Vi har alla lika värde och har samma rätt till att få leva våra liv med samma rättigheter.
I Sörmlands Museums Arkiv och Bibliotek finns en bok som belyser den utveckling som skett inom vården av utvecklingsstörda. Den heter ”Från tvångströja till frihet – via Jättunahemmet”. Det är en dokumentation om Landstinget Sörmlands verksamhet vid Löt och Jättuna under åren 1909-1995, skriven av Ylva-Kristina Sjöblom.

Är man som jag släktforskare, så ser man i husförhörslängderna hur man betraktade dessa olycksbarn, särskiljde dem från ”vanliga” människor och skrev dem på separata sidor i husförhörsboken, oftast först. De benämndes då som ”sinnesslöa eller idioter”. Ofta bodde de på fattigstugan/ålderdomshemmet redan från unga år. Fortfarande på 1940-talet skrev man dit en notering om förståndshandikappet. I Sörmland hade landstinget särskilda boenden, vid Löt i Strängnäs m fl platser.

Jag ska nu berätta om verkligheten, den som min syster fick genomleva. Som treåring blev hon lämnad på ett småbarnshem vid Gorsingeholm, strax intill Löt. Mina föräldrar blev rekommenderade eller smått tvingade att lämna bort henne. Hon fick komma hem en tid på sommaren och till jul och påsk. Varje gång var det svåra stunder då de skildes åt igen. Barn med Downs syndrom har ett stort kontaktbehov och behöver bli sedda. Jag har svåra minnen från de tillfällen då vi lämnade henne på barnhemmet.

När hon blev 8-10 år kom hon till ett boende i Katrineholm och fick gå i s k särskola, vid Nävertorpsskolan. Där lärde hon sig läsa något lite och skriva sitt namn och kunde också räkna och ha hand om en liten veckopeng.

Så småningom byggdes det moderna Jättunahemmet i Flen. Det rymde många, både barn och vuxna. Bilden visar några av personalen som arbetade där 1968. Min syster lärde sig sy och väva, fick kamrater och åkte på gemensamma utflykter. I Flen blev de som kunde sköta sig lite själva, så småningom utslussade i lägenhetsboende. Där fick de kunskap om matlagning, att göra matinköp och andra hushållsgöromål. Det var en bra tid för min syster, hon var ofta glad och längtade tillbaka hem till sin lägenhet, då hon varit hemma hos föräldrarna på besök.

Senare flytt till Nyköping då Jättunahemmet skulle läggas ner. Här anpassades flera lägenheter för dem i Brandkärrsområdet. De flesta arbetade och tjänade lite pengar vid det gamla Barnhemmet. Förutom vävning fanns en avdelning där de plockade gardintillbehör i små påsar till Nygeverken. De hade också en god man och en kontaktperson utanför boendet. Känslor, ömhet och kärlek kom in i min systers liv och hon blev sambo några år.

I Oxelösund anpassades ett hyreshus till eget boende och där bodde hon de sista åren i livet. Hon var mycket omhändertagande och hjälpte till vid äldreboendet där hon var omtyckt av de gamla. Alltid glad och pigg. Alla människor måste få känna sig behövda! Hon hade det mycket bra dessa år i eget boende. Efter en tids sjukdom insomnade hon stilla i en ålder av 59 år. Vid hennes begravning var kyrkan i Oxelösund fylld med kamrater och goda vänner. Det hölls många fina tal. Jag minns särskilt orden ”vi normalbegåvade har mycket att lära av de utvecklingsstörda, att kunna visa känslor, ge kramar och strö omkring oss goda ord i stället för att tala illa om varandra”.

Barn som föds nu med Downs syndrom får ett helt annat liv. De får bo kvar hos sina föräldrar, en självklarhet kan tyckas. De får en anpassad skolgång, de hjälpmedel de kan behöva och föräldrarna får stöd på ett helt annat vis än 1948, då min syster föddes. I Nyköping finns flera grupper som med stödpersoners hjälp arbetar i olika verksamheter, bl a vid Friluftsfrämjandet i Ryssbergen och vid flera naturreservat inom Landstingets verksamhetsområden.

En mänsklig rättighet

Vid andra världskrigets utbrott år 1939, visade det sig att svenska försvaret saknade tillräcklig kapacitet avseende flygplan. Bland annat saknades lämpliga flygplan till den kommande fjärrspaningsflottiljen F11 i Nyköping. Längst ned på listan över lämpliga spaningsplan fanns den Italienska Caproni Ca 313. De övriga på listan hade inte gått att köpa, eftersom världskriget pågick. Det var endast Italienarna som var villiga att sälja militärflygplan till Sverige. I augusti 1940 beställdes 54 st flygplan av typen Caproni Ca 313 R.P.B eller S16 som den kom att kallas. Svenska besättningar flögs redan i september ned till Italien för att flyga hem planen över ett Europa i krig. Det visade sig dock vara många brister på de nytillverkade planen och först den 31 oktober kunde den första hemtagningen av 10 stycken plan starta från Milano efter lång väntan för besättningarna. Chefen för gruppen frågade då samtliga ”Klarar ni det här och är ni med på att starta”. Alla var med. Även hemflygningen, som gick över Alperna (utan syrgas, bara 2 st flygplan hade radio) via München och Stettin, innebar många tekniska och även andra problem. Redan då insåg man säkert att kvalitén på Caproniplanen inte var den bästa. Många fler hämtningar genomfördes sedan från Italien. Totalt hämtades 84 plan under några år. Bilden visar tre av F11:s första Caproni Ca 313 R.P.B

Den 16 september 1941 infördes flygförbud för Caproni på grund av ett antal totalhaverier och en mängd incidenter. Modifieringar av planen pågick fram till februari 1942 och avsåg huvudsakligen motorinstallationerna. De åtgärdade planen överfördes därefter till F11 i Nyköping. Problem och haverier fortsatte under våren 1942 med tragiska följder och 28 juli 1942 infördes åter generellt flygförbud för Caproni, som kom att vara till mars 1943.

Läget vid F11 blev akut, då i princip all flygverksamhet upphörde under en tid då Europa stod i brand. F11 blev den plats där den huvudsakliga ombyggnaden av Caproni skulle genomföras. Vid besiktning hittades bland annat många allvarliga fel på planens vingar. Vingarna bestod av dukklädda träkonstruktioner och vingbrott hade inträffat. Man fann undermåligt material och otäta vingbalkar, där fukt trängt in och orsakat mögelskador. Det fanns också borrade hål som försvagade vingkonstruktionens bärande delar. Besiktningarna visade även på felmonterade motorfundament som skulle bära de tunga motorerna. En febril verksamhet startade. Man måste i princip demontera hela flygplanen och renovera/förstärka framför allt vingkonstruktionerna. Erfarna möbelsnickare anställdes och lånades samman från hela landet. Min far var en av dessa snickare. Ganska snart arbetade nära 300 man med ombyggnaden av Caproni. Arbetet pågick från 6 på morgonen till 23 på kvällen. De som arbetade med planen fick inte lämna flottiljen under veckodagarna. Storleksordningen 1200 arbetstimmar per flygplan genomfördes. Succesivt färdigställdes planen och under våren/sommaren 1943 hade man fått de flesta flygplanen i luften igen.

Caproni fanns kvar i tjänst på F11 till augusti 1945 och även efter 1943 skedde flera haverier – bland annat blev några plan på spaningsuppdrag nedskjutna av tyskt jaktflyg. Hösten 1945 –efter krigsslutet - beslutades att alla Caproni skulle skrotas och min far fick vara med på Visingsö där man ställde upp ett stort antal Caproni som bombmål. Inga plan sparades. Idag finns bara en fullstor kopia av Caproni bevarad. Den byggdes för TV-serien ”Tre Kärlekar. Kopian står nu på Flygmuseet i Linköping. För den intresserade finns en omfattande och intressant dokumentation av historien kring Caproni - med många intervjuer och en mängd bilder. (Caproni av Mikael Forslund).

Jag är en periodare har min fru sagt. Jag har nämligen mina verksamhetsperioder. För många år sedan var jag inne i en snickarglädjesverandaperiod. Jag for energiskt runt och fotograferade verandor som var försedda med en myckenhet av snickarglädje. Själv byggde jag sedan fyra verandor på mina hus med mönster från den veranda som ursprungligen fanns på det hus jag nu bebor.

En vagnsperiod hade jag också. Min granne hade inköpt många hästvagnar av olika sorter på auktioner. Jag fick förtroendet att rusta en av dem - en jaktgigg. Den var svart med röda ränder på skaklar och hjul och jag jobbade flitigt för att få den fin. Den blev också försedd med nya sittdynor. När jag var färdig återlämnade jag vagnen till min käre granne med en förfrågan om jag kanske skulle kunna få köpa någon av hans fina hästvagnar. Han tvekade väldeliga men efter en tid så skänkte han mig en av sina vagnar – en nämndemansdroska. Den har jag fortfarande i min ägo och den har faktiskt kommit till nytta.

För många år sedan hade hag en elorgelperiod. Eftersom jag som ung nödtorftigt lärde mig spela piano efter noter så kunde jag även spela orgel. Jag skaffade mig en liten bordsmodell först och den spelade jag på både nätter och dar. Men den blev mig för otillräcklig så jag inhandlade en elorgel av golvmodell med två manualer, rytmutrustning samt fotpedaler för bastonerna. Jag hade kungligt roligt och jag provade även på att spela på kyrkorgeln bland annat i min hemsocken. Men den perioden tog slut och nu står min elorgel i sovrummet och samlar damm. Det är bara barnbarnen som tycker det är kul att spela på den.

Min senaste period pågår fortfarande. Den skulle kunna kallas för jordkällarperioden. Det har i alla tider funnits en jordkällare nära där jag bor. Den är byggd på 1870-talet tror jag och hörde till den skola som låg strax intill. I d

en där källaren förvarade far min potatis bland annat. Under flera tiotals år har jag gått och tittat på den där jordkällaren och funderat på att göra något åt källartaket för det har under hand blivit helt förfallet men inuti är den väldigt fin. Nu är det så att källaren ligger på mark som tillhör min granne som är godsägare. Det har känts som ett helgerån att inte rusta denna kulturskatt. Så jag dristade mig till att fråga om det fanns möjlighet att få materialet till ett nytt källartak om jag gjorde jobbet. Godsägaren hade vänligheten att bifalla min önskan och nu har källaren fått ett nytt tak. Det är bara vindskivorna och vattenbräderna som saknas och så skall det fixas en ny ytterdörr med karm också.

Det jag valde som illustration till min blogg är ett foto på en jordkällare från Sjöåsen i Bärbo socken. Fotot är taget av Lennart Jarnhammar.

Flera gånger har jag skrivit blogginlägg med idrottstema. Inte så märkligt med tanke på att mitt idrottsintresse är såväl mångårigt som mångsidigt. Nördigt tycker en del. Ja, ja, men  mycket svett, glädje och en och annan besvikelse har passerat revy under resans gång.

Från barndomens spontanidrott, via juniorfotboll och många träningsmil i motionsspåret, till nutida golfrundor, stavgång och skidturer. Att få vara med och vinna matcher med sportklubbens fotbollslag var stort. Att efter ett tungt halvmaraton på Stockholms gator spurta i mål på Stadion var större. Störst var emellertid KortVasan. Målgången i Mora år 2012 efter 30 km på perfekt vallade skidor är ett minne för livet.

Som lyssnare, tittare och arenabesökare har jag också rika erfarenheter. På den tiden man fick nöja sig med radiolyssnande var Hylands skridskoreferat en höjdare. Engagemanget omfattade till och med noteringar av ”rundetider” i särskild anteckningsbok. Varken radio eller TV kan dock konkurrera med att uppleva en viktig och spännande fotbollsmatch på plats. En klassiker var när mina favoriter IF Elfsborg spelade 5-5 mot IFK Göteborg på Nya Ullevi år 1961 inför över 42 000 åskådare. En annan var Malmö FF mot Sparta Prag i augusti 2014 på ett fullsatt Swedbank Stadion i Malmö. Det var CL-kval och Malmö avancerade efter en nödvändig 2-0-seger. Att dela mina vänners hängivna engagemang för sina himmelsblå favoriter gav en annorlunda, mycket underhållande upplevelse.

Även gymnastik kan vara intressant att se på TV. Däremot har jag aldrig varken velat eller varit kapabel att utöva denna urgamla idrott. Det har bestämt något med medioker koordination och allmän klumpighet att göra.

Bilden är från 1952. Gymnastikuppvisning vid Hushållningssällskapets lantbruksmöte i Eskilstuna.

PS 1. För den som vill få en inblick i Nyköpings idrottshistoria från 1500-tal till Gert Fredriksson rekommenderas en artikel i ”Nyköpings Historia” från 1963. Författare: Ivar Schnell, landsantikvarie.

I rök och damm, Boken om Centrifugalrör 1947-1995.

Boken om Oxelösund 1977.

Oxelösund. I händelsernas centrum. Sven Zäta minns.

Detta är några av böckerna som berättar om Centrifugalrör AB.

Oxelösund är beläget på flera öar. Det blev municipalsamhälle 1900 och stad 1950. Under både första och andra världskriget var Oxelösund en viktig och mycket strategisk punkt för all sjötrafik. Järnverket hade växt upp och var ortens största arbetsgivare. Tidigare fanns här en småbruksbygd med fiske som huvudnäring. Municipalsamhället var befolkat av småbrukare, fiskare, båtsmän, lotsar och många hamnarbetare. Kärnan i samhället låg vid järnvägsknuten, TGOJ-banan. På den fraktades malmen till Järnverket.

Under andra världskriget hade rått importstopp och därför var behovet av tillverkning av egna vattenledningsrör en sak som regeringen stödde. Vår nyare standard på kök och badrum i bostäder fordrade detta, också den växande industrin. Redan i maj 1945 började man med anläggning av fabriken. Marken som användes var strax intill Järnverkets mark. Här hade förut legat ett torp från 1700-talet benämnt Stjärnvik, ett 1500-talstorp Stora Hummelvik och Hummelviksstugan. Många fler torp revs också under Oxelösunds stora expansion. Centrifugalrör startade sin produktion 1947. Man hade räknat med att använda flytande järn från Järnverket men det blev i stället en egen ugn, en sk kupolugn.

Här följer en beskrivning av ugnen ur en rapport om energieffektiv smältning från 2012:

Kupolugnen består av ett vertikalt cylindrisk stålskal och är invändigt beklätt med ett

eldfast infordringsmaterial. Järn, koks och kalksten chargeras från en öppning längst upp

på kupolen. Höjden är normalt fem till sju gånger diametern. I nedre delen är plåtmanteln

försedd med intag för blästerluft samt tapphål för järn och slagg.

I botten är ugnen försedd med en så kallad trycksifon för kontinuerlig och full avtappning

av smält järn ur ugnschaktets nederdel. Sifonen möjliggör även en effektiv

slaggavskiljning ur det järn, som kontinuerligt rinner ur ugnens sifon.

På bilderna i muséets arkiv ser man en travers som fylld med järn förs fram och tippas ner i formar för rörframställningen. Ca 200 man arbetade där när tillverkningen var som störst. Företaget köptes redan från start upp av KF, HSB och Riksbyggen. Senare blev det ett helägt KF-bolag och ingick i Gustavsbergskoncernen. Verksamheten blomstrade och det var en trygg arbetsplats.

Flera hyreshus byggdes på bl a Trädgårdsgatan i Oxelösund. Där bodde mina släktingar och jag var ofta där som barn. Jag minns hur ”gubbarna” åkte på cykel till sitt arbete med matsäcken i en unika-box på pakethållaren. De jobbade skift och det gällde att leka tyst då morbror sov på dagen. Det fanns en fin sammanhållning och många fritidsaktiviteter bland de anställda, julbasarer och gemensamma resor. De flesta ”oxelösundare” var fritidsfiskare med båt vid någon av de små hamnarna. Det gick ju också att rycka strömming från kajen vid hamnen. Varje jul kom ett julpaket med diverse porslin från Gustavsberg. Det var andra-sortering men ändå ett bra tillskott för de unga arbetarfamiljerna.

Verksamheten lades ned i oktober 1992 enligt Sven ”Zäta” Zetterström, författare till flera Oxelösundsböcker och bolaget avvecklades 1995.

Börjes Herr- och Goss Ekipering hade en speciell slipsbar. Skulle det gå i dag? Finns det någon som köper slips nu för tiden? Detta tortyrinstrument som inte har annan funktion än att dölja översta kragknappen. Inte värmer slipsen och den är i vägen och livsfarlig i vissa sammanhang. Ha inte löst hängande slips när du lagar en sås. Denna farliga onödiga tygtrasa är fransmännens fel, de tyckte att de kroatiska ryttarsoldaterna var så tjusiga med sin halsduk. Det här tygstycket använde kroaterna till att binda ihop sina kragar. I Tyskland blev kroaterna kallade krabater och i Frankrike blev det cravates royaux (kungliga kroater). Nu ser ni hur det blev en slips av det hela. Kroat, krabat och kravatt. Det är ganska underligt hur ord kan översättas och tolkas, ibland blir det alldeles fel. Namnet på Offenbachs opera Hoffmanns äventyr är en sådan felöversättning eller feltolkning. Det var en svensk kulturpersonlighet som kom till Köpenhamn för att se Hoffmans eventyr. Men danska eventyr är inga äventyr utan berättelser. Vad det här sista har med slips, slipsbar och kravatt att göra har jag ingen aning om.

Mitt barnbarnsbarn Theodor är en riktig liten krabat.

I närmare sjuttio år, från 1904 till 1973 , bedrevs möbeltillverkning av Nordiska kompaniet i Nyköping. Från början en hantverksmässig verksamhet för tillverkning av enstyckes kvalitetsmöbler som i och med funktionalismens genombrott övergick i serietillverkning och en mer enhetlig inriktning än tidigare.

Funktionalismen lanserades på Stockholmsutställningen 1930 men slog igenom hos den breda allmänheten först ett tiotal år senare. Vid mitten av 1940-talet lanserades därför ett helt nytt tillverkningsprogram, ritat av arkitekten Elias Svedberg, vid NK:s fabriker i Nyköping.

Orsakerna var flera.
Marknaden för kvalitetsmöbler hade krympt i spåren efter världskrisen och andra världskriget, funktionalismens idéer och formspråk var andra och för att nå den numera bredare kundkretsen måste priserna anpassas och möblerna inte bli allt för dyra.
Svaret på behoven blev Svedbergs möbelserie Triva eller Triva-bygg som den kallades i början. Serien innehöll alla typer av hemmöbler, fåtöljer, stolar, bord, bokhyllor etc.

1902 hade varuhuset Nordiska kompaniet, NK, bildats och året därpå beslöt man att varuhuset i Stockholm skulle sälja möbler. Men den möbelfabrikation som fanns i landet var företrädesvis förlagd till Småland och hade en stil som inte passade in i den som NK ville företräda och man valde därför att starta en egen möbeltillverkning. Valet av tillverkningsort föll på Nyköping som också var KL Lundbergs födelsestad. KL Lundberg var tillsammans med Josef Leja NK:s grundare.

Inte anade väl K L Lundberg då han startade kompaniets möbeltillverkning att företaget skulle bli stilbildande för det sena 1900-talets och 2000-talets möbelproduktion och försäljning för ett möbelvaruhus som idag har hela världen som marknad, IKEA

TRIVA-bygg såldes delvis omonterad i kartonger, tog därför liten plats i lager och blev billiga eftersom de serietillverkades. Och fick sin plats i var mans hem.

IKEA har varuhus i hela världen, NK har sitt i Stockholm. Båda verksamheterna är starka varumärken som har sitt ursprung i möbeltillverkning. NK:s möbeltillverkning i Nyköping är nedlagd men produktionsmetoderna lever vidare i Småland, ett Småland som på 1910-talet inte ansågs ha den rätta stilen på sin möbelproduktion men som idag är globalt stilbildande.

Ödets ironi!

Bilden med det 350 år gamla Slottet och flygelbyggnaderna på Öster Malma härrör från Erik Dahlbergs Svecia Antiqva. De halvrunda stallflyglarna byggdes 100 år senare och saknas på avtrycket.

Staten köpte in godset Öster Malma 1944 och två år senare blev Svenska Jägareförbundet arrendator av jakträtten, slottet och intilliggande byggnader och från 1994 är förbundet ägare av fastigheten.

Jägareförbundet, som bildades redan 1830, sökte på 40-talet efter en kurs- och försöksgård och det blev Öster Malma i Sörmland. Den ”moderna viltvårdens” var under framväxt. Med influenser från bl.a USA insåg man miljöns betydelse för viltarternas livsbetingelser. Det rationella jord- och skogsbruket med allt intensivare markanvändning påverkade biotoperna negativt speciellt för småviltarter. Särskilda åtgärder behövdes för att trygga viltarters fortlevnad. Försök med viltbefrämjande åtgärder inleddes. Marker utan vilt ger ingen jakt!

Utbildning har varit en hörnsten i verksamheten. 1947 startade den första ettåriga viltmästarkursen. Från dessa kurser rekryterades personal till den egna organisationen, som omfattade hela landet, men också gods och skogsbolag behövde yrkeskunnigt folk att ansvara för jakt och viltvård. Jag har själv genomgått viltmästarutbildningen och varit verksam inom Jägareförbundet i olika befattningar. Numer genomförs den kursen bara vart tredje år, I januari 2015 startar en ny. Däremellan erbjuds kortare ämneskurser för allmänheten. 

På 60-talet inleddes på Öster Malma forskning rörande rådjurets populationsdynamik. Jag arbetade i projektet, gjorde under några vintrar 1.500 fällfångster och märkte 175 olika rådjur plus 50-talet nyfödda killingar. Fortsatte med älg under 70-talet och märkte 325 djur på olika håll i landet. Sövning var en förutsättning för att kunna pryda de storvuxna djuren med halsband och örhängen.

Den mörka medeltiden var mörk. När solen gått ner var det mörkt. Endast den öppna elden skänkte lite ljus. Men medeltiden var inte bara mörk. Under senmedeltiden, före stora döden, var det relativt bra. Man hade återupptäckt en del finesser från antiken och man hade fått en del nyheter från öster. Väderkvarn var något nytt, förbättrade vattenhjul, bättre plogar. Det hade blivit bättre materiellt. Men över det hela härskade religion och vantro som förmörkade tillvaron för många. Skärseld och helvete var ständigt närvarande och hade man inte förmögenhet som man kunde ge till kyrka eller kloster och köpa sig fri från skärselden plåga och helvetets fasor så var det hemskt. Men det fanns också plats för en del glädjeämnen då man kunde glömma det som eventuellt skulle drabba en när livet var slut. Lite musik och sång, dans och fest förekom det nog. Bröd, kött och öl som avbrott till den evinnerliga gröten. Var det riktigt fint kunde ölet serveras i glas, men det går att dricka öl ur träkåsa också. Om det finns tillräckligt med öl blir slutresultat detsamma. Glas fanns i Rom under romarrikets dagar och troligtvis fortsattes produktionen under hela tiden. När man gjorde en arkeologisk utgrävning i Kvarteret Rådhuset i Nyköping hittades massor av glasbitar från medeltiden. Bland annat den flaskbotten som jag valt. Vad fanns det i flaskan från början? Som fickflaska är den alldeles för stor. Jag tror inte att det var vin eller sprit i flaskan. Sprit är en senare uppfinning. En sak är säker, det var inte en fattig man som ägde flaskan.

Medeltidens handtag - ett praktiskt hjälpmedel och ett magiskt redskap i kampen för tillvaron i och efter livet.

Evangelisten Mattéus skriver i sitt sjätte kapitel, verserna 19-20 i Nya testamentets Bergspredikan:
Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla.

Om medeltidens nyköpingsbor levt efter evangelisten Mattéus motto hade utgrävningarna i det gamla stadsområdet , på den norra och västra sidan om Nyköpingsån mellan Nicolai kyrka, kvarteret Stallbacken och kvarteret Nyköpings bruk, inte kunnat berätta särskilt mycket om hur vardagslivet tedde sig i det medeltida Nyköping. Kristendomen infördes redan i mitten på tusentalet till Sverige och markerar med sitt intåg inledningen på medeltiden. Lyckligtvis så har de arkeologiska undersökningarna som gjorts i området resulterat i att dagens nyköpingsbor kan få en ganska god inblick i och kunskap om sina förfäders liv och leverne, nu senast presenterat i boken ”Ett Aros blir en köping, arkeologi i Åkroken och Nyköping” där resultaten från de arkeologiska undersökningarna i kvarteret Åkroken under åren 2010 och 2011 redovisas. Uppenbarligen var Nyköpingsborna inte bibeln bokstavstrogen utan tillämpade i stället slit - och slängmetoden.

Bildens handtag är ett fynd från en undersökning 1964 i kvarteret Rådhuset. Handtaget beskriver en klassisk form och är försett med en krok som sannolikt var till för att spannet, som handtaget har tillhört, skulle kunna hängas över en eld eller för att hämta upp vatten ur en djup brunn som krävde att spannet sänktes ned med ett rep. En praktisk detalj som underlättande hjälpmedel.

Även om Nyköpingsborna inte tolkade sin bibel bokstavligen kunde man finna tröst i religionen.
Kristendomen gav löfte om ett bättre liv efter döden än det liv i livet som för de flesta medeltidsmänniskor bestod av hårt arbete och fattigdom. Ett handtag, ett fint stöd och hopp i vardagen som ofta präglades av svält, sjukdomar och krig. Man kunde sätta sin tilltro till gud eller ett särskilt helgon under mellantiden mellan födelse och död. Om man ville att något alldeles särskilt och magiskt skulle hända kunde man säga "Hokus, pokus, filiokus", ord som var laddade med kraft och hämtade från de latinska ord prästen läste vid nattvarden men som man inte förstod och inte vågade säga likadant. En praktisk ramsa som underlättande hjälpmedel.

Mellantiden är också benämningen på medeltiden, tiden mellan antiken och renässansen. Perioden har beskrivits som mörk, en period av kulturell nedgång, men har i senare forskning omvärderats. Den har oförskyllt hamnat i skuggan av de mer glansfulla epokerna antiken och dess pånyttfödelse, renässansen. Medeltiden var inte bara en transportsträcka utan står på egna ben i historien vilket inte minst utgrävningarna i Nyköping har bekräftat.

Medeltiden i Sverige varade fram till riksdagen i Västerås 1527 då Gustav Vasa införde reformationen. Predikningarna skulle nu hållas på svenska och prästen som tidigare läst Hoc est corpus (hokus pokus) fick nu läsa ”detta är min lekamen”. Filiokus som man lagt till i syfte att få ramsan ännu starkare är hämtat från kyrkans trosbekännelse ”filioque” och betyder ”och av sonen”.

Hokos pokus filokus får idag tjäna som trollformler för allsköns önskemål och längtan till något som kanske kan förändras och förbättras i vår individualistiska tid.

 

Ett fragment av en skål, glaserad på insidan med ett vackert blommönster ristat i vitleran tilldrog sig min uppmärksamhet när vi fick ta del av utgrävningsmaterial från medeltiden. Skålen hade hittats 1961 då man frilade klostrets mittparti.

Franciskus av Assisi föddes 1181eller -82, dog 1226 och helgonförklarades 1228. Han hade levt ett normalt liv till 1208 då han fick en uppenbarelse och började sina vandringspredikningar i yttersta fattigdom. Redan före sin död hade han 5 000 lärjungar som levde efter mottot: ”De skulle ge bort allt de ägde till fattiga och leva av sina händers arbete och i nödfall av allmosor”.

De var inte munkar som bodde inneslutna i ett kloster utan s k gråbröder som rörde sig fritt i staden. Klädseln var grå med ett vitt rep om midjan med tre knutar vilka representerade tre löften; lydnad, fattigdom och kyskhet. Franciskanerorden grundades 1210 och var katolska kyrkans största orden.

Till Sverige kom den under Magnus Ladulås tid omkring 1250-talet. Det byggdes kloster i ett 20-tal städer och orter. Klostret i Nyköping, byggt 1280, låg där nu Folkhögskolan ligger. Tidigare var detta flickskola och kvarteret heter Flickskolan och är mellan Behmbrogatan, Ö Trädgårdsgatan och Folkungavägen. Franciskanermunkarna var först med att ha skolundervisning. Det var vid platsen för nuvarande Nikolaikyrkan, och de var också först med sjuk- och hälsovård. Munkarna införde klockringning i Nyköpings kyrkor, morgon och kväll, ”pro pace” d v s för freden. När Gustav Vasa genom reformationen drog in klostren togs också klockringningen bort, men hans barnbarn Gustav II Adolf återinförde den och nu ringer fortfarande kyrkklockorna.

Klostret fick inte äga fast egendom, och om de fick något så var de tvungna att sälja det inom ett år. På 1400-talet fick de Äng vid Arnö, senare hela Arnö, de fick Äng vid Fjälla, Laggarbo (Labro), Hofra i Helgona, Bastäng i S:t Nicolai och Oppeby i Råby.  Hus byggdes för sjukvården och kallades Helgehandshus, kanske inne på klostrets mark. Helgeands hus betyder för den helige anden och var för de sjuka och även fattiga resande. Hospital var från början för endast en sjukdom, spetälskan. Munkarna hade dammar för fiskodling där nu Östra Promenaden är och ner mot ån.

Västerås Riksdag beslöt 1527 att inskränka munkarnas tiggarresor till en sommar- och en vinterresa. Det var början till nedläggningen av klostret och vid reformationen försvann de tillgångar som munkarna hade. Stadens folk började bygga på marken, klostermaterial användes vid reparationer av Nyköpings Hus. Nu kan vi endast se en markering på Behmbrogatan där en del av klostret har varit. Man kan också via golvet i Folkhögskolans paviljong komma ner i en liten del av klostret. En modell finns på Nyköpings Hus där man kan se klosterkyrkan, vilken var den första av de tre kyrkorna i staden. Vid utgrävningarna har hittats två altarskivor. Den ena finns i Franciskuskapellet vid Rosenkälla och den andra i katolska kyrkan S:t Anna på Högbrunnsområdet. En gravstenshäll finns bevarad på Nyköpings Hus. Den föreställer ”fru Ingebork”. I Muséets samlingar finns också smidda beslag, verktyg, lås, hästskor och mycket annat.

Fakta till denna sammanställning är hämtat från ett projektarbete som gjorts av Christel Eriksson 1977. Den finns tillgänglig på Å-huset, Sörmlands museums Arkiv och Bibliotek. Dessutom finns alla arkeologiska rapporter från utgrävningarna 1891, 1924-25, 1934, 1961, 1973 och de senaste i september i år då man tog upp ett schakt alldeles intill Å-husets entré och fann en kraftig mur. Den tros härstamma från 1500-talet eller tidigare.

Dessa metallspikar - en hästskosömliknande samt några till av olika sort - hittades vid arkeologisk utgrävning i kvarteret Rådhuset i Nyköping år 1964.

Utgrävningarna av kvarteret Rådhuset kom att omfatta tidsperioden 1100-tal till 1600-tal. I vilken fas och därmed tidsperiod som dessa spikar hör framgår inte av dokumentationen.

Det kan däremot vara intressant att fundera över spiken som fästelement.

Spiken och skruven som funktion för att sammanfoga material har använts i flera tusen år. De tillhör några av de äldsta tekniska uppfinningarna. Spiken var enklare att tillverka än skruven och har därför använts mest. Ordet spik finns i fornnordiskan och betyder spetsig. Spik kallas även nagel och med det menas en metallstav som är spetsig i ena ändan och platt i den andra. Tränagel är ett gammalt sätt att foga samman trädelar. Tränagel kallas ofta dymling och användes före metallspikens tillkomst för att foga samman trädelar inom båt- och husbyggnation. I Skandinavien användes vanligen ca 30 mm grova grangrenar som täljdes med kniv, så de blev tjockare på mitten. Längden var i storleksordningen 20 till 30 cm. Dymlingen görs ofta oval och slås i med den långa sidan i stockarnas fiberriktning, därför att om dymlingen sväller, så ska inte stockarna den sitter i spräckas. Det framgår inte om man förutom metallspik även hittade trädymlingar vid utgrävningarna. De spikar vi ser på bilden var handsmidda och vi kan ana att skallen har varit upphöjd.

Under senare århundraden har en mängd varianter av spik utvecklats för olika specialändamål:

Hästskosöm, fanns ju redan bland ovanstående fynd och är en spik med särskild form, som slås in underifrån hästskon och genom hästens hov samt ut genom hoven, där den böjs och klipps av med en hovtång.

Ankarspik är en spik med räfflor för att försvåra ofrivillig utdragning i längdriktningen.

Dyckert är spik med liten skalle, som huvudsakligen fäster genom friktion. Används ofta i snickerier eftersom den knappt syns.

Nubb är en liten kvadratisk spik med platt skalle, som bl a används vid möbelarbeten.

Pappspik är en större variant av nubb, men med runt tvärsnitt och större platt skalle, som används för att fästa tillexempel takpapp.

Förutom dessa exempel finns bleckspik, furuspik, kamspik, klippspik, timmerspik och trådspik samt dessutom ytterligare fem till tio varianter. En lite ovanlig spik är märlan som är böjd som ett U och avsedd att fästa exempelvis tråd.

Spiken har idag nästan övergetts till förmån för skruven – antagligen på grund av skruvdragarens frammarsch. På senare tid har dock spikpistolen gett spiken en renässans i många sammanhang.

Framtidens arkeologer kommer kanske att fundera över olika mönster i användandet av spik respektive skruv som de finner i de olika kulturlagren från vår tid. En sak som blir svårare att finna spår efter blir den moderna limningstekniken, som utvecklas snabbt för sammanfogning.

Vårt dagliga bröd giv oss idag                                                                                                                         

Bröd har under lång tid av vår historia varit stapelvara i vår kost och det var först med potatisen under 1700-talet som ett enskilt livmedel fick motsvarande betydelse. Att mala säd till brödet för hand var givetvis både tids- och kraftödande.

Medeltidsmänniskor gjorde banbrytande uppfinningar. Inte minst utvecklades hjälpmedel inom jordbruket. Att mala säd hade varit ett rent hantverk under vår tidiga jordbruksepok, men under medeltiden utvecklades konstruktioner för malandet och som kraftkälla användes forsande vatten.  Vid utgrävningar 2011 av Åkroken i Nyköping hittades ett kugghjul (bilden) som tros ha använts till att driva en kvarn eller eventuellt en masugn. På en av museets informationstavlor om stadens medeltid uppsatta längs ån kan man vid Storhuskvarn se bilder på och läsa om detta.

Man kan imponeras av dåtida innovationer och förmågan att utveckla teknik som effektiviserade arbetet. Det fanns knappast någon ingenjörsutbildning på den tiden! Även på andra håll i landet från samma tid finns rester av vattendrivna kvarnkonstruktioner. Den första som beskrivits är den så kallade skvaltkvarnen. Det var en förhållandevis enkel konstruktion.  Vatten strömmade in i ett vågrätt placerat skovenhjul och i navet satt en vertikal axel kopplad till en kvarnsten som roterade med axeln och malde mot en fastsittande sten. Rationalisering på 1800-talet drev fram en vidareutveckling - hjulkvarnen - som var tekniskt mer komplicerad. Vattenhjulet är stående och driver en horisontell axel med ett stort kugghjul som medger att koppla in fler malande stenpar.

Kvarnen vid Torpesta i Ludgo är en sådan konstruktion och den renoverades under 1970-talet. Där kan idag hela kvarnverket beskådas. I mitt sommarboende är jag granne med kvarnen.   

Nu lackar det snabbt mot jul och i seniorgruppen enades vi om att ”julstök” borde vara ett lämpligt tema. Vad finner man då i samlingarna, som instinktivt för tankarna till jul, julstök och julfirande? För mig känns dessa röda ljusstakar som verkliga julsymboler. De fanns redan i min barndom och ser fortfarande - om man köper nya – ut på samma sätt.

De har sin givna plats på bordet inför julen. Idag finns de mer av tradition än av behov av ljus.

Med ljusstakar kommer jag osökt in på ämnet ljus, som är viktigt för allt levande. Här i Norden kopplas ju jul och mörker samman. När människan stängde in elden i spisar av olika slag försvann ljuset. Det behövdes separata ljuskällor.

Under medeltiden var det talg- eller vaxljus som gällde. Ljus av bivax var dyrbara och endast för de rika. Utvecklingen avseende ljuskällor gick vidare. Kemisten Michel Chevreul fann i början på 1800-talet att talg och feta oljor var en blandning av fasta- och flytande fetter. Han lyckades separera komponenterna och stearinljuset såg ”dagens ljus”. År 1838 startade ljustillverkningen på Liljeholmen i Stockholm.

När användningen av elektricitet utvecklades under senare delen av 1800-talet blev det genom uppfinnare som bl a Thomas Alva Edisson möjligt att få belysning på ett nytt sätt. Nyköping fick sitt första vattenkraftverk för elproduktion vid Storhusfallet på 1890-talet. Den första offentliga belysningen uppfördes till skridskobanan vid slottsdammen.

De tidigare koltrådslamporna blev en bit in på 1900-talet utslagna av metalltrådslamporna, som var mer ekonomiska och hade längre brinntid. De så kallade ”glödlamporna” användes under hela 1900-talet och används fortfarande. Mot slutet av 1900-talet insåg man att vi behöver hushålla med energi, vilket satte fart på utvecklingen av effektivare ljuskällor. Lysrörskonstruktioner av olika slag var mer energieffektiva och utvecklades för att passa olika ändamål. Nackdelen är att de måste tas omhand efter användning, eftersom de innehåller miljöfarliga ämnen.

Röda och gröna lysdioder (LED) har funnits ganska länge och bygger på halvledarteknik. I en ljusdiod omvandlas en mycket stor del av elenergin till ljus.(De gamla glödlamporna skapar mer värme än ljus.) För att få vitt ljus behövs även en lysdiod med blått ljus. En blandning av rött, grönt och blått ljus kan ge vitt ljus av olika färgtemperatur. Den blå lysdioden hade länge gäckat forskarna. De tre japanska fysikerna Isamu Akasaki, Hiroshi Amano och Shuji Nakamura lyckades dock genom idogt arbete och mot alla odds ta fram en blå lysdiod. För detta får de årets Nobelpris i fysik. Genom att använda lysdioder (LED-lampor) för belysning vinner man både ökad livslängd på lamporna och väsentligt lägre energiförbrukning. Idag kan vi köpa LED-lampor i butiken.

Det är fascinerande att se människans förmåga att successivt utveckla nya redskap för att fylla behovet av ljus. Men trots all utveckling vill vi fortfarande gärna använda dessa gamla röda ljusstakar till julfirandet.

Efter genomläsning av Sörmlands Museums nyhetsbrev nr 4, 2014 vet jag att julgran med pynt är en historiskt sett relativt färsk tradition. Först i början av 1900-talet blev det vanligt att ha dekorerade granar i de svenska hemmen.

Om detta visste jag intet när jag som förskolebarn följde med pappa till skogen dagarna före jul. Med grannbondens välvilliga tillåtelse skulle julgran, tall- och granris samt lummer och blåbärsris hämtas hem. Väl hemma uppstod en del problem. Min mor hade alltid estetiska och praktiska synpunkter på den hemförda granen. Men mest besvär vållade julgransfoten. Den var svårhanterlig vilket krävde en och annan svordom och flera korrigeringar innan granen ansågs stå rakt.

Dekorationen av granen var nästa minst sagt omständliga procedur. Toppstjärnan skulle på plats liksom hållare för levande ljus, kulörta ytterst ömtåliga glaskulor, änglar, glitter, papperstomtar, flaggspel etc etc. Och så var det trumman – exakt likadan som den på bilden – som jag brukade hänga upp. När så dekorationen var klar hade granen naturligtvis åkt på sniskan. Så då var det dags för en ny omgång med den dysfunktionella julgransfoten.

Min minnesbild är att det var ganska roligt, om än tålamodskrävande, att delta i arbetet med granen. Allt fokus var ju inriktat på julafton med alla förväntningar – fina julklappar, stort julbord, lek och trivsamt umgänge med tjocka släkten. - Det var då, dä!

I Seniorbloggen har jag tidigare noterat att jag nu för tiden inte är någon tillskyndare av överdrivet julfirande. Kommersiella ”all time high” håller förvisso den ekonomiska tillväxten på hög nivå. Men en tillväxt baserad på inhemsk köpfest kan aldrig bli långsiktigt hållbar.

Så den här lilla betraktelsen om julpynt ska inte uppfattas som en extra trumvirvel inför julen.

Den delen sköter krämarna, ”myspyntarErnst” och alltför många andra på sedvanligt maner.

Jag tänker hålla fast vid min lagomvariant där kompassnålen pekar mot nedtrappning.

Det lackar mot jul. Och tur är väl det. Den här mörka tiden från mitten av oktober till första advent vore inte uthärdlig utan förhoppningarna kring adventstiden och jul med alla traditioner och alla tända ljus. Det är en hel massa saker som ska göras. Julgran ska huggas till Björnlunda Hembygdsgård – en sådan har jag skänkt till hembygdsföreningen flera tiotal år. En tid gjorde jag vår egen lutfisk med kalk och soda och blötläggning i pannrummet. Ibland hände det att jag gjorde lutfisk av torkad gädda – det var faktiskt riktigt gott.

En annan julstökssyssla var att ordna ett litet jullanskap på en stor plåtbricka. Som underlag till lanskapet tog jag tunn grön mossa från någon storsten i skogen samt så kallad fönstermossa och några stenar. Små små granar, mattlummer och kottar var andra ingredienser i jullandskapet. En bit spegel blev ett vattendrag med en bro över för bockarna Bruse att promenera på. Tomtar och diverse djur fullbordade skapelsen. Med lite belysning blev det riktigt näpet. Barn och barnbarn har fortsatt med denna tradition.

Till julstöket hörde också iordningställandet av julkrubban. Ett litet stall ihopfogat av små ribbor och fina halmstrån ställde jag på en masonitskiva med lite finsand på chiffonjéklaffen. Jesusbarnet med föräldrar och tre vice män var placerade tillsammans med en del djur. Figurerna i trä hade min mor köpt i Israel i mitten på 1960-talet. Några pinjekottar fanns också med. Bakom det hela hade jag i öppningen i chiffonjén placerat ett blått silkespapper med små hål i. Med en lampa bakom papperet såg det ut som Betlehems stjärnhimmel. Även denna tradition har gått vidare till barn och barnbarn.

I museets föremålsarkiv valde jag en julkrubba tillverkad av papp. Den har ägts av Rolf och Gunvor Brandels i Nyköping och tillhör samlingen Brandels Jullåda.

Vad kan man ha en mjölkkylare till nuförtiden? Jo till att ha stearin i när man stöper ljus. Den här cylindern är tillverkad vid Wedholms fabrik i Nyköping. Den rymmer 15 liter och har en diameter av 21 cm. Wedholms grundades 1879 av C A Wedholm och den här kylaren är från 1979. Vid Wedholms har tillverkats mycket som har med lantbruket att göra. Allt från mjölkflaskor till nutidens stora mjölktankar.

Då man före elektricitetens införande hade mjölk som skulle kylas ner fick man hälla den i en cylinder, kanske en sådan som på bilden. Cylindern ställdes sen i ett stort kar med kallt vatten eller i en källa. Det var viktigt att kyla mjölken så fort som möjligt.

Mina föräldrar hade en sorts rörspiral som vattnet rann igenom, spiralen träddes ner i mjölkflaskorna och kylde mjölken genom att det hela tiden pumpades in kallt vatten genom spiralen. Vattnet togs upp ur en källa vi hade och transporterades i ledning till ladugården med hjälp av en motor, vi kallade motorn för hyrdofor. Det var alltså efter att elektriciteten kommit till gården. Vi hade ett särskilt mjölkrum där pappa byggt en murad bassäng där flaskorna kyldes utifrån också. Ibland slog åskan ned, och ofta sökte den sig då till hydroforkällaren. Då blev vi utan vatten till det var lagat igen.

Åter till julstöket. Mjölkkylaren hade en utmärkt form för att ha smält stearin i. Cylindern ställdes då i varmt vatten i en stor kittel. Kitteln kunde man ha på en flyttbar kokplatta på golvet och på det viset hålla vattentemperaturen lagom varm. Stearinet skulle inte vara för kallt och inte för varmt när man stöpte ljus. Hade man för kallt så fastnade för mycket ljusmassa och det kunde bli knöligt och blåsigt, hade man för varmt så rann stearinet av och ljusen blev aldrig tjockare. Ljusstöpningen var ett familjenöje med barn och barnbarn på gården. Tidningar lades ut på golvet så att dropparna inte skulle förstöra korkmattan. Stearin är flyktigt så att efter detta arbete fanns ändå vissa halkiga ytor på golvet, väldigt roliga att åka kana på i strumplästen. Vi barn fick inte springa och glänta på dörrarna då det kunde bli dragit över ljusen och då blev de krokiga.

Ibland hade man istället gemensam ljusstöpning med grannarna. Då var det lite fest efteråt också. Karlarna satt i stora rummet och spelade kort eller pratade om sommarens arbeten, medan stöpningen pågick. Ibland fick de den stora ynnesten att komma ut i köket och doppa ljusen en gång eller så. Jag minns inte att vi gjorde några avancerade ljus, bara vanliga raka. Vi sparade också ljusstumpar från år till år att fylla på med i ljusmassan.

I gångna tider har jag läst att det var talg i ljusen. De första luciorna fick rekvireras från pigorna på gården, då det inte var så trevligt med talg i håret, det var alltså inte så populärt att bli vald till lucia.

Julstök kan vara utdraget i tid. I alla fall om man räknar dit allt ifrån att gran ska utses, att julklappar ska tillverkas eller inköpas, prydnader till julgranen fixas, hemmet pyntas med ljusstakar, bonader, dukar och tomtearrangemang. Därtill matlagning och städning som final på alla förberedelser inför helgdagarna. Allt handlar förstås om traditioner och personligt engagemang. Men stöket har för min del inget med oreda att göra, det handlar om mysigt julpyssel. Advents början inleder enligt tradition förberedelser för julfirandet.

I skrivande stund har jag just hämtat in adventsgranen, som jag letat ut redan i början av november. Det bör göras innan snön lägger sig på.  Nästa moment är att få den på foten och det brukar alltid vara lite trickigt - att få den stå rakt. Nu finns det tydligen fler än jag som tycker det är heligt med granen, så viktig till och med att man lämnat in julgransfoten till Sörmlands museum. Det är en traditionell konstruktion med skruvar att dra in mot stammen för att fixera den. Givare är Stina Palmberg-Eriksson, Nyköping, som i sin tur fått den av svärföräldrarna. En finess i sammanhanget är att med foten följer några träbitar som använts för att stabilisera granen med. Anläggningsytan mot granstammen vid skruvtrycket blir större, det ska underlätta att få granen rakt stående i foten. Något man omedelbart måste praktisera!

I våra dagar fordras det bara en välfylld plånbok eller ett fulladdat kontokort för att få fram allt som anses behövas för att fira Jul. Allt kan köpas mer eller mindre färdiglagat och fabrikstillverkat. Till julstädningen kan man få hjälp av Rut och Fixarmalte kan klä granen och byta gardinerna till juldito. Det enda man bör göra själv är att ombesörja julbadet i privat enrum eller om sådant finnes i ett kommunalt badhus.

Men det var en gång så här för många i det här landet: På morgonen 9 december togs den torra lutfisken fram, sågades i bitar och lades ner i vatten. Efter fem-sex dagar med ständiga vattenbyten hamnade fiskbitarna i en lutblandning. Efter ett par dagar med lutbyten hamnade fisken i vanligt vatten igen. Efter tolv till fjorton dagar var fisken i sådant skick att den gick att tillreda och äta. Till fisken skall det serveras potatis och senapssås gjord på kulmalen senap. I början av december miste julgrisen livet. Nasse blev nu uppdelad i skinkor, kotletter, revbenspjäll, korvar och syltor. När grisen var avklarad var det dags för julstädning och senare blev det julbad för familjen. De vuxna var troligtvis alldeles uttröttade när julen kom. När det var dags för julskyltning var alla affärsfönster täckta med papper som togs bort fram på söndagseftermiddagen. Alla affärer var stängda. Det enda som gick att handla var varm korv och så kunde man köpa varm svartvinbärssaft av Röda Korset eller Lottorna. En söndagseftermiddag skulle det göras Julgranskarameller, korgar att hänga i granen och annat pilleri med papper, sax och klister. Julgranen kläddes på julaftons förmiddag.

Nu var det bara att vänta på den där skäggiga figuren. Ganska tidigt i säng, för klockan sex på juldagsmorgon var det dags för julotta.

Julgranskaramellen på bilden finns på Raspen i samlingen Brandels Jullåda. I denna låda finns allt som behövs för att pryda både gran och hem.