Lite spaning på nätet ger vid handen att nya influenser påstås nå oss från USA.

Här vill ungdomar upp till 30 bidra till en bättre värld, leva sunt och miljömedvetet. Att äta mindre kött är en trend och ordet ”veggievore” är populärt. Det betyder att man sätter grönsakerna i första hand och är medveten om råvaror. De handlar gärna hos dem som tar ansvar för bönders situation, producerar ekologiskt, närodlat och bidrar med mat till hemlösa. Mitt intryck är att denna hälso- och miljöstyrda matfilosofi redan hyllas av en hel del svenska ungdomar. Men begränsad tillgång till ekologiska produkter och prisbilden är för många ett stort hinder. Å andra sidan finns den stora grupp svenskar som inte är särskilt noga med sitt matintag. Uppvärmda hel- och halvfabrikat, snabbmat och överkonsumtion av kött är några markörer för denna påvra mathållning. Kritiken mot Nyköpings försök, en dag i veckan med helt vegetarisk skolmat, visar tydligt den polarisering som råder.

Så här års är det skaldjurssäsong. I Göteborgs Fiskhamn såldes premiärhummern för 11 500 kr. Den vägde 400 g! Är du stadd vid kassa går det bra att delta i ”Hummersafari” med havsfiske, tillagning, supe’ och övernattning. Det Stockholmsbaserade företaget Svensk Kräfta har upptäckt att ”hemliga” sörmländska vatten har de bästa kräftorna. De påstår att storleken har betydelse för smaken och levererar endast storlekarna större och jumbo (7 -10 st/kg till ett pris av 495 kr). ”Fri” hemleverans i kylbil av minimum 5 kg ingår också i konceptet.

Under 2000-talet har många restauranger satsat på unika tallrikar. Allt annat än traditionell  form har jag stött på. I museets förråd finns dock mest den runda formen representerad. T ex en fin kräftservis från Rörstrands. De sex tallrikarna är dekorerade med vardera tre röda kräftor. Skålen i vitt porslin har tre fötter som bildas av lika många kräftor med utspretade klor. Designer Alf Wallander skapade servisen, som fanns i produktion 1905 – 1926. Bildens servis är 100 år gammal och väl bevarad.

Slutligen ett amerikanskt matbegrepp, som jag inte var bekant med före trendspaningen. De ungdomar som har en något annorlunda dygnsrytm intar ibland Brinner. Den består av frukost (breakfast) som serveras till middag (dinner)!

I detta vackra skrin har man förvarat kryddor i avskilda fack. Skrinet har ornament av blommor och är av målat björkträ. Det är lanträntmästare Fredrik August Fristedt, född 1861, som i gåva lämnat det. Fristedt var först landskanslist 1888, mellan 1896 – 1901 tillförordnad landträntmästare i Nyköping för att sedan bli ordinarie. 1908 drogs landträntmästartjänsterna in. Denna tjänst fanns i varje län och den förordnade ”mottog och utlämnade penningar, stämpelpapper och depositioner samt årligen avgav en del rapporter och sammandrag”.

Mattrenderna har förändrats genom åren och kryddor var en viktig del i hushållet redan då vi började handla med Europa, främst Holland, som också hade monopol på handeln en tid. Kryddorna hade först egenskaper som att bevara maten under längre tid. De hämmade bakterier, jästsvampar, mögel från att maten skulle härskna och förstöras. Saltningen hade varit viktig långt före kryddornas tid. Salt var tidigt en handelsvara och medelhavsländerna var rika på sitt havssalt. Saltet bröts också i gruvor. Italien var tidigt en handelsplats för både kryddor och salt, stora rikedomar byggdes upp.

I Sverige försökte man att framställa salt ur tång (1600-talet) eller kokning ur havsvatten redan från 1100-talet. Men det var inte lönsamt då det gick åt mycket ved att koka vattnet.

Våra vanligaste kryddor under 1900-talet var enligt en skolplansch i muséet från Sigridslunds skola, humle, kummin, anis, fänkål, vallmo, senap, koriander, spansk peppar, kardemumma, kapris, lagerbär och saffran. Nu har matlagningen berikats med kryddor från alla världens delar. Våra TV-kanaler har inslag av matlagning bara man slår på TVn tycker jag. Ska man skaffa alla olika ingredienser måste man ha en tjock plånbok.

Kryddor har också tidigare använts som medicin. Vem har inte hört talas om att man kan svälja några pepparkorn och slippa magsjuka. De har också i viss mån använts som färgämne, t ex saffran och gurkmeja. Kryddor luktar ju också gott och finns därför i kryddoljor till parfym. Kumarin är ett ämne som finns i kanel. Vi har ju ett spa här i stan med det namnet och det kanske vore idé att besöka det.

Mattrenderna kommer och går. Jag är kanske inte den mest lämpade att spana på mattrender, eftersom jag inte är speciellt bra på att laga mat. Däremot uppskattar jag att äta god mat.

Begreppet fastfood uppstod i USA på 1950-talet och kännetecknades av att maten gick snabbt att tillaga och servera – ofta från prefabricerade ingredienser. Företeelsen sträcker sig dock tillbaka till 1920-talet. Försäljningsställena har enkla bord och stolar eller inga alls och det är ofta möjligt att ta med sig sin maten direkt från bilen – så kallad ”drive-through”. Många av restaurangkedjorna är standardiserade och drivs i franchise-form. USA har sina hamburgare, England sin fish and chips, Belgien sin pommes frites med majonnäs. Behovet av fastfood kommer från att människor vill äta snabbt och enkelt och att de har brist på tid. Det var från början ett storstadsfenomen, men finns idag överallt.

Begreppet slowfood bildades av Carlo Petrini år 1986 i Italien som en motkraft till fastfood-fenomenet. Föreningen har sitt säte i staden Bra i Italien och har idag över 100 000 medlemmar i ca 150 länder. Slowfood Stockholm, som bildades 1996, blev först i Sverige. Slowfood skall baseras på regionalt producerade råvaror, som tillreds på traditionellt sätt. Symbolerna innefattar ofta en snigel. Den mest spektakulära symbolen jag sett, är ett upp och nedvänt MacDonaldsvarumärke.

Ledorden är: Gott, Rent och Rättvist. Behovet av slowfood kommer från att människor vill ha hälsosam och miljövänlig mat, som avnjutes i lugn och ro och som värnar om djur och natur. Ett exempel från Nils Holgersson gymnasiet i Skåne, som figurerat i pressen på senare tid, visar hur deras kor får madrasser att ligga på i ladugården. Det sägs att korna därigenom ligger och drar sig längre på mornarna….

Begreppet rawfood innebär att man äter rå, obehandlad och oftast ekologisk mat. Syftet är att må bättre och få en god hälsa. Rawfood innehåller huvudsakligen vegetabilisk föda, men opastöriserade mejeriprodukter är också tillåtna.

Den litauenfödda amerikanskan Ann Wigmore skapade begreppet ”levande föda”. Hon skrev många böcker och startade Hippocrates Health Institute i Boston. Till Sverige kom företeelsen redan på 1970-talet.

Rawfood och det äldre begreppet ”levande föda” är ganska lika varandra. Bl a får man inte inom någon av skolorna upphetta maten till mer än 47 grader C vid tillagning.

Rawfood presenterar sig som steget mot ren och kontrollerad mat och är även den en antirörelse mot den industriella snabbmaten med dess tillsatser och kemikalier.

Idag finns alla dessa varianter på mattrender, plus många andra, att tillgå. Det gäller bara att bestämma sig för vilken som passar bäst. Stekpannan på bilden är oftast användbar oberoende av vilken av trenderna som du fastnar för. Den är dock överflödig om du fastnar för rawfood-linjen.

Matdosan på bilden visar inte någon annan mattrend än att leva billigt. Det fanns en tid då matdosan nästan var helt försvunnen. Det var på den tiden då en Mazarin och Coca Cola var helt OK som frukost och lunchen bestod av hamburgare och Coca Cola och kvällsmaten var en Pizza och Coca Cola. Som mellanmål fungerade kaffe med eller utan Mazarin. Nu skall det vara så hälsosam mat att allt som jag räknade upp innan inte bara är fel det är farligt. Man blir överviktig och kaffedrickandet är nyttigt ena dagen livsfarligt dagen efter.

För några år sedan skulle vi återgå till stenålderskäk. Vi skulle då undvika en massa tråkigheter och åldersrelaterade krämpor skulle minska. På stenåldern levde människan ungefär i trettio år så det fanns nog inte mycket ålderskrämpor då. Nästa trend var medelhavskost som skulle ge samma nästan resultat. Senare drabbades vi GI, 5:2 och LCHF som nu tycks vara helt ute. Jag har inte sett något på Expressens löpsedel på ett par veckor. En senare trend har varit vår gamla hederliga husmanskost utökad med mer frukt och grönt. För mig verkar det vara en god och hållbar trend. Jag hörde en gång en man från Ungern säga, ”den rotmos med fläsklägg är en av anledningarna till att jag stannar kvar i Sverige”. Den mannen hade funnit något som älskas av alla som tycker om husmanskost. Rotmos och fläsklägg är som gjort för att placeras i en matdosa.  Gör man ett storkok är hela veckan räddad, och billigt blir det också, fast kanske lite enahanda och tråkigt om det kommer flera veckor i sträck.

Min trend är, ät gott och bra fast lite och pröva allt bland det okända kan det finnas riktiga höjdare.

”För potatisen i tiden” är Potatisakademiens motto och införde därför 2009 Potatisens dag som sedan dess varje år infaller den 26 oktober. Då är potatisen skördad och tillgången god.
Tanken är att potatisen ska firas i hela landet och akademiens förhoppning är att alla vill fira med att äta potatis denna dag.

Potatisen har nobbats i flera dieter den senaste tiden och pressen på potatisen har kantat dess historia i Sverige sedan den introducerades, inte av Jonas Alströmer som 1724 odlade den första potatisen för matbruk, utan troligen av Olof Rudbeck som redan runt 1655 var den förste att plantera potatisen i sin botaniska trädgård i Uppsala. Rudbeck kallade sin raritet för Peruansk Nattskatta vilket skvallrar om potatisens ursprung i Sydamerika där den växer vilt.

Alströmer kallade sina potatisar för nolor efter gården Nolhaga utanför Alingsås där han genomförde omfattande provodlingar och det är i den meningen han måste ses som banbrytande för potatisens etablering i Sverige. Alströmer var också övertygad om potatisens potential som basföda för folket och gjorde stora ansträngningar för att popularisera potatisen men blev tyvärr inte särskilt framgångsrik i sin strävan.

Det var i stället grevinnan Eva Ekeblad, född de Geer, som tjugofyra år efter att Alströmer satt sin första potatis, lyckades att nyttja potatis, särskilt till puder och stärkelse, men som också gjorde försök med att bränna brännvin av potatis. Försöksprotokollen sändes in till Kungliga vetenskapsakademien som ansåg att hennes upptäckter var så viktiga att hon senare samma år invaldes som första kvinnliga ledamot i akademien.
Eva Ekblad får också ses som pr-pionjär då hon genom Kalendern, dåtidens mest spridda skrift efter bibeln, spred sina kunskaper om potatisens förträfflighet. Potatisodlingen tog fart, hembränningsapparaterna puttrade överallt i landet, alkoholproblemen tilltog men samtidigt insåg man att det faktiskt också gick att äta potatis. Och spannmålen, som grevinnan hade tyckt att det var synd att använda till att bränna brännvin av i stället för att baka bröd av och som var ursprunget till att hon började med potatisexprimenten, bidrog till att svenskarna i större utsträckning kunde äta sig mätta. Potatis och bröd blev basfödan för svenska folket.

Pressen på potatisen har inte varit nådig.
När potatisen introducerades i Europa för omkring 400 år sedan blev den genast offer för förtal och vidskepelse. Eftersom den inte stod nämnd i Bibeln ansågs den vara olämplig som människoföda. Och eftersom den inte växte från frön utan från knölar, sades den vara ond och ge upphov till spetälska, syfilis och tuberkulos. Lärda män i Frankrike påstod att den skulle förstöra den jord den växte i och franska läkare menade att potatisen orsakade svåra sjukdomar och var ett farligt afrodisiakum.
Afrodisiakum har fått sitt namn från den grekiska mytologins kärleksgudinna Afrodite.
Potatisen bortplockad, nobbad och oälskad i många dieter.
Söndagen den 26 oktober på potatisens dag har vi möjlighet att visa potatisen, den knöl som den faktiskt är, vår kärlek och uppskattning. Knölen som är laddad med kalium, innehåller en rejäl dos C-vitamin, är packad med fibrer, rik på mangan och full av B-vitamin. En nyttig knöl att älska och uppskatta! Fortsätt pressa potatis!

Köttgrytan på spisen kommer jag ihåg från barndomen.  På söndagarna kunde det bli stek. Kanske var det inte varje helg men ändå, det var något speciellt med stekköttet, potatisen och bruna såsen - lyxigt och gott! Gröt, pannkakor, blodpudding, soppor och makaroner hörde till vardagen.

Stekgrytan av gjutjärn på bilden tillhör samlingen Eskilstunahemmet och den typen fanns i många hem redan under mitten på förra seklet, även hos familjer med begränsad hushållsekonomi. Många kunde nog inte äta rent nöt- eller griskött så ofta.  

Med stigande välstånd har köttkonsumtionen ökat men idag är debatt om köttätandet högaktuell. Samtidigt har köttet blivit billigare. Nu finns det statistik över hur mycket kött vi äter. Siffror från Jordbruksverket 2013 talar om 85 kg per person och år och då menas totalkonsumtion. Det avser mängden av hela slaktkroppen dvs med ben inräknat. Rent kött blir ungefär hälften. Det är framförallt av två anledningar det diskuteras. Den totala åtgången har betydelse när man ser till belastningen på klimat och miljö, medan mått på direktkonsumtionen (rent kött) berör hälsoaspekter. Enligt samma redovisning äter vi också 23 kilo charkvaror och 11 kilo kött som finns i fryst färdigmat.  I t.ex USA är konsumtionen ännu högre.

Budskapet nu är att vi bör halvera köttintaget. Kossornas rapande och pruttande är inte harmlöst. Boskapsuppfödningen svarar globalt sett för större andel gasutsläpp än transportsektorn.  Och högt intag av rött kött och processade charkvaror anses öka risken för vissa cancerformer. Så vad gör vi?

Vegetarianer har funnits länge, men nu ses ett allmänt stigande intresse för vegetarisk kost. För lite sen hörde jag ett inslag i radio om rawfood – en mat trend med ursprung i Kalifornien. Det handlar alltså om råkost och inga produkter ska upphettas över 42 grader. Det här har nu också fått fäste i vårt land och en önskan om minskat köttätande ligger bakom trenden. Klimatfilosofen Per Wikman-Svahn säger att ropen från klimatskeptiker i USA har tystnat – amerikanerna tänker om! Det gör faktiskt jag också och vegetariska maträtter kan bli riktigt delikata.

 

O sena tiders barn vad vet ni väl om nöjen. Det var annat för sjuttio år sedan. Radion hade en kanal som slutade 22.00. TV fanns inte, inga dataspel inga telefoner utom de som var kopplade i en vägg och som man bara kunde prata i eller avlyssna vad personen i andra änden på tråden hade att säga. Vad gjorde folket när det var något ointressant på radion. Hemma hos familjerna spelades Kinaschack eller annat spel som alla kunde delta i. När man lämnat de yngsta barnaåren och hade egna pengar var det först och främst bio som gällde. Att gå på bio var det som stod på listan, ibland två föreställningar på en kväll. Efter något år insåg man att skulle man ha framgång hos flickorna måste man lära sig dansa. Min stackars faster släpade runt mig ett tag. När hon tröttnade på detta tipsade hon om Kruses Dansskola. Efter en termin kunde man klara av att dansa en hel kväll med bara ett tramp på flickans tår. Nu var det dags att visa att Fred Astaire, gammal filmskådis som dansade sig till det mesta, att nu hade mött sin överman. Det blev dags att lufta den nya vårkostymen på valborg. Då fanns det dansbanor i nästan varje buske ute på landet. Efter som man var ung, spänstig och danslysten var det ingen match att ge sig iväg på cykel 10 – 12 kilometer. Om de det fanns en flicka som ville ha sällskap hem så bodde hon ytterligare 10 – 12 kilometer på fel håll. Men vad gjorde det man var ju gentleman och tänkte inte på att det kanske var trettio kilometer hem. Kafé- och kondisbesök stod också på listan över nöjen. Där träffade man klasskamrater, arbetskamrater och där fanns en Jukebox laddad med skivor. Någon laddade en (1) krona i boxen och så hade man musik en bra stund och umgicks med vänner. Det blev inga dyrare fester. Följande beställning har nog aldrig gjorts men var ett stående skämt.

En Pommac fyra glas, en kolabakelse och tre gafflar för Olle äter inte bakelse.

Är inte kostymen på bilden läcker, men den hade aldrig överlevt en midsommarafton.

Under de stora folkrörelsernas tid vid slutet av 1800-talet, växte bland annat folkparkerna fram som festplatser, där människor samlades för att dansa och umgås. Tidigare hade folk på landsbygden samlats vid vägskäl för att roa sig. Gustav Fröding illustrerade detta i sin dikt ”Det var dans bort i vägen”.

Vartefter industrisamhället växte fram och gav arbetarna mera fritid ökade behovet av förströelse. Särskilt arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen kom att engagera sig i att skapa verksamheter som Folketshus-rörelsen och senare även större mötesplatser som Folkparkerna.

Verksamheterna byggde ofta på ideella krafter, men även industriägarna såg ett intresse i att bidra. Den första svenska folkparken startades på privat initiativ i Hällefors i slutet av 1700-talet och den första folkparken som anlades av arbetarrörelsen, startade i Malmö år 1891. Svårigheten att få samlingslokaler blev en av drivkrafterna för arbetstagarorganisationerna att bilda folkparksrörelsen.

Folkparkerna kom till efter idéer från tyska ”biergarten”. Det serverades ingen sprit i folkparkerna, men det hindrade inte att man tog med sprit hemifrån och bråk uppstod ibland.

Under 1940-talet var det så kallade dansbaneeländet en het samhällsfråga och bland andra prästen Gustav Grände agerade moralens väktare och stred mot folkparkerna. ”De ledde till syndigt levene”.

Folkets Park i Hjortensbergs hage i Nyköping kom till först 1909. Från början var den inte bara inriktad på att vara en samlingsplats utan även ett rekreationsområde för arbetare och deras familjer. Där fanns en liten paviljong samt planteringar och vilobänkar.

Ingången till parken, som syns på bilden, var under min barndom från Stockholmsvägen. Då min far under många år spelade dansmusik i Folkets Park, fick jag som liten vara med där vid olika tillfällen. Där fanns en ”gammaldansbana” som var helt öppen, med bara ett enkelt tak för orkestern. Den låg vid den nuvarande infarten till parken. Dessutom fanns en ”modern dansbana” med tak över hela banan, men öppen i sidorna. Min uppgift blev att på en ljustavla tända den aktuella dansen – foxtrot, tango etc. Därtill fanns en kafébyggnad, som låg strax ovanför nuvarande ”Träffen”. På parkområdet finns fortfarande den gamla teaterladan kvar - med öppna sidor. Den är väl i stort sett den enda byggnad som återstår från det tidiga 1950-talets Folkets Park.

Onsdagen den 29 november 1978 låg näringsutskottets proposition 1978/79:20 ”Förbud mot automatspel mm” på riksdagens bord. Enligt propositionen föreslogs spelförbud på enarmade banditer och liknande apparater from den 1 januari 1979 och förbjuds anordnandet av automatspel när vinsterna utgör pengar, värdebevis, spelpoletter eller liknande. Den enda form av sådant spel som i fortsättningen kan tillåtas är spel på fartyg, som sker i anslutning till internationellt avtal om begränsning av fartygsspel. Också förbud mot innehav av spelautomater som utbetalar sådana vinster förbjuds enligt propositionen.

Förslaget väckte livlig diskussion i riksdagen mellan förbudsivrare och liberaler som ville tillåta fortsatt spel, åtminstone på 25-öresautomater.

Orsakerna till propositionen var ekonomiska och sociala problem som var förknippade med spelverksamheten. Men det fanns tvivlare bland riksdagsledamöterna som följande citat från en ledamot illustrerar:

”De sociala problemen var kanske inte av särskilt stor vikt men det observerades av en del riksdagsledamöter och av personer som vände sig till riksdagsledamöter. Det förekom att en del pensionärer och ungdomar spelade på enarmade banditer och förlorade pengar, och det hade olyckliga konsekvenser. Men det är klart att man kan ställa sig frågan: Har dessa konsekvenser varit allvarligare än konsekvenser på många andra områden? Har någon varit ute på kapplöpningsbanorna och närmare undersökt d sociala konsekvenserna som där kan uppstå, när folk spelar om betydligt större pengar än vad man under rimlig tid kan göra av med i samband med spel på enarmade banditer? Man kanske också ska nämna bingospel som förekommer i allt större skala. Det är en spelform där precis samma kategorier kan göra av med stora pengar”

Näringsutskottet hade i ett betänkande uttryckt att ”ett förbud mot de s.k. 25-öresautomaterna torde visserligen knappast – annat än i undantagsfall – kunna motiveras med risker för sociala skadeverkningar Det eventuella förströelsevärdet med s.k. 25-öresautomater kan dock enligt utskottets uppfattning inte vara ett tillräckligt starkt skäl för att motivera avsteg från principen att enarmade banditer och liknande apparater bör vara förbjudna”

Riksdagen röstade ja till näringsutskottets proposition och automatspel mm förbjöds.

Och nu vet vi att spel på enarmade banditer har ett eventuellt förströelsevärde, alltså inget stort nöje men det är säkert ett sant nöje när poletten trillar ner och vinsten rasslar ut. Eller kanske rent av ett rent nöje. Bingo!

En riksdagsman fruktade i riksdagsdebatten för att en del tidningskåsörer skulle komma att kritisera riksdagsmännnen för en kanske något löjeväckande verksamhet och undrande fråga vad riksdagens ledamöter håller på med.

Många dragspelsmusikanter har roat människor genom tiderna. De var folkets spelemän och oerhört uppskattade på dansbanor och fester av skilda slag. På bilden spelar Kalle Gustafsson under en folkfest vid Rågsundet på Lagnö kring midsommartid 1934. Åhörarna häver i sig något ur hinkar och i dokumentationen till fotot antyds att tillställningen rör sig om ett dryckeslag, alltså en sorts suparfest. Rejäla stop kan man tycka!

Dans och andra fester var till en del förknippat med intag av rusdrycker, särskilt under 1900-talets första hälft. Yngre män drog sig gärna undan för att stärka sig med ett järn innan de vågade bjuda upp en flicka till dans. När seklet var ungt kunde ersättningen till en dragspelande yngling - efter insamling i publiken - summeras till några kopparslantar, i gynnsamma fall även silvermynt, men även plåtslantar och till och med någon gylfknapp. Det var inte ovanligt att också brännvin ingick i honoraret.

Det hände att byaspelmän som utvecklades till dragspelskungar tog sig namn efter sin hemort. Rune Karlsson blev ”Gnesta-Kalle” med hela svenska folket efter sina radioprogram och tog sig så småningom efternamnet Gnestadius. Rikskändis blev också Calle Karlsson, som fick smeknamnet ”Jularbo-Calle”. Jularbo är namnet på byn utanför Avesta där han växte upp och det blev också hans efternamn.

Jag är född och uppväxt på en liten stickväg med namnet Spelmansstigen, uppkallad efter min far Spel-Alfred, som under sin levnad haft egna danskapell.  Från vaggan till vuxen ålder har dragspelstoner följt mig. Far berättade om dragspelstävlingar. Det förekom att deltagarna med dolda trix försökte berusa varandra innan uppspelningen startade, med syftet att få konkurrenter ur balans. Nu är det inte alls bara män som trakterat dragharmonikan och vunnit framgång. Exempelvis vann fyra damer från Sverige över en damkvartet från Finland i en landskamp 1945.

Handklaveret, som också benämns accordion, är inte bara historia. Anna Agnas utsågs 2013 till årets dragspelare av Sveriges Dragspelares Riksförbund. Hon är välutbildad musiker och lärare, håller konserter och är initiativtagare till accordionfestivalen som hålls varje år vid musikhögskolan i Stockholm. Likväl tycker jag det är allt för sällan man hör dragspelsmusik i radio nu för tiden. Men det har i alla fall varit ett nöje att skriva detta.

 

Kvällskvitter på Vattentornet i Nyköping. Skylten berättar om sång- och musikunderhållning i IOGT-NTOs regi. På skylten finns IOGTs symbol, Malteserkorset eller Johannitkorset i blå jordglob. Johanniterorden grundades i Jerusalem 1080 och hade humanitärt syfte.

Johanniterorden består nu av fyra evangeliska ordnar, vilka är andliga riddarordnar, samt den katolska Malteserorden. Johanniter och malteser har sitt verksamhetsområde över nästan hela världen. Den svenska delen hjälper främst gamla sjuka behövande människor i Sverige.

Senare har Malteserkorset tyvärr kopplats samman med nazism.

Underhållningen var på Tovastugan, men sommartid på Vattentornets servering. Den var öppen onsdagar, lördagar och söndagar t o m 16 augusti enligt skylten. Vattentornet byggdes i början på 60-talet och var färdigt omkring 1966. Jag bodde själv strax nedanför i min första egna lägenhet och det var väldigt spännande att se tornet växa upp och utåt sidorna i en gigantisk glidform. Man har en fantastisk utsikt över staden däruppifrån.

IOGT-NTO har alltid stått för nöjen utan alkohol. Det är många ungdomar som växt upp under helt andra förhållanden och gör det fortfarande. I vårt stressade samhälle har det blivit legio att ”koppla av” med en flaska gott vin på fredagskvällen.

Logen 2268 Alphyddan bildades i Vrena 1897, senare vid Föreningsborg i Bettna. Vid logens  100-årsjubileum skrev Bettna Hembygdsförening en artikel om verksamheten. Många ungdomar roade sig med dans och möten på helger och kvällar. Logen hade också ritualer för mötena både för logen och ungdomslogen. Bestämmelser fanns också för hur möbleringen skulle utformas. I muséets arkiv finns hela samlingen från Bettna. Den skänktes av IOGT-NTO Nyköping, vilken hade fått överta den då logen Alphyddan i Bettna lades ner år 2000.

Min mormor Hilda och hennes systrar, främst den yngsta, Elsa, var mycket aktiva i logen i Bettna. I mina minneslådor finns brev och dagböcker från systern. Där talas om cykelfärder om lördagskvällar, om vakthållningen utanför dansen i Föreningsborg. Ve den som hade tagit en färdknäpp efter den långa arbetsveckan, då kom man inte in. Elsa och hennes man John kom ofta resande till oss i Stigtomta. De hade en ”lättviktare” med två rejäla sitsar, skinnmössor med knäppning under hakan, varma kläder och stövlar. Det hördes när de kom nere på grusvägen, då fick man springa ut och öppna grinden så de kunde åka in på gårdsplanen. De var mycket sparsamma och hade inga barn. John var en hejare på att klippa håret och hade egen liten frisörsalong i huset där de bodde. Elsa dog 1990 i Bettna, 83 år gammal, och lämnade då efter sig album och böcker, både godtemplarböcker och religiösa skrifter. Hon fick också utmärkelser för sitt arbete i socknen.

 

Enligt beskrivningen visar bilden två dubbelsäten som ingått i inredningen på Nyköpings teater.”Stoppad rygg och sits, klädd med vinröd manchestersammet. Sarg av trä, fällbar fjädrande sits och på vardera ryggstöd en oval mässingsbricka med nr 96 och 97”.

De erhölls som gåva från Nyköpings kommun 1983. Teatern från 1884 rustades senast upp år 2009. Då fick teatern nyputsad fasad, nyklädda möbler och ny ridå. Dessutom installerades  modern teknik som gör det möjligt för Nyköpingsborna att se bland annat opera live från Metropolitan i New York.

Utifrån kultur- och industrihistoriska aspekter var bildens dubbelsäten en mycket intressant Nyköpingsprodukt med anknytning till det förnäma varuhuset NK vid Kungsträdgården i Stockholm. Redan 1902 bestämde sig NKs ledning för att satsa på en fabrik där alla led i möbel- och inredningstillverkningen kunde samlas under ett tak. Valet föll på Nyköping och där grundades NK:s Verkstäder som fanns kvar till 1973. Här tillverkades stilmöbler och ofta specialbeställda inredningar. När jag flyttade till Nyköping 1973 hade jag inte en aning om sambandet NK och Nyköping förrän flyttkarlarna drog diverse skrönor om specialbeställda och väldigt tunga skrivbord till höjdare på UD. Fler än en gång hade de under helvetiska ansträngningar baxat blytunga skrivbord uppför trapporna i Arvfurstens palats. En illvillig mottagare underkände dock leveransen efter att ha upptäckt en mindre skada, som enligt mina sagesmän ”endast med svårighet kunde upptäckas i motljus!” 

Åter till bildens dubbelsäten. De väcker minnen från barndomens nöjesutbud. I minnesgalleriet finns bl a sittplatser på låga gymnastikbänkar och hårda biografstolar hemma i byn. Vad gjorde väl det när det vankades vansinnigt rolig amatörbuskis på Parken eller en Åsa Nissefilm på SAGA BIO. ”Finkulturella” invändningar mot utbudets kvalitet fanns inte i mitt medvetande. Nöjet var helt på min sida!

 Nu för tiden är det ovanligt att man får träsmak i samband med kulturevenemang. När du sjunker ner i de bekväma fåtöljerna på Nyköpings teater, Culturum eller Biostaden får du i stället passa dig. Om du är trött eller tycker att föreställningen är ointressant sitter snart John Blund i din stol.

Tema nöjen är ett stort och vittomfattande begrepp men jag tänkte reducera det till att berätta om min Vespa. Jag bodde då i Enebyberg i Danderyd norr om Stockholm och det var sommaren 1956 som jag tog ett sommarjobb som grovarbetare hos byggfirman John Mattson. Eftersom min far var anställd där som grovarbetare så blev vi plötsligen arbetskamrater. Det var trevligt. Jag tjänade ihop så pass mycket pengar så jag kunde köpa mig en sprillans ny Vespa. Vad jag hade mycket nöje av den! Förutom att jag ibland åkte till skolan på den – Mörby läroverk i Danderyd norr om Stockholm – så for jag flera gånger 35 mil enkel resa och hälsade på min bror i Hälsingland. Men då måste det vara minst tio grader varmt för var det kallare blev man fullständigt genomfrusen på resan – det tog ett halvt dygn att återfå kroppstemperaturen. Och jag minns också att jag ibland skjutsade min fästmö till vårt lantställe (det är där jag bor nu). Hon hade en katt då och en gång under senvintern så for vi med all packning, katten plus en god väns katt till stugan. Eftersom vi skulle vinterfiska så hade vi även en flaska med levande mört med oss som agn på gäddsaxarna. Men allt gick bra och jag vill minnas att vi fick bra med gädda den gången i vår lilla sjö.

Men en gång gick det snett. Man höll på att bygga en ny motorväg norrut från Danderyds kyrka och en sen kväll ville jag prova att åka på den purfärska motorvägen med vespan.  Jag trasslade mig in på en sidoväg och började åka. Det var mörkt och min strålkastare förmådde bara hjälpligt skingra mörkret. Efter några hundra meter körde jag in i en hoprullad armeringsjärnsmatta som blivit utlagd där av någon anledning. Då blev det ännu mörkare för min strålkastare slocknade. Det var bara att med största försiktighet köra hem min trasiga Vespa och försöka svälja nesan att ha kört snett.

Den första Vespan konstruerades 1946 av en italiensk tidigare helikopterkonstruktör vid namn Corradino D’Ascanio. Vespa betyder geting och hänsyftar på formen.

I äldre tider fick socknens gamla och handikappade, som inte klarade sig själva, bo i fattigstugan. Även yngre som inte kunde försörja sig samt deras barn fick bo där – om det fanns plats. På bilden syns fattigstugan i Bärbo.

Fattigvården bedrevs under medeltiden i kyrkans regi. Under reformationen övertog staten formellt fattigvården. Socknarna hade dock i praktiken ansvaret, men det var stora skillnader i hur det sköttes. I 1686 års kyrkolag föreskrevs att församlingarna skulle hålla fattighus eller fattigstugor och år 1734 blev lagen tvingande. Trots detta genomfördes det inte överallt. Alternativet var inkvartering hos någon bonde mot ersättning från socknen, ofta skedde detta i form av fattigvårdsauktioner. Lägst krav på ersättning fick ta hand om personen. Den inhyste fick sedan oftast arbeta på gården. Det förekom även så kallad ”rotegång”, vilket innebar att fattighjonen fick gå runt mellan ett antal gårdar och tigga. Man var kanske en vecka på varje gård i ”roten” och fick då i gengäld arbeta på gården - hjonen skulle göra rätt för sig. I de större städerna fanns istället arbetshus.

År 1847 kom en ny ”fattigvårdsförordning” med krav på att socknarna skulle inrätta en fattigvårdsstyrelse. Från början var förordningen relativt generös med bl a överklagandemöjlighet. Efter år 1871 beskars denna möjlighet kraftigt, men man kan tänka sig att de kuvade hjonen i alla fall inte kunde ta tillvara på möjligheten att överklaga.

I 1918 års fattigvårdslag blev frågan en kommunal angelägenhet - rotegång och fattigvårdsauktioner förbjöds, överklagandemöjligheten återinfördes och fattigstugorna blev ålderdomshem. Fortfarande var reglerna dock stränga. Först 1945 fick de som tog fattighjälp fulla medborgerliga rättigheter. Det är tänkvärt att detta bara ligger 70 år tillbaka i tiden.

Vid släktforskning hittar jag i mitten på 1800-talet en familj, där mannen är indelt soldat. När mannen går bort står hustrun ensam med en stor barnaskara. Det är troligen inte möjligt för hustrun att bo kvar i soldattorpet. Barnen auktioneras ut på socknen och hustrun hamnar så småningom på fattighuset med ett litet spädbarn – bland gamla och ”lytta”. Det var en helt annan verklighet än den vi känner idag – ca 150 år senare. Idag kan vi som är ”pensionärer” oftast leva ett gott liv.

Jag bor med min hustru i en liten undantagsstuga. Huset är byggt någon gång i mitten på 1800-talet och såg ut ungefär som den lilla stugmodellen på bilden ovan innan min son och sonhustru byggde ut det 1997 med sovrum, grovkök och badrum.

Från början var stugan en reträttbostad för den soldat som bebodde i soldattorpet Axens som sedan blev mitt föräldrahem beläget på 200 meters avstånd på andra sidan åkern. Här har bott pensionerade soldater vid namn Ax och Axman med flera. I början av 1900-talet bodde här en skomakare med sin dotter. Dottern blev havande och födde sitt gossebarn i utdragssoffan i köket. Han döptes till Algot och växte upp här och gick i skolan i byn. Skomakaren hade en ko i den lilla ladugården och vår och höst fick Algot ta med sig kon till skolan för att leda henne till betet på den så kallade Allmänningen. När han gick hem från skolan tog han kon med sig. Denne Algot gifte sig senare med min fars syster och farbror Algot minns jag som en trivsam och skojfrisk person.

När jag var grabb bodde här under andra världskriget min fars kusin Hildur med sin pensionerade järnvägstjänsteman Kalle. De bodde alltså här under de kalla krigsvintrarna och jag har förundrats över hur de kunde hålla värmen i stugan bara med en vedspis och en kakelugn under dessa svinkalla vintrar.

Under många år har stugan varit sommarbostad för ett flertal hyresgäster och även för min familj. Men i mitten på 1990-talet beslutade vår son och sonhustru att bygga ut torpet och flytta in. Men den familjen växte och stugan blev för trång. Då bytte vi bostad och nu bor vi här på undantag.

I det här huset har således ett flertal personer bott under sin ålderdom och det känns fint att fortsätta på den traditionen.

Att en käpp kan vara ett stöd redan tidigt i livet har vi blivit uppmärksammade på av media under den gångna veckan. Äntligen, efter 40 dagars frånvaro som lett till vilda spekulationer om vad som hänt Nordkoreas ledare Kim Jong-un, framträdde den haltande 30-åringen stödd på en svart käpp.

Käppen kan tolkas som ett tecken på Kims bristande hälsa vilket blir ett problem för Nordkorea, då man vid Kims tillträdde som ledare i Pyongyang, betonade hans ungdom som ett tecken på vigör och styrka. En 30-åring borde inte halta.
Men svaghet går att vända till styrka.
Kim lider för sin nation och eftersom käppen också är en symbol för vishet och ålder visar den svarta käppen på att han mognat.

En annan käpp, den vita käppen, uppmärksammades också under den gångna veckan, dock inte i samma omfattning som Kim Jong-uns.
Den vita käppen är de synskadades egen symbol och firas inom synskaderörelsen den 15:e oktober varje år över hela världen som en symbol för synskadades möjligheter att kunna ta sig fram oavsett vilka hinder som än ligger i vägen.
Det vita gånghjälpmedlet är ett av de äldsta och främsta hjälpmedlen för synskadade och ger personer med synnedsättning möjligheter att orientera sig i olika miljöer och situationer samtidigt som den hjälper oss utan funktionsnedsättning att ta och visa hänsyn till våra medmänniskor.

Som bilden illustrerar kan en käpp också vara trävit. En sådan uppgrävd tallrot hade min morfar som sitt stöd i livet på ålderns höst.
Glad kom han vandrande genom skogen med sin käpp i svängande rörelser innan den nådde marken och blev ett stöd för nästa kliv framåt tills han nådde sitt mål för promenaden och kunde sätta sig ned och med käppklykan som ett handstöd fundera över livet och tillvaron i samtal med personer i sin närhet.
Morfar blev med åren glömsk och upprepade sina berättelser. För mig berättade han, varje gång vi sågs och han blev påmind om Norrtälje där jag då bodde, om när han efter första världskriget kom till Norrtälje för att arbeta på Pythagoras fabrik och tillverka utombordsmotorer.
Morfar var yngst av elva syskon och fick stanna i Sverige för att ta hand om sin ensamstående mamma när de äldre syskonen alla emigrerade till Amerika. Han fick bli stödet i livet för sin mamma.

Kim Jong-uns käpp må vara världens av statsvetare mest analyserade gånghjälpmedel just nu och vi kan hoppas på att den som symbol för att han mognat sätter sina spår i Nordkorea. Att befolkningen kan åldras tillsammans med sin ledare och likt de synskadade obehindrat ta sig fram och orientera sig i omvärlden så som min morfar kunde göra med sin krokiga tallrot.

Jag valde en spinnrock för att illustrera en form av ålderdom. Min mormor hade en spinnrock och hon använde den också. Den stod inte som någon prydnad. Hon spann, stickade och vävde nästan alltid. Mormor berättade eller sjöng gamla skillingtryck när hon spann. De gamla skillingtrycken dyker upp i minnet ibland speciellt när man skall göra sig till och skall sjunga för de yngre generationerna. Hennes ålderdom var nog ganska bra ända fram till slutet. Hon hade sitt hus och hon hade barn och barnbarn hos sig och hon umgicks med sina gamla grannar som hon gjort i minst femtio år.

I min hemby fanns ett stort hus, de äldre kallade det för fattighuset, det var ett ålderdomshem. När folk blivit gamla och orkeslösa kunde de flytta till ålderdomshemmet. Alzheimers sjukdom fanns inte vid den här tiden, en del blev åderförkalkade och blev det riktigt illa ställt med dem kunde de skickas vidare till sjukhem varifrån det endast fanns en väg ut. De gamla ålderdomshemmen var nog inte någon höjdare. Ingen hade sitt eget rum, flera människor sov i samma sal. Trångt och stökigt och än värre var att på en del av hemmen fanns speciella avdelningar för föräldralösa eller övergivna barn. Hur dessa barn fick det sedan de vuxit upp kan man fundera över. Det har blivit bättre med tiden fast det har inte blivit bra. Att bo kvar i sin egen lägenhet är ett önskemål både för den som blivit mångårig och för myndigheterna. Ju längre den mångårige kan stappla fram själv dess billigare blir det för samhället. Han/hon klarar sig själv och dessutom betalar personen mer i  skatt än vad andra i samhället gör. Om personen ifråga sedan skulle behöva något extra så hoppas samhället på att barn, grannar och vänner av medborgerlig solidaritet rycker in. När inte detta går längre då blir det färd till hemmet och där står bakdörren öppen för den sista utfärden.

Jag är inte gammal, men jag är ganska mångårig och vad ålderdom är vet jag inte ännu. Men ett vet jag, det var inte bättre förr.

Östra Wingåkers Fattighus 1892; Straffbestämmelser. De straff som vid fattighuset komma att tillämpas och under vanliga förhållanden efter förfången varning ådömes äro: förverkande av rätt till permission, mistning för längre eller kortare tid af sk snuspengar samt förbud att begagna snus och tobak för dem som sådant bruka, indragning av kaffe, indragning af sofvel. 

Det var ord och inga visor och verklighet för människor som hamnade i dylika inrättningar. Fattighus övergick till ålderdomshem. Byggnaden i Östra Vingåker fick sin undervåning på 1770-talet med tillbyggd övervåning på 1890-talet.

Jag minns från mitten av förra seklet mina föräldrar prata om den hårdhänta behandling gamla människor utsattes för och som ansvariga utpekades föreståndarinnor – för det var ju kvinnor i det arbetet – vid ålderdomshemmen. Makarna Myrdals skrift 1934 ”Kris i befolkningsfrågan” behandlade hur äldres behov av omsorg skulle hanteras.  Ivar Lo Johansson uttalade i slutet av 40-talet skarp kritik mot ovärdigt liv för äldre på ålderdomshem. Förbättringar har skett under 1900-talet, men det var först i andra halvan av seklet som det tog fart.

Tiden från 1960 och fram till 1980 kan ses som välfärdsstatens guldålder. Antalet platser på äldreboenden ökade och man utvecklade också hemtjänsten. De gamla blev också bemötta med större värdighet. Men efter den tiden har gapet mellan behov i omsorgen och resurser ökat, ekonomin har sviktat. Färre har fått plats, servicehus har övergått till seniorboenden.

Den nya regeringen satsar nu två miljarder kronor extra på äldreomsorgen.  Men det krävs att vi jobbar effektivt för att vi ska bli lyckliga och det ska gå ihop, sa Göran Persson i sitt föredrag vid Nyköpings Folkhögskolas kvällscafé härom kvällen. Och visst finns det mer att önska, det har jag själv upplevt under senare år med anhöriga på äldreboende.

Nya utmaningar väntar runt hörnet. Det handlar om demografi. Om några år är vi 40-talister uppe i vårdberoende ålder och behovet kan öka dramatiskt. Går vi mot en kris? Anpassning av befintliga bostäder så att människor kan bo kvar hemma längre är kanske en dellösning.

Ingen talar om det, sa Göran Persson, men Tyskland med åldrande befolkning och lågt födelsetal, kan inom överskådlig tid råka ut för ett gruvligt ras i ekonomin och i det raset är det risk att vi dras med, eftersom våra ekonomier är sammanflätade. Den som lever får se.

År 1885 föddes Ernst Karlsson i Vårdinge socken som fjärde barnet i en syskonskara på åtta. Enligt museets beskrivning var han yrkesverksam som urmakare. Efter ett långt liv dog Ernst i  Bälinge socken i augusti 1974. Han efterlämnade bl a denna tvättbalja av zinkplåt, som överlämnades som gåva till museet samma år.

Även undertecknad, som är född 1945, har vuxit upp med tvättbalja av zinkplåt. Den användes såväl för tvätt som för barnbad. För det senare ändamålet placerades den mitt på köksgolvet och fylldes med lagom varmt vatten. Barnet såg fram emot det sköna badet även om det rådde strikt plaskförbud.

När jag tänker på min avlägsna barndom inser jag att jag numera är inne på livets spurtsträcka. Detta låter väl mer positivt än att dra till med konventionella beteckningar/skällsord – pensionär, 65 +, gubbtjuv etc? Tillvaron är på det hela taget mycket angenäm. Man kan tillåta sig att vara flexibel när man lämnat arbetslivets inrutade dagar.

Det är mycket skönt att inte ha en massa ”måsten”. Lycka är att inte behöva prestera i tid och otid! Jag tror dock att det är bra att hålla igång intellektet med diverse aktiviteter. För egen del har jag styrelseuppdrag i bostadsrättsföreningen, nämnduppdrag som fritidspolitiker och seniorbloggen som intermittent sysselsättning. Kulturevenemang, TV/Radio, läsning och umgänge med vänner är också stimulerande.

En mycket väsentlig del i åldrandet är hälsan och nog börjar det märkas att kroppen åldras. Jag har alltid motionerat och försökt ha någorlunda sunda levnadsvanor.

För tillfället har jag lite motivationsproblem vad gäller motionen. Min förhoppning är dock att problemet är övergående. Kommande vintern får gärna erbjuda fina förhållanden för längdskidåkning. Då lovar jag att det blir åtskilliga mil i Ekensbergsspåren. Det är en perfekt metod som ger styrka och kondition. Och dessutom känner du dig väsentligt yngre när du försöker motverka det kroppsliga förfallet.

I muséets arkiv finns en skomakarläst. Det är en trämodell för hela skon. Men det finns också två i järn. De senare användes när man skulle pligga fast sulorna. Troligen används liknande fortfarande.

Framför mig ser jag en gammal man på en stol utanför sitt låga soldattorp, Högtorp vid Länninge i Nykyrka. Han har svart mössa med skärm, skjorta och kavaj, mörka byxor. I ena handen en käpp. Så minns jag honom från min barndom. Men far har ett kort på honom från ca 1930, då i sina vardagskläder, blåblus och storväst som man kallade den varma västen man hade vid utearbeten. Så har den gamla soldaten ett skomakarförkläde utanpå.

Mannen uttogs till krigstjänst den 4 maj 1883 till Liv-kompaniet. I 21 år tjänade han kronan och fick på grund av sjukdom ta avsked. Han var min farmors far och hette Alfred Eklund.

Alfred fick avsked utan underhåll redan 1904. Yngsta barnet föddes 1905. Vad livnärde man sig då av om man inte var duglig i krigstjänst? Troligen kunde han göra enklare arbeten på gården Länninge. Att vara skomakare eller skräddare blev också många avskedade soldaters göromål. Ryggåsstugan med sina små fönster gav inte mycket ljus till det arbetet. Kanske satt han ute i dagsljuset och arbetade. Farmor gick ofta dit med mat, en saltad fläskbit, fisk från Hallbosjön, mjölk från gården. Hon och de andra kvinnorna vid Länninge handmjölkade tre gånger om dagen ett stort antal kor. Ofta var jag med ner till lagården och hämtade mjölk. Den oskummade mjölken var inget de hade råd med, utan det blev skummjölk, lite tunn och blåaktig. Till filbunke behövdes dock oskummad mjölk. Den stod och surnade till i farmors skafferi och såg inte aptitlig ut tyckte jag.

Ibland fick jag följa med farmor upp till hennes gamla föräldrar. Den lilla mörka ryggåsstugan saknade ström. Huset var lite skrämmande ty det talades om att det spökade i huset och att de därför inte kunde använda finrummet utan endast bodde i köket med den stora öppna spisen. Pappa har berättat mycket om sina morföräldrars liv i ålderdom en bit utanför civilisationen. Barnbarnen hämtade post och tidning till de gamla och gick dit med. Alfred dog 1953 då jag var 7 år och Augusta redan 1951.

Jag har fortfarande kvar några av hans skomakarverktyg och framförallt en tung läst med tre olika fotstorlekar. Att hålla i den lästen är som att komma tillbaka 100 år i tiden.

Alfred och hans fru Augusta fostrade 12 barn, en flicka dog endast 4 dagar gammal och en son blev ihjälsparkad av en häst. Alla övriga blev vuxna och fick många barn, vilket gör att vi är många ättlingar efter denne gamle soldat och hans hustru. Alfreds far var båtsman från Bergshammar och Augustas far var soldat i Årdala och två av hennes bröder var också soldater. Låg det kanske i blodet? Men det är nog som nu, att barnen ibland går i föräldrarnas fotspår vad gäller yrkesvalet.