En småbrödsask med motiv på locket och gavlarna som illustrerar och förklarar hur det går till att baka småbröd som småkakor, bakverk, kaffebröd och eller finbröd utgiven av Konsumbagaren 1940. Tyvärr är fotot på asken så otydligt att det inte går att läsa instruktionerna men eftersom bakningen illustreras med bilder kanske den var avsedd för barn, barn som i julförberedelserna vill baka pepparkaksgubbar och gummor, grisar stjärnor och hjärtan.

Pepparkakan har en lång historia som sträcker sig tillbaka till 1800-talet före Kristus då den bakades i nuvarande Irak. Till Norden importerades kakan från Tyskland och användes länge som medicin som botemedel mot diverse åkommor. Nunnorna bakade och apoteken sålde. Peppar var en av de mest lättillgängliga av de exotiska kryddorna, och det var en allmän uppfattning att kryddan hade välgörande medicinska egenskaper och att det är därför man blir snäll av att äta pepparkakor. Julkaka på nordiska julbord blev pepparkakan först under 1800-talet.

I det gamla bondesamhället var det dags att ta sig an det stora julbaket efter Lucia.
Då hade först julölet bryggts på Annadagen den 9:e december och, också samma dag, lutfisken lagts i blöt. Slakten var avklarad och ljusen stöpta av talgen som slakten genererade.
Stök är ett omfattande hushållsarbete och i julstöket fick man ta hjälp av allas händer, också tomtens vars uppgift var att ta hand om slaktavfallet som gömts under en sten.

Julölet fick man avsmaka först den 21: december på Tomasdagen. och lutfisken på julafton. när huset var skurat och städat och gårdens folk kunde ägna sig åt att fira julen och njuta av decembers omfattande hushållsbestyr.
Dagens julstök är mindre omfattande i det egna hushållet och mer en process som äger rum inom livsmedelsindustrin. Och inte vi behöver inte heller ägna en dag åt att vara glada. I bondesamhället sades det att man skulle vara glad den dag ljusen stöptes för då skulle de brinna ner hela vägen.
Tomten har inte kvar sina arbetsuppgifter. Men RUT har vi försett med arbete. Så när RUT har skurat och städat huset och Hemfrid har levererat julskinkan med tillbehör på julbordet kan vi äntligen ägna oss åt att njuta av julkakan som barnen bakat, en julkaka där peppar inte längre är en ingrediens men som vi fortfarande blir snälla av att äta.

Och tomten då? Ja honom hyr vi in från ett bemanningsföretag som julklappsutdelare under julaftonskvällen.

Eller så åker vi på semester för att slippa julstressen.

Runt alla elektriska kablar uppstår elektromagnetiska fält i form av vågor och radiovågor är elektromagnetiska vågor som framför allt används för olika former av radiokommunikation och vars vågrörelser man redan för 125 år sedan försökte styra och kontrollera för att så småningom kunna använda dem för att sända meddelanden.

Kristallmottagare kallas en äldre typ av radiomottagare som förekom i radions barndom. I Sverige var en kristallmottagare med hörlurar vanligt förekommande i hemmen från början av 1920-talet för att lyssna på rundradioprogram. Efter hand ersattes den av radiomottagare med elektronrör och mottagare. När elektronröret ersattes av vacuumrör, som var stora och krävde mycket energi, blev radiomottagaren en möbel som placerades i vardagsrummet. Apparaterna såldes i särskilda butiker som också tillhandahöll och tjänade pengar på service av apparaterna.

1955 introducerades en Transistor Radio, som fick namnet SONY, av ett japanskt företag. Några år tidigare hade tre forskare i USA visat upp den första fungerande transistorn, en uppvisning som 1956 renderade dem Nobelpriset och som av många anses ha gett upphov till Silicon Valley.

Transistorradion var mindre, billigare och krävde mindre energi. Radiobutikerna var inte intresserade av att saluföra den nya apparaten eftersom den inte genererade de inkomster som möbelradioapparaterna inbringade genom den service och reparationer som krävdes. I stället blev det stora varuhus som kom att sköta försäljningen och apparaten lanserades som en Beach radio. Den slog direkt i USA där rocken vid samma tid gjorde sitt intåg bland ungdomen. Livsstilsprodukten var född. Vilken revolution att kunna lyssna på sin favoritmusik överallt. En ny kundgrupp var nådd och stenen satt i rullning. Redan 1959 hade 12 miljoner apparater sålts och blivit var mans egendom och kunde bäras med i fickan.
Det japanska företaget som introducerat apparaten tog namnet SONY.

När radiovågorna lämnar antennen sprids de liksom ringar på vattnet där det inte är vattnet i sig som rör sig utan bara en vågrörelse som fortplantas och som så småningom dör ut.

 

Det var i slutet av januari månad tidigt 1970-tal. Jag deltog i en kurs i ”Hygien” på Hälsovårdshögskolan i Göteborg. Med på kursen var min chef och en dag berättade han för mig att vi var bjudna på en liten båtutflykt till Fredrikshavn av ett företag som han hade bra kontakt med. Nu var det så att vädergudarna för tillfället var på ett ovanligt dåligt humör för det varnades för mycket hård sydvästlig vind och till och med åska! Jag frågade företagsrepresentanten om det var klokt att ta ut oss landkrabbor på sjön när det var så alarmerande väderleksutsikter. Men han menade på att det ju inte var någon liten jolle vi skulle ut i utan ett stort fint fartyg utrustat med särskilda stabilisatorer för lugn och fin gång även i hårt väder.

Så vi följde ju med ut på Kattegatt. Det dröjde inte länge förrän båten började gunga oroväckande och bära sig olustigt åt. Vi hade vågorna rakt framifrån så det var rena bergochdalbanan ute på havet. Vi hade ju tänkt att äta något gott och kanske dansa lite på båten men det var ju en omöjlighet. Ingen hade någon aptit och musikerna hade lämnat sina instrument vid dansbanan. Många var sjösjuka och företagsrepresentanten var väldigt illa däran. Själv satt jag och smuttade på ett vinglas mest hela resan till Fredrikshavn vilken tog dryga två timmar.

Avsikten var att båten omgående skulle gå tillbaka till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att övernatta i Fredrikshavn och ta en båt tillbaka när havet hade lugnat ner sig. Men företagsrepresentanten övertygade mig att följa med tillbaka för nu, på återvägen, skulle vi ju få medvind och då skulle det bli mycket lugnare på båten.

Så jag följde ju med tillbaka. Men då blev det riktigt rörigt. När vi kom ut igen på öppna havet så krängde båten alla riktningar och alla lösa föremål kom i rörelse. Dansbandets instrument lämnade sina platser på scenen och rullade runt över hela dansbanan. Batteristens utrustning skramlade oerhört när trummor och cymbaler kanade fram och åter över banan. I taxfreeshopen ramlade vin- och spritflaskor i golvet och krossades och blandades med allehanda godsaker. Efter en stund kom det små brunfärgade rännilar rinnande på golven. Det såg mycket osmakligt ut. Jag ångrade hemskt att jag inte stannade i Fredrikshavn.

Som föremål till denna blogg valde jag en trumma som finns på Malmaheds militärmuseum. Givare: Ernst Karlsson, Nyköping.

På 1950-60- talen var det vanligt med kräm i männens hår för att hålla vågorna på plats. Det var många som skulle ha Elvis-vågen. Då tillverkades Brylkräm och också detta hårfett, Brilliantine. Tillverkare var Vinolia i Stockholm och den såldes genom Sunlight i Nyköping. Sunlight grundades av bröderna Lever i England. De var mycket måna om sina arbetare och byggde en by, Port Sunlight på Englands västkust i en vik, för rekreation. I Nyköping var tillverkning av tvål och tvättmedel mm mellan 1925 och 1992.

I muséet finns en samling med Sunlights produkter genom tiderna. Det kan man säga väcker minnen från 60-talet. Då kunde doften från fabriken på Högbrunnsområdet ligga som ett täcke över stan. Från skolan fick vi göra studiebesök där och imponerades av de stora maskinerna. En stor fläkt finfördelade tvättpulvret och jag undrar hur hälsosamt det var att jobba just där. Vi elever fick i alla fall med oss en provpåse med allt från tandkräm till tvättmedel.

I min gröna ungdom föll jag pladask för en kille med en fräck våg i håret, stålkam i bakfickan, röd Volvo PV och som dessutom kunde dansa underbart. Vi gifte oss och fick två härliga ungar. Så kan det gå när man använder Brylkräm. Föregångare var nog makassaroljan, se nedan, men jag läste också att Brylkrämen har fått ett nytt uppsving nu i dessa dagar.

Makassarolja enl Nordisk Familjebok:

En olja som uppges kunna stärka och öka hårväxten. Den har sitt namn efter Makassar, huvudstaden i guvernörskapet Celebes på västra delen av ön Celebes i öriket norr om Australien. Den gula smörliknande oljan pressades ur fröna från ett träd och användes främst till att göra håret glänsande och smidigt. Senare oljor baseras på olivolja med tillsats av harts och färgad med alkannarot (brunrött färgämne ur roten till Hennabusken).

Antimakasser är skydd på stolsryggar där huvudet vilar och används ibland fortfarande i t ex allmänna färdmedel. Byts förhoppningsvis ut då och då. Forna tiders användande av håroljor krävde antimakasser. Kvinnorna virkade eller sydde skydden. Praktiskt avtagbara för tvättning.

Ljudvågorna som uppstår när en orkester spelar t.ex. Andante ur Mozarts konsert för Flöjt och harpa är underbara. Små vågor på en strand en varm sommar eller semesterdag är inte heller helt fel. Osynliga vågor som kan uppstå mellan en scen och publik känns som glädje i knopp och kropp. Men det finns också vågor som kan vara skrämmande. När åskan går och en blixt har framkallat åskmullret är det för många skrämmande ljudvågor som uppstår. När hela havet stormar och är vitt av skum och vågtopparna flyger genom luften då är det inte trevligt att vara mitt i det. Ni börjar kanske ana varför det som jag valde ur Raspens förråd är en sjömanskostym. Jag gjorde min militärtjänst i flottan. Jag skulle föreställa att vara radarmatros och tillsammans med andra blev jag kommenderad till utbildning på radarskolfartyget Prins Carl. Prins Carl hade tidigare varit lasarettsfartyg och hade kvar en del utrustning från den här tiden, sängar i tre våningar. En av de sista gångerna vi var ute med Prins Carl bröt det ut en fruktansvärd storm. Enligt uppgifter ombord skall det ha blåst mer än 30 sekundmeter i byarna. Till middag hade det serverats ärtsoppa. Sjösjukan bredde ut sig och drabbade hög som låg. Hinkar bars fram, grönbleka sjömän gick ut på däck och kom tillbaka ännu blekare. Plötsligt kom fartygschefen in med uniformen nerspydd med ärtsoppa. Det som sades då skall icke återges i skrift. Vi kom lyckligt i land en fredagmorgon men nu var det landet som gungade.

Historien om sjömanskostymen är tragisk. När kostymen skänktes till museet följde det med en etikett där följande stod; ”Lilla Knuts kläder när han var ute sista gången 11 maj 1888”. Kostymen består av jacka och två korta knäbyxor. Vad hände Knut?

Veckans ämne är vågor. Det finns många sorters vågor – havsvågor, ljudvågor, radiovågor, etc. I museets samlingar finns en fin gammal radiogrammofon. Som gammal tekniker, så lockas jag att ägna dagens betraktelse åt radiovågor och ljudvågor.

Människan har alltid haft behov av att kommunicera på längre avstånd än där man kan ropa till varandra. Röksignaler och optisk signalering utökade avståndet. Elektrisk / trådbunden telegrafi började användas under tidigt 1800-tal och utökade avståndet ytterligare.

En önskan om att kunna överföra meddelanden utan trådar drev på utvecklingen. James Clerk Maxwell förutsåg de elektromagnetiska vågornas existens och kunde dessutom formulera dessa rent matematiskt redan år 1864. Heinrich Hertz lyckades generera och detektera elektromagnetiska vågor år 1888. Radions fader ansågs länge vara Guglielmo Marconi.  Nikola Tessla ifrågasatte dock Marconis patent avseende trådlös radio och patentet tillerkändes så småningom Nikola Tessla.

Valdemar Poulsen utvecklade i början på 1900-talet en roterande högfrekvensgenerator, som kunde generera höga frekvenser med höga effekter, vilken lämpade sig väl för att överföra tal och musik. Radioröret och rörbestyckade sändare utvecklades omkring år 1910 och redan under första världskriget sändes musik till trupperna i Belgien.

Vid överföring av ljudvågor – via radiovågor – och åter till ljudvågor krävdes en omfattande utveckling av alla komponenter i kedjan. Det krävdes mikrofoner, sändare med möjlighet till modulation, antenner, mottagare för demodulation, förstärkare och slutligen högtalare. Redan på 1920-talet var det möjligt att överföra tal och musik via ”rundradio” till de svenska hemmen. Den tidigaste typen av mottagare var ”kristallmottagaren” med hörtelefon, men man övergick relativt snabbt till rörbestyckade mottagare med akustiska högtalare. År 1947 uppfanns transistorn, vilken skulle komma att revolutionera den fortsatta utvecklingen inom radiotekniken.

Radiogrammofonen på bilden är en Radiola från 1947 och bygger på rörteknik. Den tar emot amplitudmodulerade radiovågor och kunde troligen ta in Radio Luxemburg. Stationen i Luxemburg, som startade redan 1933, sände på våglängden 208 meter/mellanvåg ( ca 1440 kilohertz) och var en av Europas kraftfullaste sändare. Här spelades det allra senaste inom pop- och rockmusiken.

Denna Radiola har dessutom en inbyggd elektrisk grammofon. Den gav en ytterligare frihet åt en musikälskande ungdom, som därigenom själva kunde välja vilken musik man för tillfället ville lyssna på. Den 17-åriga Tore Andersson, som arbetade på gården Ättersta i Österåker, köpte denna radiogrammofon. Han inhandlade dessutom 78-varvsskivor med Alice Babs, Britta Borg, Harry Brandelius, Charlie Norman, Glenn Miller och Louis Armstrong. En ny värld öppnade sig säkert därigenom för ungdomarna på gården.

I den nya digitala tekniken tillsammans med internet och trådlösa nätverk ingår fortfarande radiovågor som en viktig pusselbit och friheten att välja har nått ännu mycket längre.

Bildens filmisar finns i museets omfattande samling. Min tanke var att plocka fram någon fransk stjärna. Vår projektledare Josefine tyckte, omedveten om mina intentioner, att tvålfagre Gregory Peck kunde duga – han hade ju en del vågor i sitt mörka hår. Dessutom gick väl den långa Hollywood-karriären även den i vågor med påtaglig ebb efter succéerna på 50- och 60-talen. Även jag samlade under några barnaår på bilder av filmstjärnor men med lågt engagemang. Mitt fokus låg naturligtvis på att samla på bilder på fotbollsstjärnor.

På Birger Jarlsgatan 58 i Stockholm låg Nya Eriksberg – en gammal premiärbiograf som byggts om till Sandrews biograf för kvalitetsfilmer och repriser av filmklassiker.

Här såg jag åtskilliga filmer under min studietid i slutet av 60-talet. För en billig penning fick vi studenter tillgång till dåtidens kritikerrosade filmutbud. Det var ett gigantiskt utbud ibland i form av serier strukturerade efter länder, regissörer och teman. Det jag bär med mig i minnesbanken efter snart 50 år är främst ett antal franska filmer.

Läser på nätet om den filmepok i Frankrike som kallas den nya vågen. Mot slutet av 50-talet fick ett antal filmkritiker möjlighet att göra lågbudgetfilmer ofta baserade på originalmanus. Studioproduktioner, ofta i form av filmad teater, ersattes av socialrealistiska filmer till stor del inspelade i utomhusmiljö. Det fanns inslag av såväl manliga antihjältar som starka kvinnor och inte minst mycket psykologiserande kring relationer. Kända regissörer var bl a Francois Truffaut , Jean-Luc Godard ,Claude Lelouch, och Agnes Varda. Jag vill minnas att mitt intresse väcktes på allvar när jag såg Truffauts starka barndomsskildring ”De 400 slagen”. Andra minnesvärda filmer är Godards ”Till sista andetaget” (Truffaut manusförfattare), Truffauts ”Jules och Jim”, ”Min lycka” av Agnes Varda och ”En man och en kvinna” med Claude Lelouch som regissör. Allt föll mig förvisso inte i smaken. En gång såg jag en episodfilm vars titel och regissör jag lyckats förtränga. Det var stört omöjligt att hitta någon röd tråd. Hade till och med tankar på att lämna filmen i förtid. Men jag härdade ut om än med stukat intellektuellt självförtroende. Filmen hade ju förvisso fått bra kritik!

Mina biografbesök styrs fortfarande av filmkritikernas tyckande och sällan blir jag besviken.. Om upplevelsen sedan består av en välgjord dokumentär, en hybrid mellan fiction och dokumentär eller en ”Feel-good movie” med några s.k. vågade kärleksscener har mindre betydelse. Filmen är för mig en mångsidig konstform som ofta ger bestående intryck.

Hoven på bilden är efter en uppskattad häst. Ägaren, Carl Johan Eriksson, Sofielund i Bettna, ville ha tillbaka den från slakteriet som bevis på att den gamle trotjänaren verkligen blev slaktad. Enligt tillhörande historia var det vanligt på 1920-talet att slaktare piggade upp hästar med arsenik och i smyg sålde dem vidare. I Nordisk familjebok 1800-tals utgåva kan man läsa att arsenik var ett universalmedel som gavs åt både människor och djur. Hästar blev muntra och livliga, under förutsättning förstås att det inte överdoserades!

Hästar är stora och tunga djur men kan likväl fara fram i fartfylld galopp och även hoppa över hinder. Man kan tycka att det borde sörja väl för balans och stabilitet i skiftande situationer. Samtidigt är hästar som flyktdjur lättstressade och reagerar starkt på ovana ljud och rörelser.

En höstdag befann jag mig på Gotland i bil med hästtransportvagn och skulle färja över till fastlandet. Det hade börjat blåsa kraftigt och under min färd till Visby rapporterades på radion att Gotlandsbolaget inte tog med hästar på grund av höga vågor. Det var inte läge för mig att vända så det fick bli en chansning.

Mitt ekipage rullar ner mot kajen och en vakt möter - jag hissar ner sidorutan och han frågar; har du någon häst i vagnen? Ett nervöst läge uppstår och en inre bön till högre makter följer om att djuret inte ska sparka i väggarna! Nej, svarar jag och får till min lättnad klartecken. Och det var sanningsenligt, jag hade nämligen ingen häst men däremot en vuxen kronhjort. Den hade sövts ner vid fångst och vid uppvaknade i vagnen fört en del oväsen, men just nu vid vakten var den stilla. Hur det egentligen gått om djuret upptäckts är fortfarande oklart. Kanske skulle en liten dos arsenik lugna en häst så att den klarade en gungande sjöresa. Kronhjorten klarade i alla fall färden utan droger och jag kom hem till Sörmland med avelsdjuret utan missöden.

God jul önskar Seniorbloggen!

Julaftonsfirande på Nyköpings Lasarett på 1940-talet. Givaren Maj Gustafsson har arbetat som läkarsekreterare på Nyköpings lasarett i 47 år.

"Julaftnarna samlades personal med familjer till julbön i stora köket. Även patienter i sina sängar och rullstolar skjutsades dit, där de fick ligga/sitta bland heta grytor och droppande stearinljus. Det var åtskilliga grader varmt. I mitten stod kaffebordet dukat. Man kunde verkligen tala om dignande bröd-kakfat. För dessa svarade lasarettets egen bagerska. Sjuksköterskor och elever var klädda i sina svarta uniformer med vita förkläden. Sjuksköterskeelever sjöng julsånger.

Efter antakten och kaffedrickande följde långdans upp- och nedför trapporna, genom avdelningarna och också salarna, vilket man kände av i både armar och ben dagarna efter. Under syssloman Olrogs tid spelade han alltid piano, vilket var placerat i trapphuset på andra avdelningen. Jag kan ännu se hans glada, vänliga ansikte när vi dansade förbi" /Maj Gustafsson

En av Egons favoriter är Bo Tolanders inlägg från 24 november 2009.

Tack och lov att Josefine begränsade våra valmöjligheter till inlägg som skrivits under 2009. Att välja bland de mer än 1000 inlägg som skrivits under åren hade gjort det till ett Sisyfos jobb. Sisyfos rullade sin sten uppför backen och när stenen kommit till toppen rullade den ner igen. Att välja bland alla inläggen hade varit en omöjlighet. Det inlägg som jag har valt är Bo Tolanders; Kontor: ”Vass eller vässad penna”. Bosse gör där klart på skillnaden mellan vass och vässad penna. Dessutom att ett pennskaft kan vara något annat än den manick som läraren i första klass i småskolan använde till ge pennstumpar ett längre liv.

/Egon Toft

Christina har valt ut Olle Hallbergs inlägg från 31 december 2009 som favorit.

Motivering:

Inlägget beskriver tidsandan och stämningarna som rådde på ett levande vis. 40- och 50-talen framträder. Olle skriver om hur vi samlades kring lägerelden radion och fick gemensamma upplevelser och en kollektiv kunskap. Ett radioprogram som sändes på julafton var "Mossa mossa alla mänskobarn" med Nicke Lilltroll. Fyllde samma funktion som Kalle Anka gör idag. /Christina Skinnars Eriksson

Olle Hallberg

Här kommer en av Alfs favoriter, skriven av Harriet Peterson 3 december 2009.

Motivering

 Fyndig association på temat ljus - från en kartong Surf till företagets neonskylt och efter tvätt vitt skinande lakan. /Alf Lettesjö

Den infällda bildens gamla brodd klassificeras i samlingarna som skodon. Det är en rejäl historia, en träplatta med järnskålla baktill. Den har upphöjda sidor och är försedd med kraftiga, mer än 10 cm höga järnspetsar. Broddarna bands fast på stövlarna med rep. Dateringen är osäker. Som vi kan se på bilden utför mannen sannolikt någon form av arbete. Troligen håller han på att dra upp någon form av fiskeredskap. En annan möjlighet kan vara att han släpar isblock, som sågats upp. Någon som tror sig veta?

Förra året – tror jag det var – drabbades Luleå med omnejd av en flera veckor lång period med ovanligt svår ishalka. En stor mängd fallolyckor inträffade. Sjukvårdens resurser för  hantering av alla skelettskador räckte inte till. Trots mycket övertid fick man prioritera hårt bland patienterna. En del operationer fick vänta och patienterna skickades hem. Där fick de med hjälp av smärtstillande preparat vara stand bye beredda på snabb inställelse när den ortopediska kirurgin hade tid med deras brutna handleder. Ja, situationen var allt annat än ”fallerian fallera”.

Att förhindra fallolyckor uppmärksammas mer och mer. Förebyggande åtgärder för att undvika att äldre personer med balansproblem skadar sig kan inte nog framhållas. Men även välbalanserade personer bör nog fundera lite på sin personliga säkerhet. Med tanke på det nutida stora utbud av broddar och skodon med inbyggda dubbar är valfriheten omfattande. Att enbart lita till den egna osårbarheten håller som bekant inte.