Vatten är en av de märkligaste substanser på Jorden. Vi har det alltid runt omkring oss i alla dess tre aggregationstillstånd, det vill säga vattenånga, vatten och is. På grund av så kallade vätebindningar mellan vattenmolekylerna så uppför sig vatten helt annorlunda än andra vanliga ämnen. Vatten blir till is när temperaturen understiger 0 grader Celsius vid normalt tryck i atmosfären. När vatten omvandlas till is frigörs värme, vilket gör att temperaturen i en blandning av is och vatten alltid kommer att vara nollgradigt till dess att den består av enbart vatten eller enbart is. Vatten har också en högre densitet i flytande form än fryst, vilket är en kemisk egenskap som är mycket ovanlig. Det gör att is enbart bildas på ytan av vattenmassor, något som har en fundamental påverkan på klimatet på jorden. Isens densitet är cirka 917 kg per kubikmeter medan vatten väger cirka 1000 kg per kubikmeter. Att sedan vatten har sin största densitet vid +4 grader Celsius är också en unik och mycket betydelsefull egenskap.

När temat för dagens seniorbloggsmöte bestämdes till ”Is” kom jag att tänka på min barndoms upplevelser av isupptagning. Om detta har jag berättat tidigare. Vi hade en isdös vid mitt barndomshem där isbitar hämtades varje dag på sommaren. I ett isskåp kyldes matvarorna och kvällsmjölken kyldes också med is. Ibland gjorde kära Mor glass som skulle kylas i en köldblandning. En sådan kan bestå av krossad is och vanligt koksalt. Blandas 33 gram salt och 100 gram krossad is så sjunker temperaturen i blandningen från 0 till -21 grader Celsius. Mamma vispade ihop glassblandningen i en bytta medan jag fixade köldblandningen. Den la jag i en träkagge som jag isolerade med en trasmatta. Glassen i byttan måste röras om då och då för annars blir det isnålar i glassen. Trots att jag rörde i glassen så blev det ändå en del nålar. Då hade det varit bättre med en sådan maskin som jag valde ut i museets föremålssamlingar. Det är en glassmaskin av svartlackerad plåt med lock och förgyllda handtag, skänkt 1952 av Göran af Klercker från Vadsbro. I den maskinen blandas glassmassan på ett tillfredsställande sätt.

Fast jag tyckte ändå att vår hemgjorda glass var väldigt god!

Bruksanvisning:
Isen lägges upptill och locket tillsluts väl. Om hastig och effektiv kyla önskas, krossas isen och blandas med litet groft salt. Isskåpet avkyles innan varor anläggas.

För rengöring:
Alla hyllor uttagas och isbehållaren upplyftes medelst å den anbrakta ringar, varefter sidorna uttagas. Genom denna effektiva anordning kan hvarje del av Temperator-Isskåpet åtkommas för rengöring, hvilket bör ske en gång i månaden.

Aktiebolaget Temperator-Isskåpet

Människan har genom alla tider försökt förvara livsmedel på ett bra sätt så att maten inte förstörs av värme och ljus och från slutet av 1700-talet blev isskåpet ett alternativ till att torka och salta maten som varit de vanliga konserveringsmetoderna sedan medeltiden. Saltet var dessutom en ganska dyr produkt och inte åtkomlig för alla.

Isskåpen förekom i hushållen under 1800-talet och första hälften av 1900-talet då de alltmer kom att ersättas av kylskåpen.

Genom att följa rekommendationen i bruksanvisningen ovan att blanda krossad is med grovt salt för effektivare kyla kunde man uppnå en temperatur som var lägre än 0 grader C.

Man kunde ha is i magen och förlita sig på att livsmedlen inte allt för snabbt blev till otjänlig föda i sommarvärmen.

Isskåp var ofta 1-1,5 meter höga, öppnades med ett lock eller dörrar som hade dubbla väggar och zinkplåt invändigt. Ofta var mellanrummet i dörrväggarna fyllt med dåligt värmeledande ämne. Isen lades in längst ner eller bredvid den avdelning av skåpet som matvarorna hade sin plats på. Smältvattnet som bildades från isen flöt av genom ett rör ungefär som på moderna kylskåp. I senare modeller placerades, som i isskåpet från aktiebolaget Temperator, isen i utrymmet ovanpå den yta där livsmedlen förvarades. Smältvattnet rann då ner i kanalerna mellan de dubbla väggarna och anordningen blev ur värmeteknisk synpunkt effektivare.

Isen till skåpen sågades upp som block ur sjöar under vintern och lades i enorma högar eller i islador. Blocken täcktes sedan med tjocka lager av sågspån vilket räckte för att bevara isen under hela året.
Isblocken levererades till hushållen av iskarlar, först med häst och vagn, senare med lastbilar om det inte gällde leveranser till skärgårdsbefolkningen då båt var det transportmedel som gällde.

Isskåpen användes så långt fram som till 1960- och 1970-talet. En anställd på Waxholmsbolaget har berättat att bolaget då fraktade isblock ut till bland annat Sandhamn där just värdshuset var ett av de sista ställena som använde isskåp för att förlänga hållbarheten på sina livsmedel. Ingen ko på isen på Sandhamn tydligen där värdshuset var sent ute med att införskaffa moderna kylanordningar för bättre och effektivare livsmedelshantering, eller som krögaren lär ha motiverat sitt ointresse för moderniteter: Vad fan ska jag med elprylar till när det är strömavbrott två gånger i veckan.

När isskåp blev helt ute så levererade Waxholmsbolaget i stället is till groggen. På de lite finare krogarna höll man naturis till groggarna vilket ansågs ge en bättre smak än den snabbfrysta is som var baserad på kranvatten. Så också på krogen i Sandhamn.

Nu närmar sig den tid då man på sina promenader påminner om Bambi på hal is. Färden skulle gå åt ett visst håll men isen och halkan håller på att ändra den stup i ett. Spänd i ryggen och struttande steg och hela tiden spanar man efter en bit bar väg eller i alla fall sandad och rensad. Men om det inte hänt något alldeles revolutionerande inom politik och gatukontor så kommer det att bli som tidigare år, halka lätt och ofta. Lisa finns på museets förråd Raspen. Jag hade tänkt hyra in henne som personlig assistent. I dessa Rot och Rut- tider kan man kanske få bidrag för Lisa som assistent. Det går ju att hyra in en drinkskakare och få Rut för denne så varför inte för detta, att stötta en äldre mans promenad borde ju vara rena vinsten för samhället. Lisa svarade inte på min förfrågan. Inte någon som helst reaktion, samma konstgjorda stela leende och sneda blick. Faktiskt helt kall och närmast avvisande till förslaget. Jag får väl spänna på mig halkskydden när det blir den isiga tiden eller halka på och hoppas att det slutar lyckligt.

Lisa är en skyltdocka i plast. Hon är tillverkad i Hongkong så det kanske var språksvårigheter som gjorde henne så kall. Det är inte helt omöjligt att hon avskyr tetiga gubbar. En gång var hon placerad i herrarnas omklädningsrum på Fermenta i Strängnäs.

Den här ishaken har en kraftig järnten som i nedre delen är bockad i 9 graders vinkel enligt beskrivningen, (kanske skulle stå 90 graders vinkel?). Spetsen är fyrsidig och uppåtböjd. Då isen skurits i fyrkantiga bitar högg man i med ishaken och den fyrsidiga spetsen gjorde då att isblocket hölls fast i sidled och inte snurrade sig. Denna hake har ett handtag i form av en ögla. Den har tillhört Evald Sundström vid Skansen, vid inloppet till Stadsfjärden i Nyköping. Iskrokarna fanns också med dubbelkrok eller med längre skaft. Isblocken drogs sen upp via plankor/brädor ur isvaken och upp på kälkar. Här kom hästkrafterna till nytta, hästen skoddes också med särkilda skor med ispiggar på. Så drogs kälke och last upp till en förvaringsplats på en skuggig plats, helst i norrläge. Isen varvades med sågspån och kanske i vissa fall halm.

Det var viktigt att ha tillgång till is även under sommarmånaderna. I slutet av 1800-talet blev isskåpen populära i herrgårdarna och bland städernas befolkning. Arbetarbefolkningen fick dessa moderniteter mycket senare. Isen levererades i regel en gång i veckan.

Min farmor och farfar bodde vid Lenninge i Nykyrka och jag har  ett minne av den isdös som fanns ute i hagen. Det måste varit så sent som på 1950-talet och före kylskåpens tid.

Vid Stigtomta Mejeri fanns en enorm isdös. Hit kom mjölk från hela bygden och den skulle hållas kall. Också det tillverkade smöret och osten fordrade kallgrader. Isen togs upp från sjön Yngaren och forslades sedan med häst, ca 5 km. Vid mejeriet arbetade 9 ogifta män och kvinnor. Mejeriet fanns från 1800-talets slut till våren 1940, då mjölken sedan kördes på lastbil till det nybyggda mejeriet i Nyköping.

Pimpeln på bilden ingår i de av Carl-Eric Hedin, Bergshammar insamlade skärgårdsföremålen. Hedin, som dog 1986, hade ett särskilt intresse för fiske och jakt i Sörmlands skärgård. I samlingen finns även ett pimpeldon som har tillhört Karl Emanuel Eriksson, Tockenön, Hjälmaren och är från mitten på 1800-talet.

Pimpelfiske kan vara en mycket rogivande aktivitet. Jag gjorde pimpelspö i skolslöjden och för pengar jag tjänade på att bära ut kvällstidningar köpte jag pirkar.  

En vacker senvinterdag var jag och en bror till mig ute på en sjöis. Det hade varit några milda, soliga dagar som tärt på isen men den var ändå flera decimeter tjock. Efter en dag med värmande sol och några fina fiskar utspridda på den porösa isen avtog vår intensitet och uppmärksamhet i fisket. Även abborrarna verkade loja. För att få abborre på kroken måste betet presenteras på rätt sätt, ryck med pimpelspöet får inte göras för tätt men heller inte med för långa uppehåll. Man måste vara på alerten för att kroka en abborre. Vid det här laget var vi nog rätt nöjda med dagen och njöt mest i solskenet.

Helt plötsligt ser jag att landmärkena ändrat konturer. Men stranden kunde ju inte flytta på sig! Till vår förvåning och begynnande rädsla insåg vi att det var isen som rörde sig och vi rusade i riktning mot land. Ett stort isflak hade lösgjort sig och det var nu en meterbred öppen ränna mot fastisen. Flaket sögs utåt mot den strömmande älvfåran, men samtidigt såg vi att flytriktningen ledde mot ett utskjutande iskant. Abborrarna låg ju kvar och pimpelspöna var slängda på isen - vi ville rädda också detta! Snabbt rafsade vi ihop fisk och övriga attiraljer och just som isflaket brakade mot den andra iskanten hoppade vi över och på skakiga ben tog vi oss iland. Vi kom undan med blotta förskräckelsen - det kunde ha slutat illa!

En dag med pimpelfiske efter strömming utanför Oxelösund är fortfarande en angenäm upplevelse.

På bilden syns ett par skridskor med fotplattor av trä. Detta ålderdomliga färdmedel med tå- och hälremmar av hampa har tillhört Otto Söderlund, som levde mellan 1867 och 1963. Han föddes på och brukade så småningom Krampö. Det är lätt att föreställa sig behovet av ett par skridskor under vintertiden, när isarna låg.

Skridskor har en gammal historia och av förståeliga skäl härstammar de från Norden. Redan på vikingatiden tävlade man på skridskor. De skridskor som användes då bestod av ben och kallades ”isläggar”. Vikingarna spred skridskosporten till kontinenten. Olaus Magnus kunde tydligen under landsflykten år 1555 berätta om skridskotävlingar i Italien.

Den första dokumenterade skridskotävlingen genomfördes, enligt en källa, år 1763 i England. Distansen var 15 engelska mil. Holländarna var tidigt ute och höll under 1800-talet tävlingar i Groningen och Leeuwarden. Svenska skridskoförbundet har gamla anor och svenska klubbar bildades under 1800-talet – exempelvis i Göteborg. År 1880 hölls enligt en annan källa den första skridskolöpningstävlingen på Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm. Det var Stockholms Roddförening som arrangerade den. Vem som vann framgår inte. En senare kämpe var Tomas Gustavsson, som hade stora framgångar på 1980-talet med både världsrekord, OS-guld och OS-silver som resultat.

När jag själv var barn på 1950-talet var skridskoåkning en central aktivitet under den kalla årstiden - det behövdes minusgrader. Inom några kvarters avstånd på Hemgårdsområdet i Nyköping fanns inte mindre än tre spolade skridskobanor. ”Cirkusplatsens” bana var den bästa, men dessutom fanns spolade isar på andra gräsmattor både utanför ”Punkthuset” där jag bodde och vid den nybyggda Högbrunnsskolan.

Från början fick jag ”halvrör” – en skridsko som spändes fast på pjäxorna och som vad jag kommer ihåg inte satt speciellt stadigt på foten. Efter några år fick jag riktiga skridskor med känga. Till dessa fanns ett par träskydd som gjorde att jag kunde ta på skridskorna hemma och gå till isbanan. På den tiden var det hockey eller bandy som gällde. Den enda utrustning som behövdes (förutom skridskor) var en klubba och en boll eller puck. Ett par ”snökokor” utgjorde mål. Då vi spelade fick vi hålla oss på en mindre del av planen, så att även alla andra fick plats. Några skydd var det aldrig tal om – mössa på huvudet mot kylan. Men om man skall vara ärlig, så blev vi nog aldrig så duktiga att det var någon större risk att ställa sig i vägen för en puck eller bandyboll. Det var mer lek än allvar.

Kring årsskiftet har medier förmedlat stridigheter om makten gällande landets ledning. Det handlade främst om partiföreträdares ordkrig och med det som vapen att försöka vinna röster. Men kungen har inte varit inblandad.

Annat var det när kungamakt styrde landet. Hertig Karl huserade i Nyköpingshus, vilket var hans residens. Fursten är en utställning på Nyköpingshus som handlar om hertig Karl, den kan även ses hemma på datorn på museets webbutställning. 

Hertig Karl stred om arvet till kungatronen. Karls hertigdöme omfattade Södermanland, Närke och Värmland. Han lyckades sedermera lägga under sig delar av brodern Magnus område i Västergötland. Han kämpade hårt för maktbefogenheter och ville styra som en vicekung, men nöjde sig inte med detta. Brorsonen Sigismund var kung i Polen och hade tronföljd även i Sverige efter sin far Johan III och blev också kung i vårt land. Men att vara bosatt i Polen och ha bångstyriga riksråd att hantera och den makthungrige hertig Karl, som sökte hans skalp, gav övermäktiga problem. Sigismund drog upp i Sverige med en polsk här och mötte hertig Karl som med egna trupper vann slaget vid Stångebro år 1599. Sigismund avsattes och 1604 kröntes kung Karl IX. Men det är historia. Successivt har fejder i Kungasläkterna avtagit.

I själva verket är staschefsämbetet idag endast ceremoniellt och kungen har sedan 1975 ingen formell möjlighet till maktutövning. För någon vecka sedan braskade emellertid dagspress med en löpsedel; Victoria ska fostra Estelle - inte regera! Om det nu var ett citat av kungen så var det trots allt tämligen oskyldigt jämfört med gamla tiders maktspråk. Skulle man kunna tänka sig att kungahuset fördes in under ett museum - att det blev en museialt levande verksamhet? Jultal kan hållas i tv precis som nu sker. Slott öppnas mer och de ”kungliga” personerna kunde vid vissa tillfällen interagera med besökare, uppträda i historiska dräkter osv i olika evenemang.  Det kunde bli en turistattraktion för Sverige i tiden.

När jag tittade på Lennart Erikssons fotoalbum började jag fundera på, i vilken flyttning mina kort försvann. Hela mitt liv fanns i dessa kort - från första kortet som togs då jag döptes i augusti 1934 fram till 1960-tal då det blev diabilder och 1990-tal då det blev video och digitala kort. De sista finns kvar men det från barndom och ungdom är borta. Det känns faktiskt tomt. Det skulle vara roligt att visa de yngre generationerna hur de äldre såg ut och levde. Farmors föräldrar födda på 1850-tal var med fram till 1945. Mormor, farmor, farfar finns det någon som kommer ihåg dem. Ingen vet hur prydlig farfar var när han gick till kyrkan på söndagarna och kortet där farmor rättar till slipsen på honom. De såg ut att roligt åt det båda två. Skolkorten, korten på de första flickvänner, kompisar, bilar, båtar och alla kort på barnen från tidigaste ålder via första cykeln till körkort och barnens kompisar.

Innan det är för sent skall du spara alla kort för det kommer en dag då du eller dina barn, barnbarn ställer frågan är du mest lik farfar eller vad hade du på dig på din konfirmation. Gör som Lennart Eriksson ordna alla dina kort i dagboksföljd så att du själv och de efterföljande kan ta del av den tid du har levt i. Gå in på Sörmlands museums hemsida och kolla.

År 1980 då Bengt Gustavsson var nybliven landshövding i länet företog vår kung Carl-Gustaf och hans drottning Silvia en resa genom Södermanland. Deras Eriksgata var planerad till den 6 till 8 maj men blev uppskjuten till början av september detta år. Resan gick genom Södermanlands olika delar och den 9 september besökte kungaparet Björnlunda Hembygdsgård. Tiden var knappt tilltagen för hela visiten skulle klaras av på 75 minuter och då skulle även ett kort uppehåll i Önnersta ingå.

Kungaparet kom till hembygdsgården i en hästdragen vagn med kusken Herman Friedländer vid tömmarna. Vädret denna eftermiddag såg till en början hotande ut med mörka moln vid horisonten men inget åskväder uppenbarade sig. Jag hade från min förutbestämda position vid det så kallade soldattorpet en fin överblick över ankomsten. Efter avsittning höll hembygdsföreningens ordförande Olle Carlsson ett välkomsttal. Därefter spelade Nyköpings spelmansgille folkmusik bland annat från Södermanland. Den bild jag valt från museets hemsida visar hur det såg ut framför Mäbystugan där kungaparet får blommor av en liten flicka. Hon heter Pernilla Stenberg (numera Wallentin) och är barnbarn till Erik Stenberg som står bakom henne. Bakom kungen skymtar Olle Carlsson. Efter sång av skolbarnen från Welandersborgs skola under ledning av Ulla-Britt Knutsson och en folkdansuppvisning av Nyköpingshus folkdanslag var det rundvandring på hembygdsgården. Alla fjorton husen var öppna och jag hade fått i uppgift att förevisa soldattorpet. Där på trappan fick jag nöjet och äran att handhälsa på drottningen. Vår flitiga fotograf, Åke Johansson, filmade det hela och sedan tvättade jag inte högerhanden på flera dagar.

Efter besöket på hembygdsgården gick färden vidare till Önnersta där kungaparet besökte Gunnar Gustafssons välskötta och anrika gård. Här fick kungaparet bland annat besöka Gunnars svinstallar. En av suggorna i stallet blev tydligen väldigt inspirerad av det kungliga besöket för hon hoppade upp på balken för att få bättre utsikt. En påpasslig tidningsfotograf knäppte en bild där drottningen ses något konfunderad av händelsen. Detta foto tror jag sedan blev utsedd till ”Årets bild”.

 

På bilden, som finns i museets bildarkiv, ser vi den gamla Konsumbutiken som fanns på Ahlbergers väg 11 vid Högbrunn i Nyköping. Butiken är borta sedan många år och lokalerna har byggts om till bostäder.

De kooperativa idéerna startade redan vid slutet av 1700-talet men tog fart under början av 1800-talet - framför allt i England. Den 4 september 1899 samlades 44 representanter från 41 föreningar till en kooperativ kongress i Stockholm. Kooperativa Förbundet (KF) bildades den 5 september 1899 på initiativ från Gerhard Halfred von Koch och Axel Rylander. Arbetarrörelsen och fackförbunden hade länge försökt skapa bättre balans mellan arbetarna (kunderna) och handlarna och KF skulle råda bot på detta. Att förbjuda handel på kredit var en av de bärande principerna, eftersom det skapade ett slags livegenskap för kunderna.

När vår familj flyttade till det så kallade punkthuset på Ahlbergers väg 6 år 1949 fanns ingen butik i närheten. Förvaringsmöjligheterna för färskvaror var inte så stora. Ett mycket litet kylskåp och ett källarutrymme var allt. Frysskåp fanns inte. Det ställde krav på att det gick att handla matvaror i stort sett varje dag och därmed var det bra med en butik i närområdet. Bilar var ju dessutom inte var mans egendom. Av dessa anledningar uppskattades det extra mycket att Konsum år 1950 byggde ett lokalt snabbköp snett över gatan.

Det blev nästan dagliga besök i Konsumbutiken för att handla diverse färskvaror. Jag kommer speciellt ihåg de stora mjölkkärlen, som stod i en separat kyld disk. Man fick ta mjölken med ett 1-litersmått ur de stora flaskorna och hälla över i en medförd mjölkkanna av plåt. Kraven på hygien var inte lika stora på den tiden. Alla ”skopade” i dessa mjölkkärl.

Det fanns även en köttdisk med färskt kött, som enligt vad jag kommer ihåg hade styckats på plats. Färsk fisk köpte man däremot från fiskbilen som kom en gång i veckan och stannade på gården utanför huset.

Det är lite intressant att betrakta hur våra köpvanor för mat har förändrats på drygt 60 år. Idag har vi stora kyl- och frysskåp. Vi har bilar och kan åka till stora köpcenter för att handla färskvaror för kanske en veckas behov. Nästan alla varor är centralt producerade och paketerade, men diskar med bland annat färsk fisk och färskt bröd har återkommit – nostalgi eller grundläggande behov?

Utvecklingen av vår standard och sätt att leva har inneburit att nästan alla dessa små lokala ”snabbköp” som den på Ahlbergers väg 11 har försvunnit.

 

Couronne är ett familjespel på en fyrkantig träplatta, 75 x 75 cm, med hål i de fyra hörnen. Runt sitter en sarg så att de små runda brickorna av trä inte kan ramla ur spelet. Brickorna ska skjutas ner i hålen med en kö (träpinne). Spelet har troligen sitt ursprung i Indien. Man använde först sina fingrar till att skjuta ner brickorna med. Spelet kom sen via USA till Sverige.

Mina kusiner fick på 1950-talet ett couronnespel och jag tyckte nog att jag också kunde fått ett. Men vi spelade tillsammans så ofta vi träffades. Vem som vann minns jag inte, bara att det ibland blev osämja och bråk, som det väl alltid är när ungar ska tävla. Våra barn fick förstås ett sånt här spel och så småningom också barnbarnen. Så nog har jag sett till att få spela även som vuxen. 

Det här spelet ingår i en större samling från familjen Alderstrand, det s k Eskilstunahemmet. Där har samlats nästan 900 föremål, de flesta från 1940-50-talen. Att ”bläddra” igenom samlingen på nätet väcker så många minnen från min uppväxt. Jag kan rekommendera alla bloggläsare att titta in i samlingen!

Enligt Wikipedia hölls på 1930-talet SM i couronne på NK-varuhuset i Stockholm. Sen blev det inte så mycket tävlande förrän Blekingska nationen i Lund hade en turnering 2012. Däremot har jämtlänningarna ordnat inbjudningstävling med inofficiell VM-status sedan 2004.

Ett enkelt och billigt familjenöje, mycket likt biljard. Spelet finns fortfarande att köpa i leksaksaffärer för ca 400 kr.

Europeiska Unionen (EU) har sedan 2013, då Kroatien kom med, inte mindre än 28 medlemsländer. Från början var det sex länder – Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna, Luxemburg – som bildade Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) 1957. När EEG blev EU 1993 fanns tolv medlemsländer och ytterligare tre tillkom från den 1 jan 1995- Finland, Sverige och Österrike. Första halvåret 2001 var Sverige för första gången ordförandeland i EU. Det innebar att en mängd möten mellan medlemsländerna ägde rum i Sverige. Ett av toppmötena genomfördes i Nyköping den 5-6 maj. Ett informellt utrikesministermöte som dåvarande utrikesminister Anna Lindh förlagt till den stad hon bodde i sedan 1996. Mötet kryddades av att EU var inne i en utvidgningsprocess. Av denna anledning deltog utrikesministrarna från tio kandidatländer i en del av mötet. Med Nyköpingsmått mätt var det en historisk händelse som jämfördes med hertig Karls bröllop med Kristina från Holstein-Gottorp 1592.

På museets hemsida uppmärksammas det så kallade supervalåret 2014. Här finns en koppling till valet till EU-parlamentet, som bl a innehåller ett 60-tal bilder från toppmötet med utrikesministrarna 2001. Här får man en uppfattning om att något ovanligt ägde rum – bokflyttning från Culturum som blev presscentrum, kravallstaket och stort polispådrag, middag på inhyrd skärgårdsbåt, blå och gula fejkträd (avskalade konstverk?) vid infarterna etc etc.

Mitt främsta minne från dessa dagar i maj för snart 14 år sedan är att jag gick med mina då tonåriga barn i en fredlig demonstration mot EU. Två övertygade och superkritiska ungsyndikalister som skrek slagord mot EU. Och en orolig EU-positiv far som trodde (och fortfarande tror) mer på fredsbevarande konstruktiv samverkan än destruktiv nationalism. Min självpåtagna roll som övervakare/beskyddare kändes i detta sammanhang onekligen något besvärande. Det rådde personligt undantagstillstånd! I webbutställningen hittar jag en bild som visar allmänhet bakom kravallstaket vid Nicolaikyrkan. Däremot ingen bild från demonstrationen då Stora Torget var avspärrat och ministrarna varken hörde eller såg sina kritiker.

 

Föräldrar är likadana när barn skall lämna hemmet tänkte jag när jag läste om Bertil Nymans amerikakoffert. I mitt fall var det inte en amerikaresa utan bara en flytt från det lilla Ängelholm till det stora farliga Eskilstuna. När jag flög ut 17 år gammal skulle jag bo i en personalbarack. Efter någon vecka hade en kamrat och jag blivit inneboende hos en fru Olsson. Hos fru Olsson var mycket förbjudet och när hon upptäckte att Siv inte var min kusin fick jag flytta. Jag fick tag i en omodern lägenhet. Enda moderniteten var en kallvattenkran i köket. Hyra 15 kronor i månaden. Pengarna jag hade räckte till filt, kudde och ett (1) lakans set. En resa hem till Ängelholm medförde att jag på återresan hade tre resväskor, min egen och två fyllda med sänglinne, handdukar och annat som man ansågs behöva. Dessutom förmaningar att uppföra mig på ett anständigt sätt så att jag inte blev utsparkad igen. Förmaningarna var inte nerpackade i någon väska utan hade uttalats på klar och redig skånska. När allt var urplockat ur väskorna upptäckte jag att det inte fanns något att lägga linnet i. Omoderna lägenheter hade inget linneskåp. Det första linneskåpet blev ett hyllhörn i garderoben. Precis som Bertil Nyman gjorde jag vissa lustiga upptäckter bland de saker som packats ner i väskan. Trasmattan var helt OK men två meter för lång. Vad gör man med 6 grytlappar när man äter alla sina måltider på Lilla Baren. Dukar, ljusstakar och små prydnadsputtenut är inte till för en omodern ungkarlslägenhet.

Skriften om Bertil Nymans amerikakoffert finns på museets hemsida. Nyman har dessutom 300 andra läsvärda sidor. Gå in och läs!

Bildtexten berättar att det fanns en tid då livsmedelsaffärer låg nära, som konsumbutiken i Harg i Nyköping är ett exempel på. Konsum heter inte Konsum längre utan COOP och finns som COOP Forum; COOP Extra och COOP Nära. Riktigt nära kunden har butiken kommit genom COOPONLINE. Tjänsten är tillgänglig dygnet runt och platsen för inköpen är vid skrivbordet framför datorn i hemmet.

På COOPONLINE kan kunden handplocka matvaror av bästa kvalité eller, om man så hellre vill, beställa färdigpackade matkassar. Beställningarna levereras sedan direkt till kundens bostad.

Bildtexten till fotot från butiken i Harg 1974 berättar också att mannen på fotot är föreståndaren som visar extra erbjudanden, cirkelkaffe, nyponsoppa och vetemjöl. En broiler för 8.90!
Aktuella erbjudanden på COOPs hemsida är 800 gram COOP falukorv för 20 kronor samt ett kilo apelsiner för 10 kronor. Föreståndaren har blivit en hemsida.
Kooperationens symbol är Möbiusbandet vars viktigaste egenskap är att det bara har en sida och denna egenskap ändras inte oavsett vad man gör med bandet. Symbolen användes redan under antiken som evighetssymbol och eftersom symbolen inte har något egentligt slut är det lätt att se och dra parallellen till evigheten.

För Kooperationen står den liggande åttan närmast som en illustration och garanti för Kooperationens värdegrund som definieras som:
Medlemsägande
Nytänkande
Omtanke om människor och miljö
Inflytande
Ärlighet.

Nytänkandet är den värdegrund som präglat Kooperationen under 2014. Koncernen har gått med förlust under flera år och tappat marknadsandelar varför något måste göras. Återbäringen slopades och kundens inköp hos COOP omvandlas i stället till poäng som går att omsätta i inköp eller att överföra till SAS som bonuspoäng för inköp av flygresor. Framtiden får utvisa om det senare också kommer att kunna gå att omvandla poängen till rymdresor och kunden, på så vis med COOPs hjälp, kan fara ut i och beskåda evigheten. Kanske ligger framtiden för COOP i att finnas på dockningsstationer som COOPPIPELINE ute i rymden där evighetssymbolen garanterar COOPs värderingar för all framtid i evighet med erbjudanden långt borta men nära till!
Ett nytänkande som föreståndaren för Konsum i Harg 1974 troligen inte hade kunnat föreställa sig.

Möbiusbandet har fått sitt namn efter matematikern och astronomen August Ferdinand Möbius som 1858 beskrev bandets egenskaper.

I mitt förra blogginlägg nämnde jag i förbigående den hejdundrande bröllopsfesten på Nyköpingshus 1592. Hertig Karl (från 1597 kung Karl IX) gifte sig med Kristina från Holstein-Gottorp. I utställningen Fursten, som finns på museets hemsida finns en målerisk beskrivning av ett party i kolossalformat. Vad sägs om en tiodagarsfest där 635 gäster åt och drack? Kopiösa mängder delikatesser, öl och vin konsumerades. Det var en magnifik samling av Europas grädda som bl a lät sig underhållas av ett teatersällskap från England och ”älgfäktning” på borggården. Läs och låt er imponeras (eller kanske snarare förfäras) av denna uppvisning i lyx och frosseri!

Äktenskapet resulterade i tre barn. Den förstfödde sonen drillades redan från tidiga barnaår i sin kommande roll som kung Gustav II Adolf. Utbildningen bedrevs bl a på hemmaplan i Stockholm men även i Nyköping och i fält med pappa Karl IX.

Från Anders Fryksells ”Berättelser ur svenska historien” från 1832 hämtar jag följande citat:

”En annan gång spatserade han med sin far på ängen vid Örstigsnäs utanför Nyköping. Vakterskan bad honom icke gå in uti buskarna, ty der kunde finnas ormar. — Gif mig hit en käpp, ropade gossen lifligt, så skall jag slå ihjel dem. — Tro icke, han är rädd! sade gamle konungen, som förnöjd åhört hela samtalet.”

Utbildningen till kung leddes av den Nyköpingsfödde Johan Skytte. Politiken, eller läran om den praktiska statskonsten, historien, krigskonsten och rättsläran var viktiga ämnen. Gustav Adolf hade stor fallenhet för språk och lärde sig förutom världsspråket latin också ett antal moderna språk som tyska, holländska, franska och italienska. Han lärde sig också bl a matematik, filosofi och retorik. Gustav II Adolfs vältalighet var omvittnad. Enligt Fryksell berättarglada historiekrönika ”nedlade han fler fiender med tungan än med svärdet”. Detta citat är fritt återgivet ur mitt minne.

När jag bläddrar bland de gamla bilderna i Museets bildarkiv så får jag syn på en bild från Sunlight som troligen visar tvålavdelningen. Framför en instrumenttavla står en man som jag tycker mig känna igen som Gösta Cronholm.

Sunlight övertog SKF kullagerfabriks lokaler i Nyköping och startade verksamheten år 1925. De äldre i Nyköping kallade länge de gamla arbetarbostäderna som finns/fanns vid Nytorget för ”Kullager-kåkarna”. Sunlight utvecklades och fanns kvar till 1992, då verksamheten lades ned och lokalerna såldes.

Jag fick anställning som ”springschas” på Sunlight år 1961 – då 16 år gammal. Arbetet pågick i treveckorscykler – vecka ett: springa postrundor varje halvtimme på kontor och i fabrik, vecka två: åka ärenden på stán med trehjulsmoppe, vecka tre: jobba på vaktmästeriet med kopiering och andra uppdrag från kontoret.

Att springa med internposten innebar att vi lärde oss hitta i varje skrymsle i fabrik och på kontor. Vi fick dessutom en inblick i vad som hände på de olika avdelningarna. På tvålkokeriet kokades fetter med natronlut i stora kärl, som var nedsänkta i golvet. Tvålmassan skrapades av och förädlades/paketerades till olika tvålmärken – exempelvis Lux ( 9 filmstjärnor av 10 använder Lux enligt reklamen på den tiden).

På pulveravdelningarna tillverkades olika tvättmedelsmärken som exempelvis Surf och Via. Tvättpulverlösning sprayades in i toppen på ett högt spraytorn, torkades och togs ut som torrt pulver i säckar på bottenplanet. På dessa avdelningar kunde det vara så mycket pulverdamm i luften att det inte gick att se genom lokalen. Slutligen paketerades pulvret i automatiska maskiner.

På fabriken tillverkades även tandkräm (Pepsodent) och olika kosmetiska produkter. Det fanns också serviceavdelningar som tryckeri för förpackningar, verkstäder, lager för färdiga produkter etc. Många människor hade liksom jag sitt arbete på Sunlight.

Varje år ordnades en stor fest för samtliga anställda. Det saknades tillräckligt stora lokaler i Nyköping, så man chartrade ett helt tåg och transporterade hela personalen till Folkborgen i Norrköping. Sedan blev det fest hela kvällen med bland annat uppträdande av någon känd artist innan tåget gick tillbaka till Nyköping sent på natten.

Jag arbetade med olika uppgifter på Sunlight under några år innan läslusten kom tillbaka och jag beslutade mig för att flytta till Norrköping för att läsa vidare.

Foto: Okänd. Från Björnlundas hembygdsförening

 

Åren 1913 till 1914 byggdes en cirka fyra kilometer lång järnväg mellan sjöarna Likstammen och Båven i Björnlunda. Skogsbolaget Backa Hosjö, sedermera Holmens Bruk, hade inköpt stora skogsområden kring Likstammen och det avverkade timret skulle fraktas till sågen i Sparreholm, en sträcka på cirka fyra mil. Timret kördes vintertid med hästar och kälkar från avverkningsplatser kring sjön till en sjöbaserad lastplats i den så kallade Axalaviken som benämndes ”Spelet”. Där fanns en uppfordringsanläggning för timret och den drevs av en råoljemotor som sköttes av ”Anton i Udden”. Timret lastades där på järnvägsvagnarna som drogs av ett litet ånglok som hette ”Putte”. Avlastning skedde sedan vid ”Klippan” vid Båvens strand varefter timret bogserades i buntar till Sparreholm.

Järnvägen var i drift under åren 1914 till 1948 då de förbättrade landsvägstransporterna gjorde verksamheten olönsam. Jag har personligen många minnen från den här verksamheten. Från skolgården vid Sofieborgs skola där jag gick kunde man se när timmertåget passerade i skogskanten vid Kullbergets fot. Vid korsningen med landsvägen, numera väg 223, hade vakten Herman från Gillberga en liten träkur där han bevakade vägtrafiken så ingen olycka skulle hända vid tågpassagerna. På lediga stunder klöv han tändved till ångloket som normalt eldades med stenkol.

Timmertransporten varade under cirka fyra månader per år och resten av året var personalen sysselsatt på annat håll med skogs- och flottningsarbete. ”Spelet” blev för oss skolgrabbar en spännande lekplats under den tid då timmertransporterna var vilande. Att ”åka tralla” var kul. Järnvägsvagnarna hade en fyrhjulig så kallad tralla i vardera änden på ett järnskak. Vi lyfte av skaket på en vagn och kopplade loss en tralla. Sedan drog vi iväg trallan på rälsen och åkte på den. Det blev ganska god fart i utförbackarna och för att kunna bromsa satte vi en lagom grov bromspinne mot järnhjulen på ett lämpligt ställe och när man drog i pinnen så bromsades trallan. Det fanns också trallor med inbyggd broms och om vi fick loss en sådan så blev bromspinnen obehövlig. Men det gällde att vara försiktig. Det fanns en bonde i byn som hade till uppgift att bevaka Spelet när det inte var i drift. Fick vi syn på honom fick vi snabbt ta till ”kuten”. Som tur var så var han lite halt så vi hade inga svårigheter att springa ifrån honom.

Vad jag kan minnas så var det ingen skolgrabb som gjorde sig illa i samband med dessa ”lekar”. Så här efteråt inser jag ju att riskerna var betydande. Skaken på järnvägsvagnarna måste ha vägt väldigt mycket. Här kan man nog tala om änglavakt.

Mellan åren 2006 och 2008 samlade Sörmlands museum in berättelser från människor som flyttat hit. Flyktsituation var orsak till merparten av invandringen och Lena Wernevik såg till att det blev en bok av materialet. Innehållet i boken Berättelser om flykt är också en svensk historia. Boken gavs ut 2012 och i april 2013 hade seniorbloggarna ”Flykt” som tema.

Flyktingströmmen har ökat de senaste åren och ämnet är i högsta grad aktuellt. Det har lett till ökade motsättningar i samhället och invandringen problematiseras i debatter och genom demonstrationer. Under 1 maj utbröt kravaller i Eskilstuna som protest mot en demonstration som ansågs ha rasistiska förtecken. I höstens riksdagsval fick det politiska partiet som vill strypa möjligheterna till flyktinginvandring framgång. Av Sörmlands nio kommuner var det bara två som låg under riksgenomsnittet för detta parti, som på riksnivå distanserade fem av övriga riksdagspartier. För mig var det obegripligt att partiledarna i riksmedias valdebatter så totalt lade locket på för dessa spörsmål. Hur är det med den heliga principen om öppenhet och transparens?

I en ledare i Sörmlands Nyheter den 7 januari i år framfördes enligt min mening förnuftiga åsikter. I slutknorren sägs att vi måste försöka förstå varandras verkligheter och formulera svaren på nya sätt. Jag menar också, istället för att bara lyssna till upprepade mantran utan konkret innehåll, att många av oss behöver ta in mer detaljerad kunskap kring invandrarfrågorna. Bekväm hjälp på traven får man i museets samlingar på nätet. Under valåret i fjol lades texter ut med historiska perspektiv på frågor som var aktuella under valrörelsen. Och man kan läsa utdrag ur den ovan angivna boken om invandrares egna upplevelser om flykt och möte med sitt nya land.

Fotosamlingar, brevsamlingar och berättelser, allt av varierande slag finns i Muséets arkiv. Nu skulle jag hitta något bra att skriva om. Och kan man tänka, en släkting fanns med som uppgiftslämnare.

Anna Johansson och hennes bror Knut finns med i samlingarna, kusiner till min morfar. De var barn till ångbåtsförare Albert Johansson och hans maka Lovisa Englund. Syskonskaran var stor, 8 stycken. Knut, som var född 1890 i Ripsa, gick till sjöss och fick som sjöman se många länder. Vykorten hem till familjen vid Edeby i Ripsa kom från Frankrike, Belgien, Holland, Danmark, Göteborg och Oslo. De finns bevarade i arkivet. Hans brev till familjen handlade bl a om att han 1911 kommit till Amerika och att han där så småningom blir amerikansk medborgare och tar värvning under första världskrigets sista månader. Han skriver i sitt sista brev den 25 augusti 1918 att han ska hjälpa till att befria Frankrike från nazisterna. Han hinner dock inte resa dit utan omkommer i en olycka under de förberedande månaderna inför resan över Atlanten. Någon närmare förklaring till olyckan har familjen inte fått.

Knut hade i flera brev varit noggrann med att upplysa om att han tagit en livförsäkring på 10 000 dollar. Den skulle utfalla på föräldrarna om han dog. Så blev ju också tyvärr fallet.

Men pengarna kom säkert väl till pass. Stora familjer hade inte så gott om pengar under de första svåra årtiondena på 1900-talet i efterkrigstiden. Systern Anna, som var född 1903, arbetade några år som piga hos ärkebiskopen Nathan Söderbloms familj i Uppsala. Men hon ville mer och när så det fanns lite pengar efter Knuts bortgång så fick hon låna av sina föräldrar och började studera till folkskollärarinna i Falun. Efter examen fick hon anställning vid Åboö skola i Ripsa och var så alltså åter i hemsocknen.

Annas samling finns också i museet under namnet ”En samling blir till – Anna Johansson”.

Väl läsvärda samlingar båda två. När en släktforskare som jag får in en sån här fullträff är kvällen räddad. Min mor och moster berättade när vi reste i Ripsa en sommar att här bodde Anna som lärare. Hon hade väldigt fint hemma, var en kommentar. De visste också om den tragiska händelsen med Knut.

Om ni inte rest ”Ripsarundan” så gör det i sommar. På åkrarna strövar ofta flockar av hjort och rådjur och landskapet är mycket vackert, i synnerhet om man åker över bron till Åboö.