Ett drygt två decimeter högt, brunt och på sidorna vackert dekorerat träföremål, nästan format som ett Y, kan naturligtvis ha många användningsområden.

Enklast är att tänka sig det rent dekorativa, en prydnad tillverkad i slöjden eller hos en underbetald konsthantverkare längs väg 223 att ställa i bokhyllan.

Eller varför inte en logotype i storformat för ett företag med resurser att betala många sköna tusenlappar till en designer med kontor vid Stureplan.

Nej, snarare är det nog en pall i miniformat, som säljs på IKEA och tilldelas varje dagisbarn när Skogsmulle drar på utfärd till favoritkojan.

Å andra sidan antyder det sirliga mönstret på sidorna, som tyvärr inte framgår på bilden, att tillverkaren haft höga symboliska ambitioner. Kanske ett föremål att tillbedja?

Världen är full av frågor. Detta är fyra av dem. Att jag av misstag fick veta det rätta svaret får förbli en hemlighet, åtminstone till nästa vecka. Vad kan detta vara?

Har förgäves letat på nätet för att finna en beskrivning till den här mojängen, men ingen träff. Jag får lita till min egen fantasi.

Prylen köptes in av museet 1917 och är ett skjutbart trästycke i en ram. Den rörliga delen har ett järn i änden och kan tryckas mot en motsvarande bit i botten som bildar anhåll (se bilden). Båda metallstyckena är lätt rundade, det handlar alltså inte om någon sorts giljotin.  I stället verkar det rätt uppenbart att något ska kunna klämmas fast.

Kunde den ha använts vid hemslakt av fjäderfä? Att krossa halsen på hönan borde vara mindre riskfyllt än att svinga yxan och hugga av huvudet. Man kan ju missa och göra sig själv illa. Själv har jag använt en annan metod, både enklare och mer djurvänlig. Man sluter fingrarna runt halsen och rycker isär kotorna. Men vid dödande av kalkoner? Ja, då kan nog ett dylikt redskap verkligen vara till nytta.

Kanske är det ändå ett tortyrredskap. I skolan användes pekpinnen ibland som straffverktyg.  Händerna på bänken och rapp över fingrarna. Om läraren inte kunna klarlägga vilket elev som orsakat ofog gällde kollektiv bestraffning, alla elever fick då ett rapp. En rasande lärare kunde göra träflisor av en pekpinne. Men frågan är om den här grejen verkligen har använts för att klämma fingrar eller för den delen hela handen. I så fall plockades den väl fram först när syndabocken avslöjats.

Ett samtal med svägerskan från Bohuslän gav ytterligare ett intressant uppslag. Är det här en hemmagjord linbråka! När man bråkar linet krossas stamdelarna för att linet ska kunna skiljas från skärven, som stråets innerdel kallas. För det arbetet används redskap som finns i många utföranden.

Ingen av teorierna känns övertygande. Det besynnerliga och gåtfulla i sammanhanget är de hål som borrats i trästycket. En sprint förd genom ett hål innebär att det skjutbara stycket inte kunnat föras i botten och med hål i varierande höjd har gapet blivit olika stort. Dessutom ser toppänden ut som om man slagit med en klubba på den. Mycket svårt att få logiken att gå ihop. Har någon rätta svaret?

Jag har visat fotot för tågresenärer, tagit med det på semmelparty och en grannfest. Det har gått runt bland jägare, lantbrukare, byggnadsjobbare och svetsare, men prylens användning är ändå en gåta. Bibelns ord ”den som söker han finner” är inte trovärdiga när det gäller sakbestämning.

Min svåger sprudlade fram idéer kring konsten att ge hästar tabletter, men nog verkar instrumentet väl kantigt för att stoppas i en mun. Tanken på att det rör sig om en slags klämma kan jag i alla fall dela. De två  ”skedarna” öppnas och stängs via det fjädrande partiet nedanför.

Vad är det då man ska ta tag i - näsan? Tänk på de där tillfällena under barndomen då en vuxen viftade med hovtång eller polygrip och låtsades knipsa bort ens luktorgan. Vi små utsatta fick inte ens vara näsvisa.

Kan föremålet lossa batteripooler? Inte heller det verkar vettigt. Öppningen är för stor och för vek och elgrejer kräver isolering. Här är metallen alldeles bar.

Något från det militära? Mojängen ligger som ”okänd”  på hemvärnshyllan i museets  förrådsarkiv så det kanske finns en koppling. Är den en ljushållare för mörka nätter? Tång för isbitar vid svullnadsbehandling? Hjälp!

Vad det är för ett kufiskt verktyg som avbildats här ovan vet jag inte. Verktyget är nästan en halv meter långt och mycket robust byggt i trä med järnskoningar och med två i varandra rörliga delar. Jag har försökt knyta verktyget till olika verksamheter såsom snickerier, slakt, tunnbindning, fiske, jakt, skogsarbete, isupptagning, med flera men har inte lyckats passa in det någonstans. De kraftiga käftarna kan tyda på att något hårt och motståndskraftigt material ska kunna bearbetas med detta instrument. Kanske muraren använde verktyget att hugga av tegelstenar med? Eller har man krossat grövre benpipor från grisar och nötkreatur för att få fram benmärgen ur dem? Jag satsar en slant på att det sistnämnda förslaget är det riktiga.

Själv har jag ett oidentifierat och ganska avancerat verktyg som jag köpt på ”loppis”. På ett konstfärdigt utformat trästycke 25 cm långt sitter en mekanisk konstruktion med två metalltrissor som trycks mot varandra med en fjäderkonstruktion. Trissorna drivs med en kraftig vev i metall. En liten metallstrut är monterad på trästycket så att spetsen mynnar precis där de båda trissorna möts. Trissorna är lagrade med kullager och konstruktionen är blåmålad. Hög kvalitet!

På midsommarafton 1991 då jag skulle sälja sockenskrifter med mera vid Björnlunda Hembygdsförenings midsommarfirande vid hembygdsgården tog jag med mitt oidentifierade verktyg för att om möjligt få hjälp att skingra dimmorna kring prylen. Midsommarfirarna fick mot viss betalning gissa vad verktyget skulle användas till. Det var många som ville gissa – här några exempel på förslagen till användning av apparaten. Falsning av skosnören, mustaschtrimmare för knävelborrar, konservburksstängare, kräppapperskrusare, ståltrådsdragare, mekaniserad utrustning för tillverkning av midsommarkransar, apparat för krusning av blomkrukspapper och många flera. Vinnaren, Ragnar från Mölnbo, som jag själv valde ut hade följande förslag: ”Nyfikenhetsomvandlare – nyfikenheten pressas genom rullarna och ut kommer blommande imaginationer”. Belöningen till vinnaren skulle vara en av mig ihopdiktad visa. Så jag for till Mölnbo för att träffa Ragnar och inhämta material. Han var en mycket sympatisk herre med många ovanliga intressen och kunnanden. Han fick så småningom en visa av mig med sex verser på melodin Blomman av Martin Koch.

Det är inte känt när kulan på bilden hamnade i Raspens samlingar. Den fanns bara där en vacker dag. Utan någon som helst dokumentation. Detta stör personalen som gillar ordning och reda. Någon skyller till och med sina intermittenta sömnproblem på de föremål, som man inte vet något om. Så snälla, vet du något om kulan ska du omedelbart ge dig tillkänna.

All information, som kan leda till gåtans lösning, är värdefull.

För egen del kan jag endast bidra med några lösa spekulationer. Min hypotes är att granitkulan tillverkades av en stenhuggare – inte någon särskilt djärv förmodan med tanke på den runda formen som andas professionell kvalitet. Kanske var det så att stenhuggaren hade tröttnat lite på alla standardbeställningar och ville fuska lite som konsthantverkare. Sagt och gjort, han hittade ett lämpligt stenämne och började såga till och slipa stenen rund. Han upptäckte snabbt att det var svårt att få till den rätta rundningen. Lätt frustrerad fick han kassera det stenämne, som hade sett så lovande ut. När han till slut hade slipat färdigt Raspens* kula hade han minst fyrtiotvå gånger tvingats konstatera att han inte kunnat godkänna resultatet av alla timmar vid stensåg och stenslip. Äntligen en kula som under många år kom att bli en beundrad prydnadssten hemma hos stenhuggaren.

Hur kom då kulan till Raspen? På outgrundliga vägar hade den hamnat i källaren på Försäkringskassan i Nyköping. Den fanns med bland de föremål som museet tog hand om 2005. Hela 418 föremål från Försäkringskassan är inregistrerade i databasen Sofie och finns förvarade i magasinet. Kulan var det felande föremålet. Ingen visste något. Den blev liggande oregistrerad – en förargelseväckande avvikelse i en i övrigt imponerande ordning.

Sannolikt har jag nu huggit i sten riktigt ordentligt. Jag är ju inte ens helt säker på att det är en granitkula. Men vad gör man inte för att om möjligt få ordning och reda i samlingarna?

*Sörmlands museums föremålsarkiv har smeknamnet "Raspen"

18 stycken tandavgjutningar i gips – 11 överkäkar och 7 underkäkar – i en glasburk som kommit till Föremålsarkivet från Vårdskolan i Eskilstuna stämmer oss som var barn under andra världskriget till eftertanke.

Då var tandborstning en föga utvecklad sysselsättning och Fluortanten hade ännu inte gjort sin entré i skolsalarna. Läskiga besök hos folktandvården, där hål lagades utan bedövning med wiredrivna borrar och amalgam medförde ett livslångt avvaktande förhållande till tandläkarskrået.

Likväl har vi alla som numera kallas 65+ och uppbär pension av något slag i hög grad bidragit till tandläkarnas segelbåtar och vackert belägna fritidshus. Många besök har det blivit, ibland för att ersätta någon tand som tjänat ut. Då får man tugga gips så att substitutet av en tandtekniker ska kunna anpassas till kvarvarande gaddar.

Numera erbjuds så kallade implantat, då stift av titan opereras in i och successivt förenas med käkbenet. Dessvärre bekostas detta inte av den allmänna sjukförsäkringen, vilket sägs bero på att politikerna inte insett att ”tänderna ingår i kroppen” . Kostnaden för 65-plussaren blir med andra ord skyhög, om han eller hon ska kunna visa upp det som förr kallades ”Stomatolleende”.

Men det tycks inte bekymra de ungdomar som numera bestämmer över oss. De har ju på flera sätt bra bett i munnen.

Mänskligheten består i stort sett av två kategorier människor. Det finns pensionärer och blivande pensionärer. Själv har jag varit pensionär i drygt tio år. Det har varit en bra tid. Jag har fått vara frisk och kry så här långt och tackar försynen för att jag hittills varenda morgon har kunnat svänga benen över sängkanten och kliva upp. Visserligen är jag inte särskilt morgonpigg men det är en annan historia.

Jag valde en munkstol i museets samlingar. Varför? Jo, vi har i familjen en munkstol som något liknar den på bilden ovan. Vår är alls inte så fin men har ett snarlikt utseende. En munkstol är enligt Wikipedia en sittmöbel som var särskilt populär under nationalromantiken. Munkstolen är uppbyggd av tre raka, lodräta stolpar som både utgör ben och bär upp armstöden. Mellan dessa finns en vågrät, triangelformad sits vars spets pekar bakåt. Munkstolar är ofta försedda med hemvävda, tunna dynor i ylle. De är relativt obekväma att sitta i.

Stolen på bilden ovan som är tillverkad i betsad björk och försedd med en dyna av läder är skänkt till samlingarna av Arvid Stille i Nyköping. Vår munkstol i familjen är blåmålad med årtalet 1804 målat i vitt på ryggstödet. Kring en vit blomma finns där en dekorativ lövslinga.

Jag valde munkstolen för att jag tycker att det passar en pensionär att njuta sitt otium i en munkstol även om den inte är så bekväm (Otium cum dignitate som är latin och betyder vila med värdighet).  Och så kunde det ju vara kul att forska lite kring min barndoms gamla möbel.

Jag hade sett fram emot en arbetsfri tillvaro i många år. Att lätta på prestationskraven, att befrias från en bunden tillvaro och kunna ägna sig åt valfri verksamhet – det var som en hägring!

Hur har det då gått?

Jo tack, jag klagar inte. I vart fall inte i friskt och oskadat skick. Men ibland funderar jag på  mina prioriteringar.

Några axplock från de 19 månader, som gått sedan jag blev en 65 +are:

- firar friheten med tågcharter till Italien – Garda och opera i Arena di Verona
- fortsätter med några månaders begränsad timanställning på gamla jobbet
- åker över 70 mil längdskidor den fantastiska vintern 2011
- får mitt livs första lunginflammation och kan inte ställa upp i KortVasan 2011
- trevliga resor till Istanbul, Västra Götaland med Dalslands kanal och Sardinien
- spelar tidvis så mycket golf att jag blir trött på mig själv
- börjar medverka i den förträffliga seniorbloggen.blogg.se – kul att formulera sig!
- avslutar rullskidåkandet med smärtsam vurpa
- regelbundet deltagande i ”tisdagsklubben” – lunch med gamla chefer och några andra länsstyrelseveteraner
- tittar på TV-sport alltför ofta och alltför länge
- jobbar en del som fritidspolitiker och inom bostadsrättsföreningen
- umgänge med nära och kära och periodisk kulturkonsumtion
- reser till Rom för första gången – en stor upplevelse som gav mersmak
- avslutar Vasaloppskarriären – KortVasan på rekordtid!
- trivsamt inhopp på jobbet igen 2012, halvtidsvikarie för min föräldraledige efterträdare

Någon direkt kontakt med Försäkringskassan har jag inte nu för tiden. Dock flyter inkomstpensionen varje månad in på mitt konto administrerad av kassan. Det är bara att tacka och ta emot.

Den i gult och svart emaljerade järnskylten får åldras med värdighet i museets förråd.

Sedan jag fyllde 65 år har tiden sannolikt gått lika fort som tidigare. Upplevelsen är dock att den går fortare. Jag har inte ens hunnit tänka tanken att mata duvor i Teaterparken!

Pensionär! Man känner sig fri som en fågel! Det är inte så konstigt - fåglar och människor liknar varandra, åtminstone inombords. Skolplanschen från Västra skolan i Nyköping får utgöra grunden för mina funderingar.

På bilden syns flera olika tättingar, den ordning som omfattar cirka 40 procent av alla våra bevingade vänner i Sverige. Den lilla båtmesen hör hit, liksom björktrast, kaja och nötväcka.

I rubriken anges att fåglarna är allmänna. Det är vi pensionärer också. Vi sprider ut oss mer och mer. Om bara några år lär vi vara cirka 2,5 miljoner. Som hungriga talgoxar samlas vi kring provsmakningen av någon ny produkt i livsmedelsbutiken, som pilfinkar och gråsparvar ockuperar vi parkbänkar så att inga andra får vila och som törnskator låter våra sträva röster.

Texten på planschen antyder också att de här fåglarna är nyttigare - än vadå? Vet inte, men klart är att alla tättingar behövs, hela tiden. Svalor äter mygg, skator och kråkor samlar grenar som skräpar, korpen ger goda råd och många andra gör oss glada med sin sång. Och vi äldre är verkligen inte sämre vad gäller den saken. Med en plastkasse i hand kan vi plocka ölburkar under promenaden i skog och mark, vi fostrar barnbarnen via facebook och ser till att den svenska visan förs vidare till kommande generationer.

Och när stunden på jorden inte längre är din och min, så flyger vi bort…

Nu ska jag äntligen ta igen åtminstone en del av det förlorade skönlitterära kulturutbudet, så tänkte jag redan innan jag gick i pension. Plusåren efter 65 skulle ge obegränsad egen tid - tvärtemot vad som gällt under arbetslivet. Men min föresats tycks bli ett önsketänkande.

Mor och far läste mycket för att koppla av och i vår familj fanns välfyllda bokhyllor med romaner, men också med dikter bl.a. av Karlfeldt, som bodde granne med pappas barndomshem. Men trots det rikliga utbudet - jag var inte intresserad.

Först på folkhögskolan kom jag i kontakt med litteraturen.  Den kvinnliga litteraturläraren var mycket entusiastisk särskilt för att få oss pojkar att läsa ”Liv och dikt 1” realskolans läsebok, som skulle användas i pedagogiskt studiesyfte. Men ack, i efterhand tyckte man synd om lärarinnan vars ansträngningar gav föga resultat. Kanske sådde hon likväl något frö hos mig. Det finns ju frön som kan slumra länge. Boken på bilden från Sörmlands museum har tillhört Nyköpings Högre Allmänna Läroverk.

För mig har läsning istället nästan uteslutande handlat om facklitteratur, forskningsrapporter och allehanda lagar och föreskrifter m.m. Allt har mer eller mindre haft anknytning till jobbet.

Idag kan jag stundvis koppla av med en roman men min ambition att lära känna 1900-talets skönlitterära författare tyck vara svår att förverkliga, detta verkar närmast som en utopi. Hittills i varje fall. Jag hinner inte med och vad sjutton beror det på?! En snabbanalys visar att jag min vana trogen har splittrade intresseområden, prenumererar på många facktidskrifter och allt tar sin tid. Du ska inte fundera särskilt över detta, säger min fru, som för det mesta ger kloka råd. Hon har säkert rätt den här gången också.

När man fyllt 65 inträder den tid då man skulle vara ledig. Enligt propåer från regering och riksdag skall man nu jobba tills man fyllt 75. En helt ny yrkeskategori kommer då att växa fram. Antalet anställda kommer att öka då många av 75-åringarna behöver en ledsagare. I de engelska kolgruvorna hade gubbarna förr ett blindstyre. När skiftet var över skulle de hjälpa gubbarna att hitta hem. Jag tror inte att det får heta blindstyre i vårt land. Den nya yrkeskåren kanske kommer att kallas personligorienteringsassistent, alla måste vara godkända av socialstyrelsen och legitimerade och helst organiserade i fackförbundet Poass United. Poassen måste se till att deras klient går direkt hem efter arbetets slut. Det är absolut förbjudet för Poassen att ta vägen förbi systembolaget, ett besök på apotek är tillåtet. Manliga klienter får inte inhandla Viagra då arbetseffektiviteten kan minska till under godkänd nivå. Undantag kan medges om inköpet sker dag före storhelg eller på fredagar.

Käppen på bilden då. Är en okänd lyxvariant som inte är avdragsgill och den får inte användas då klient ledsagas av Poassen. Krökningen på käppen är en naturens nyck.

Är detta 1984 eller Du sköna nya värld? Är du osäker så läs de båda böckerna med de här titlarna.

Detta är en hundleksak. Den gjutna igelkotten i plast har mjuka taggar men piper när vovven biter i den. Ett enerverande ljud, åtminstone för ett mänskligt öra! Hur låter det då i hundens som är 6-8 gånger känsligare?

Även om prylen, som museet köpte från Djurmagazinet 2004, är lustig och kul skulle jag knappast ge den till min fyrfota vän, släktens nytillkomna Majsan, en blandning av papillon och nakenhund. Hon kunde bli stressad av pipet, precis som jag. Men färgerna borde uppskattas. De är så illande starka att hon bara måste se dem, även om hundar har ett ganska dåligt färgseende.

Sörmlänningen tycks vara både slarvig och ärlig. Varje år slarvar hen (Obs!) bort hundratals nycklar till bostaden, bilen, fritidshuset, båten, källarförrådet och allehanda andra utrymmen. Men en förbluffande stor andel av dem lämnar upphittare in till närmaste polisstation, sannolikt med förhoppningen att den rättmätige ägaren ska dyka upp och därmed slippa anlita låssmed och byta lås. Någon statistik över utfallet finns inte.  Men ”restposten” blir en rejäl glasburk med nycklar varje år. Polismuseet i Eskilstuna har givit Föremålsarkivet två sådana, från åren 1986 och 1987 innehållande vardera ca 800 nycklar. Dessas historia vore intressant att utforska!

PS. Mitt föremål förrförra veckan - under temat "Vad är detta?". Kan nu avslöja att det är ett nackstöd från Somalia, skänkt av en Brandkärrs-bo. Någon som gissade detta?

När jag fick se dessa två skyltdockor kom jag direkt att tänka på mormor, ja även på farmor. Men min farmor var hela släktens samlingsplats för barnbarn. Hos mormor var jag ofta enda barnet, favorit men inte favoriserad. Hos mormor kunde allt hända. På kvällarna kom spöken upp från Salskällan. I något krig hade snapphanarna dränkt några svenska ryttare i källan och nu gick de igen. Av mormor lärde jag mig många skillingtryck och även en del av det som spelades på vevgrammofon. Min farfar påstod alltid att när jag sjöng om Svarte Rudolf så var det inte Ålands jäsande hav utan Ålands näsan e’ av. Farfar tyckte att det var roligt med alla sånger som jag kom hem och sjöng. Ja allt jag sjöng var inte bra, farfar var med i det mesta som börjar med kyrko- så vissa ord var förbjudna.

Gubben Apelholm hade fyllt år och det skulle bli kalas. Mormor var bjuden och jag fick naturligtvis följa med.  Det var ett riktigt kalas med mat och tillhörande drycker. När ätandet var klart drog sig gubbarna in i ett annat rum de skulle spela tolva eller knack, även nu med lämpliga drycker. Einar på fyren frågade om jag inte kunde sjunga något. Jag spelade upp hela min repertoar. Einar sa bra, men nu skall du få lära dig en riktig sång. Han sjöng och jag sög i mig varje ord. När jag kom hem skulle jag sjunga den nya sången för farfar. Gubben gick i taket, den nya sången som jag fått lära mig var ”Dunder och snus”. Jag tror att Einar på fyren skulle ha skrattat om han sett farfar. Mormor skulle aldrig lärt mig en sådan sång och jag fick inte sjunga den heller.

Skyltdockorna har funnits på Ahlins Kortvaruaffär. Mormor är försedd med ett urverk som gör att hon kan sticka.

I samlingarna valde jag en vas. Varför? Därför att jag har en likadan vas här hemma. Det är en drejad vas i jugendstil i form av en tulpan tillverkad av Rörstrand omkring 1920. Rörstrand är Sveriges äldsta porslinsfabrik grundad i Stockholm år 1726. Rörstrandsfabriken har haft ett otal ägare och verksamheten har bedrivits på många platser i landet. År 1930 köptes fabriken av Lidköpings Porslinsfabriks ägare och verksamheten förlades dit. Av det gamla Rörstrand finns idag inte mycket kvar men i Lidköping finns ett museum där man kan beskåda alster från detta ärevördiga företag. Jag är stolt över min fina vas.    

Många mus- och råttfällor har konstruerats, slagfällor som dödar direkt och fällor för levandefångst. De sistnämnda är gjorda så att djur kan ta sig in men inte ut. Fler djur kan fångas vid samma tillfälle i vissa fälltyper. Den här fällan kommer från Carl Odelberg, Berga-Tuna gård.

Den runda nätfällan har två ingångar bredvid varandra med inåtgående luckor som råttor kan lyfta och krypa in under. Luckan faller ner bakom djuret men den kan inte lyftas upp inifrån. Råttan är instängd. Ytterligare ett ingångshål finns i fällans topp där en råtta kan tränga sig ner genom en nätstrut men inte tillbaka.

Tombolan ingår i en samling föremål från IOGT. Den är från 1920 medan trästativet sannolikt är något yngre. Som så många andra grejor från det förra seklet väcker även en tombola en hel del barndomsminnen. Tombolan förknippar jag med hembygds- och idrottsfester på västgötavischan.

Det var ständigt lika spännande att öppna de väl tillslutna lotterna och kolla om de gav någon åtråvärd vinst. Helst ville jag vinna någon bamsenalle eller stor chokladkartong men ingen vinst har satt avtryck på minneskortet. Det har däremot en vit jättepanda som barnen fick glädjefnatt av – en tombolavinst väl värd att minnas.

Långpannan från samlingen Eskilstunahemmet ser verkligen förskräcklig ut. Den är inte alls i form! Det känsliga ytskiktet i botten har försvunnit och kvar är bara rostig plåt. Rejäl användning, för hög undervärme, hårda redskap eller olika starka rengöringsmedel har satt sina spår.

Ändå ska lådan hedras för sin andra form, den rektangulära. Med hög kant rymmer den massor och ugnen kan utnyttjas maximalt. Trots att just den här gamla pannan hamnat på museum så finns liknande i handeln, i många olika storlekar.

Jag har flera stycken, betydligt finare förstås, men lika fantastiska. Ur dem serveras mycket, bland annat lasagne, blåbärskaka och västerbottenpaj - och min bästa något-till-kaffet-kaka. Med en klick grädde eller glass vinner den också vilken efterrättstävling som helst. Prova! Men ät inte för mycket. Då får du ful form!

Lingonkaka

Receptet är tänkt för en form på cirka 20x30 centimeter.

Blanda samman 4 1/2 dl vetemjöl, 1 1/2 dl socker och 3 tsk bakpulver. Tillsätt 150 g smör och finfördela till en grynig deg. Rör raskt ner ett uppvispat ägg. Arbeta inte för mycket!

Tryck ut degen i den smorda långpannan. Fördela 2 dl lingonsylt över.
Blanda 1 1/2 dl havregryn, knappt 1 dl socker, 1 tsk vaniljsocker och 75 g smält smör till ett strössel. Strö över kakan.

Grädda i 200-gradig ugn ca 20 minuter. Låt kakan svalna och skär den sedan i fyrkanter.