna och uppträder i rutig skjorta och tröja.

Det ser dock komiskt ut när en uniformsbefriad ÖB i sin märkeströja skakar hand med Lettlands president i mörk kostym, vit skjorta och tråkig slips. Det verkar inte som om potentaternas staber i samråd med arrangören rett ut evenemangets klädkod inför mötet.

 

Bilden visar en liten flicka klädd i mössa och kappa av kaninpäls. Mössan är sydd av vit kaninpäls fodrad med grått kostsiden. De runda pälstofsarna är fästa i röda bomullsband och fungerar som hakband. Mössan är sydd av Christina Stenbergs mor. När mössan skänktes fanns av även en berättelse bifogad och här följer ett citat: ”När jag städade garderoben och plockade fram min lilla vita kaninpäls med kaninmössa från 1944, slog det mig, att jag äger ett stycke historisk samhällsdokumentation från krigsåren, som berättar lite om vardagen när det mesta var ransonerat. Många familjer hade kaniner för att få kött även om man inte bodde på landet.”  Även skinnen togs tillvara och som bilden visar användes de till bl.a. mössor och pälskappor.  Jag kommer ihåg en egen vit kaninpälsmössa som var så len att klappa på.

Barns kläder hade sedan länge varit minikopior av de vuxnas kläder. Tyget i kläder som blivit för små eller delvis slitna återanvändes till nya kläder i mindre storlekar. Under andra världskriget ransonerades det mesta och det var naturligt att ta tillvara på bra tyger. På 1950-talet när jag växte upp var det vanligt att flickor hade kappor och möss/hattar. När familjen skulle gå på promenad hade jag mössa med uppvikt brätte och hakband, en fin kappa och damasker i samma fina ylletyg.  Även lekkläderna var ofta kopior av vuxenkläder.

Under slutet av 1970-talet när jag fick barn, och kanske även tidigare, hade barnens kläder fått sin egen design mer anpassade till vad som passade för barnens lek. Plaggen skulle vara sköna att ha på sig och röra sig i. Beavernylon i vinteroveraller var ett slitstarkt och hållbart material. Det kom mycket trikåkläder som var smidiga. Det fanns finkläder, men kappor och mösshattar kommer jag inte ihåg att jag såg.

Men allt kommer tillbaka. Barnkläder ska fortfarande vara sköna och bra att leka i men det börjar finnas mer finkläder för barn. Vi ser fina barnkappor och rockar nu för tiden igen.  Att klä ut sig är visserligen något annat och har nog alltid varit populärt men tillgången på vackra, kanske inte alltid så välsydda, prinsessklänningar har nog aldrig varit så stort som nu. Högsta mode för de yngre flickorna är att ha tyllkjolar till vardags.  Påverkan från filmer är stor och historien om Anna och Elsa i filmen Frost har inspirerat många att klä ut sig i härliga prinsessklänningar.

 

En kort tid in på det nya året och med allt firande bakom oss kan det vara läge att ta upp vilka festkläder vi borde haft på oss. Den verkligt ultimata festklädseln för herrar är givetvis frack eller stor högtidsdräkt som den också kallas.

Fracken började användas under senare delen av 1700-talet i England som en del av den vid den tiden moderna klädseln. Bakgrunden var den så kallade långrocken. Den kluvna skörten och livskurna framsidan på fracken berodde på att den från början användes av ryttare. Den användes även av militär och diplomatkår. Då var frackarna ofta färgglada i bland annat blått och grönt. Först på 1830-talet började de likna vår moderna frack. De senaste 150 åren har den svarta fracken kommit att bli en ren högtidsdräkt. Akademikerna anammade den t ex i samband med doktorspromoveringar. Den röda fracken finns fortfarande som riddräkt och artister av olika slag använder olikfärgade frackar.

En något enklare festdräkt för herrar är smokingen, som stilmässigt ligger mellan kostym och frack. Det anses vara Edvard VII av Storbritannien som introducerade den. Smoking används som aftonklädsel. Vit smokingkavaj får enligt etiketten endast användas sommartid och på varmare breddgrader. Färgad smoking avsedd som artistklädsel finns i alla färger. En smoking fest är ett av få tillfällen då det är olämpligt att bära folkdräkt. Eftersom smoking är ett så utpräglat festplagg anses den på en del håll inte lämplig att använda i kyrkan.

Min första kontakt med frack var vid ”nollningen” när jag påbörjade ingenjörsutbildningen vid ”Högre Tekniska Läroverket” i Norrköping. Skolan hade gamla traditioner. Avgångsklasserna mötte oss nyanlända elever (nollor) iklädda frack, plommonstop, mörka solglasögon, paraply, skägg (om man hade) och cigarr i mungipan. Vi fick därefter under en veckas tid utföra diverse ”uppdrag” – allt från att skura trappan med tandborste framför de frackklädda avgångseleverna till att sjunga för dem. Efter en vecka fylld av prövningar blev vi genom en förbrödrings/-systringsfest upptagna i gemenskapen och fick bära epitetet ”ettor”. Avgångsklassernas frackar kom sedan fram i olika sammanhang, som t ex vid ”Finiskortegen” på våren. (Finis var studentföreningen på skolan, som arrangerade alla jippon.) När jag själv kom till avgångsklassen hade jag inte tillgång till någon äldre släktings frack utan jag använde min fars gamla smoking, som han hade använt när han spelade dansmusik. (Det gick bra med den också).

Min nästa kontakt med fracken var när min fru och jag gifte oss. Då blev det en hyrfrack.

27 maj 2015 skrev Södermanlands nyheter:” Reaktorepoken på Studsvik är slut”. ”Efter 55 år i samma bassäng är R2-0:an bortlyft och itusågad. Och R2:an, en gång Studsviks flaggskepp, sitter löst och väntar bara på att lyftas upp.” Det är första gången som en reaktor med alla system monteras ner i Sverige och den dag det blir dags att montera ner stora kärnkraftverk kommer erfarenheterna från reaktor R2:s nedmontering att vägleda arbetet.

Reaktor R2 var i bruk åren 1960-2005 och användes för bestrålning och provning av bränsle och reaktormaterial samt till produktion av radioaktiva nuklider för medicinskt och industriellt bruk. Den tjänstgjorde också som neutronkälla för neutronspridningsforskning och drevs framgångsrikt till 2005.

Ägare var företaget AB Atomenergi som grundats 1947 Syftet med företaget vid bildandet var att konstruera experimentreaktorer och utveckla metoder för att utvinna uran från svenska fyndigheter. Företaget bildades gemensamt av staten och industrin. Efter att successivt ha fått en annan inriktning bytte företaget namn till Studsvik Energiteknik AB 1978 och därefter till Studsvik AB 1987, som är koncernens nuvarande namn. Idag levererar företaget tjänster inom avfallshantering, konsultverksamhet och driftoptimering till den internationella kärnkraftsindistrin och endast 15 procent av verksamheten äger rum i Sverige.

Den fina fåtöljen är tillverkad vid Nordiska Kompaniets, NK:s, verkstäder i Nyköping på 1940-talet. Fåtöljen har stoppad sits och högt, mjukt format ryggparti. Stommen är gjord av björk med mjukt svängda armstöd. Hur stolen var klädd från början är okänt, kanske finns det ursprungliga tyget kvar under det nya tyget? Stolen är omklädd i ett blommigt bomullstyg. Fåtöljen saknar NK-skylt som annars är en signatur för NK:s möbler.

NK:s verkstäder tillverkade exklusiva, arkitektritade möbler i moderna och tillbakablickande stilar som har ingått i sortimentet på varuhuset NK i Stockholm. Under perioden 1904-1973 tillverkades möblerna vid de egna verkstäderna i Nyköping. NK:s verkstäder var en gång i tiden stadens största industri och hade under 1930-talet 400 anställda.^[1]

Idag upplever dessa möbler ett rejält uppsving. Attraktiva möbler kan säljas för höga summor. Men man kan göra fynd. En liknande stol, som den på bilden, såldes på auktion under förra året för 350 kronor.

Den 13 september 2015 kunde besökare i NK-villan beskåda en utställning av möbler, gjorda i NK:s verkstäder, från olika tidsperioder. Från gamla stilmöbler till mer moderna alster. Intresset var stort och många kände igen möblerna och var inte alltid medvetna om att de var gjorda i Nyköping. Flera besökare berättade om sina egna NK-möbler. Möblerna som ställdes ut var privatägda och hade tillfälligt lånats ut till utställningen.

Vattengränd i Nyköping, 1930-talet

Veckans ämne är ”fritt val”. Jag tänkte utnyttja det tillfället genom att skriva om ett hus som tidigare låg i norra hörnet mellan Brunnsgatan och Vattengränd i Nyköping. Huset är sedan många år rivet och har ersatts med en radhusbyggnad. Det gamla huset kallades i folkmun för ”Strykjärnet” på gund av att gatuhörnet inte är en rät vinkel utan en spetsig sådan. Därmed blev även husets hörn spetsigt. Anledningen till att Vattengränd inte ingår i det rätvinkliga gatumönstret är enligt vad jag förstått att denna gata utgör en rest från ett gammalt gatumönster i Nyköping.

Min mor och far flyttade till det här huset när jag bara var något år gammal och vi bodde kvar där till år 1949. Jag var då fyra år och vi flyttade till det nybyggda ”Punkthuset” på Ahlbergers väg 6. Därmed sagt att mina minnen från huset vid Vattengränd inte är heltäckande. En del har berättats för mig i efterhand.

Jag kommer dock ihåg att huset redan då var i dåligt skick. Bland annat fanns ingen centralvärme utan vår tvårummare värmdes av en vedspis i köket samt en kakelugn i det största rummet. Det andra rummet hade ingen värmekälla, men min far byggde efter en tid en så kallad ”spånkamin” som anslöts till kakelugnens murstock från baksidan. Innan dess gick inte rummet att använda vintertid. Dessutom var husets väggar av typ reverterade enkelväggar. Det vill säga utan isolering, vilket gjorde att det krävdes mycket värmetillskott i form av eldning. Jag har bland annat ett tydligt minne av den heta vedspisen i köket som jag råkade komma åt. Den var varm. Min mor och far berättade senare att det var så kallt på morgonen vintertid att jag fick ligga kvar i sängen tills de hann få upp värmen i lägenheten. I källaren under en del av huset fanns utrymmen för ved till varje lägenhet. Den tidens källarförråd. För att tvätta och mangla gick man till en allmän tvättstuga som fanns på en innergård några kvarter därifrån. Det fanns varken toalett eller dusch/bad i lägenheten. Gemensam toalett för flera lägenheter fanns i trapphuset utanför. Badning skedde i en balja på golvet i köket.

Vi bodde på nedre våningen, så under vår lägenhet var det nära till marken. Det var kanske en av orsakerna tillsammans med badningen i köket till att min far en vacker dag trampade igenom köksgolvet. Bräderna var helt genomruttna. Som tur var låg fast mark bara några decimeter under golvet, så fallet blev inte så långt.

Av ovanstående framgår att detta hus inte var värt att bevara, varför det inte var förvånande att det senare revs och ersattes av den trevliga radhuslänga som idag finns på tomten. Min mor och far konstaterade ofta senare att det var skönt att komma från det gamla huset och till Punkthuset som var nybyggt och hade alla bekvämligheter som centralvärme och toalett med bad i lägenheten.

Bildens rödmålade metallbricka, med texten Å S 2R i vitt, är sannolikt avsedd att hängas runt halsen eller möjligen att fästas i mössan, och har troligen använts av det frivilliga brandförsvaret någon gång under 1800-talet. Under 1800.talets senare hälft sköttes i Sverige släckningsarbetet av frivilliga brandkårer där varje husägare förväntades delta i försvaret vid brand. För att kunna identifieras bar deltagaren en bricka oftast med kvarters-eller husnummer ingraverat som på föremålet ovan.

Metallbrickan har hög aktualitet och kan stå som symbol för vår tid. Det tillhör ett av Sörmlands museums senast på hemsidan inlagda objekt, behovet av brandförsvar ökar i tider då årets sannolikt flest stearinljus brinner i de svenska hemmen, asylboenden och HVB antänds samt frivilligheten att delta manifesterats som aldrig förr.

Givmildhet, frivilliga hjälpinsatser och ”refugees welcome” har mött många som flytt undan krig och förföljelse vid ankomsten till vårt land, ett land där invånarna är vana vid att omtanken om landet och medmänniskan sköts via skattsedeln.

Gävlebocken har brunnit som vanligt och branden släckts av brandförsvaret som sedan 1944 är en kommunal angelägenhet och skattsedeln har kompletterats med frivilliga händer och givmilda medmänniskor.