I residensstaden Nyköping har landshövdingen en särställning vad gäller titulaturen. Som statens främste förtroendeman har det funnits en landshövding i länet sedan 1634.

En legendar i denna rad av män var Bo Hammarskjöld, landshövding 1935 -1958.

Han var den siste (?) landshövdingen som bar uniform i tjänsten. När han slutade överlät han flera uniformer till museet. Fracken på bilden är en kulturhistorisk pärla. Den hade Hammarskjöld ärvt efter sin far Hjalmar, statsminister och därefter landshövding i Uppsala län.

Som gammal länsstyrelseanställd bär jag med mig en rad anekdoter som är knutna till landshövdingar och deras medhjälpare. En klassiker är naturligtvis de barn som uttryckt förvåning över att hövdingens fjäderskrud inte suttit på plats. Eller den elev från SärVux, som vid ett studiebesök gick fram och granskade landshövdingen noga innan han utstötte ett ”ugh, ugh store hövding”.

Medan titeln landshövding stått emot tidens tand i snart 380 år har det varit värre för titelsjuka medhjälpare. I organisationen fanns från början en handsekreterare. Med tiden växte organisationen och landshövdingen fick en utpekad ställföreträdare med titeln landssekreterare. Denna titel fanns fram till 1971 då länsstyrelserna fick en ny organisation. Landssekreterarna blev länsråd och fick ett par kolleger med samma titel. Denna titelnivellering uppfattades inte särskilt positivt av vår dåvarande landssekreterare. Fly förbannad var en annan landssekreterare efter ett kommunbesök i dåvarande Daga kommun. Kommungubbarna hade fått det mesta om bakfoten och hade svassat mest för planeringsdirektören, som de trodde var högst i rang.

För egen del har jag haft ett antal titlar. I början av 70-talet var jag amanuens. Vid ett tillfälle skulle jag ersätta min chef på ett offentligt möte i Stockholms skärgård. Han hade tappat rösen och jag skulle läsa upp det tal, som vi gemensamt hade skrivit ihop. För att ge viss tyngd åt framträdandet utnämndes jag raskt till ”byrådirektör för en kväll” av landshövdingens ställföreträdare, länsöverdirektören.

Den här skylten från år 1955 om ”Det vänliga museet” är sannolikt tillverkad av Uno Johansson. Han var vaktmästare på Nyköpingshus från 1947 fram till 1980-talet. Hans hustru Ing-Britt jobbade som vakt i Kungstornet och familjen bodde i Gäldstugan på slottsområdet.

De bodde och verkade alltså i Nyköpings verkliga smultronställe, som året om lockar både dess invånare och utsocknes. En underbar pärla med en spännande historia, sköna vallar och årliga aktiviteter som Valborgsfirande, skolavslutningar, Gästabudsspel och jazzfestival. Egentligen borde området kunna utnyttjas ännu bättre i den näringsverksamhet som alltmer bidrar till bruttonationalprodukten, alltså turismen. Dock finner jag det en aning egendomligt att staden marknadsför sig som ”Gästabudsstaden”, som ju åtminstone för den historiskt någorlunda bevandrade antyder att här blir man kastad i en fängelsehåla och svälter ihjäl.

Ett besök i Kungstornet ger ett litet smakprov på vad som tilldragit sig i vår stad och bygd. Men tyvärr har frågan om ett nytt, betydligt större och för staden värdigt museum dragits i politisk långbänk. Nu sägs att ett sådant – i nära anslutning till Nyköpingshus -  ska stå inflyttningsklart år 2014. Dit ska då även samlingarna i Raspen flytta, dvs det föremålsarkiv som inspirerar oss seniorer till denna blogg.

Det blir nog bra. Vi får hoppas att det också blir ett vänligt museum och därmed ett nytt smultronställe.

Mormors väninna hette Greta och var i mina ögon mycket speciell, parant och vacker med svart hår, mörka ögon och mängder av klirrande, guldglänsande armringar. Mina morföräldrar bodde på landet och dit flydde hon från storstadens brusande liv. Björkbacken var hennes paradis, och mitt när jag hörde henne berätta om det glada livet. Hon låg där i gräset, viftande med cigaretten inskjuten i ett långt elegant munstycke. Kanske var detta av trä och lackat precis som det här, skänkt till museet av Cecilia Indebetou. 

Som ung hade tant Greta jobbat på Blanch`s cafe i Stockholm, också det ett smultronställe, åtminstone för gästerna. Interiören där var något alldeles extra med kristallkronor och mjuka mattor. Man kunde njuta av levande musik, läsa utländska tidningar och passas upp av kypare i frack.

Mer spännande i min smak var historierna från den arbetsplats hon fick senare - Kungliga Operan, huset för sammansvärjning och ond bråd död.  Först senare förstod jag att nuvarade operahuset, som ersatte Gustaf III:s skapelse, invigdes i slutet av 1800-talet.

Tant Greta berättade om gemenskap, slädpartier, kamratfester, dans, vackra kläder, operaföreställningar och stora primadonnor. Jag minns inte om hon själv kunde sjunga – hon sålde choklad uppe på 3: e raden!

Ett smultronställe är en liten plats där man kan sätta sig ner och plocka smultron, trä upp dem på ett strå. Ett barn eller barnbarn skall sitta vid sidan om och ögonen på den lilla skall lysa av förväntan. När strået överlämnats skall man höra lite smaskande ljud och så ”ett gräs till”. Då vet man att det var det rätta smultronstället.

För att äta ur en snuskburk, se bilden, skulle inget smultronställe göra det smakligare. Efter åtta dagar i djungeln med dåliga möjligheter att diska kan inga smultronställen göra det mer aptitligt. När man som ung scout var redo att sätta sig ner med morgongröten och upptäcker att det bara är klimpar och vätska, då fordras stor hunger för att tömma en tallrik. Hade gröten varit i en snuskburk i det militära skulle det ha varit intressant att höra gubbarnas kommentarer om kocken.

Eftersom jag gjorde min militärtjänst i marinen så intog vi alltid våra måltider på porslin och sittande vid bord i en civiliserad omgivning. Det civiliserade uppträdandet upphörde då det serverades lappskojs till lunch och ärtsoppa till middag och samtidigt blåste orkan eller en frisk bris i alla fall. Då hade nog snuskburken kunnat vara som ett smultronställe. Åsynen av sjösjuka sjömän kan absolut inte leda tankarna till smultronställen.

Hat, det är hemskt det! Ändå har jag varit hatisk på en person från 10-årsåldern och långt upp i åren! Här kommer förklaringen. Jag hade en morfar som var helt blind. Han kunde inte ens se om det var natt eller dag. En försommardag fick jag för mig att jag skulle plocka lite smultron åt morfar för han var mycket förtjust i sådana och själv kunde han ju inte plocka.  Jag visste var de fanns för jag hade hittat ett mycket fint smultronställe utmed den gamla landsvägen ned mot byn där morfar bodde. Jag plockade tre fina timotejstrån fulla med mogna, fina smultron och så gick jag vidare mot byn. På väg till morfar träffade jag min skolkamrat Olle som bodde granne med morfar. Olle höll på att leka med en kompis från Stockholm som hette Agne. Jag gick fram för att prata lite med grabbarna. Efter en stund kom Agne, helt oprovocerat, emot mig med en hotfull blick. Han rafsade med båda händerna  på mina smultronstrån så de blev alldeles förstörda. Mosade smultron ramlade runt om i gräset.

Jag blev naturligtvis förfärligt ledsen och ursinnigt arg. Jag tvärvände och sprang den gamla landsvägen hem över skogen. Där beklagade jag mig för min kära mor men hon hade inte tid att lyssna. Själv blev jag mer och mer hatisk på Agne och det gick inte över förrän många år senare.

En dag för några år sedan kom min gamle klasskamrat Olle på besök. Vi hade hållit kontakt med varandra sedan skoltiden. Han hade sällskap av en jämnårig man som presenterade sig som Agne. Jag studsade till direkt och undrade om det var samma Agne som var Olles gamla lekkamrat från skolåldern. Jodå, de hade känt varandra i alla år. Agne visade sig vara en mycket sympatisk och trevlig karl. Jag måste naturligtvis fråga om han kom ihåg incidenten med smultronstråna den där försommardagen men han hade inget minne av det. Han beklagade djupt det inträffade då i barnaåren och så sa något om: ”Det var det jävligaste”!

Föremålet från samlingarna är en liten korg, lämpligt stor att plocka smultron i.

Jag växte upp i en naturskön trakt på sydsvenska höglandet. Där fanns många fina smultronställen. Vi barn plockade de röda, läckra skenfrukterna och trädde upp dem på grässtrån. Jag trodde jag plockade bär, men så var det alltså inte. Tanken var hur som helst att hemföra härligheten och äta dem med mjölk eller grädde. Om jag minns rätt stannade detta vid en tanke. Omedelbar behovstillfredsställelse med mumsande på plats var snarare regel än undantag. Någon gång var uppdraget att få ihop smultron för dekoration av gräddtårta. Då fick jag stålsätta mig och låta bli att stoppa smultronen direkt i munnen.

Smultronställe som metafor är flitigt använt. Vid närmare eftertanke har kvalitetsstämpeln urvattnats och tappat en del av sin exklusiva laddning. Kulturhistoriska miljöer, restauranger, uteserveringar, hotell etc, som i turistreklamens värld beskrivs som smultronställen, leder alltför ofta till besvikelser.

Denna gnällvals leder mig osökt fram till för mig verkliga smultronställen. Jag kan inte räkna dem alla! Havsnära golfbanor där naturen, layouten eller något enstaka bravurslag etsat sig fast i minnet ger bra vibrationer. Andra smultronställen är knutna till matupplevelser. Det kan gälla allt ifrån exklusiva restauranger till goda vänners kök. Huvudsaken är att råvarorna är de rätta, att maten tillagas omsorgsfullt, är aptitligt upplagd och smakar fantastiskt. Dessutom krävs trevligt sällskap, bra miljö och god service (på krogen).

Slutligen den tråd, som styrde upp mitt val av bild. Den är tagen på Västra Femöre i Oxelösund av ingenjören och fotografen Dan Samuelsson. Denne flitige Nyköpingsfotograf kan en vacker sommardag tänkas ha styrt kosan mot Femöre med kamera, picnickorg och badkläder. Så brukar jag göra. Här hittar de flesta sitt privata smultronställe. En alltför tidigt avliden kamrat skrev vid ett tillfälle om Femöre och framhöll områdets många fördelar och möjligheter. Han fick till en riktig knorr som avrundning: ”Kom ihåg att på Femöre är baden gratis”!

Lättdiskade och hygieniska är onekligen de världsberömda emaljerade kärlen för alla upptänkliga ändamål från Kockums Emaljeringsverk i Ronneby. Emaljen består av en färgad glasmassa som pulvriseras och läggs på järnplåt (och därmed hindras från att rosta).

Tillverkningen startade redan 1892 och produkterna blev snabbt populära. Den stora försäljningsframgången, kärlen med krämgul färg och grön kant som bildens tvättbalja, kom 1935 under fabrikens verkliga storhetstid. Men efter kriget blev konkurrensen med plast allt hårdare och det sista som tillverkades var stekgrytan 1970.

Vi seniorbloggare har alla minnen förknippade med Kockums emalj.  När vi knallar omkring på loppisar och besöker antikbodar hittar vi alltid några mjölkkannor, hinkar, kaffepannor, handfat, muggar eller annat som lyser på långt håll med den unika färgkombinationen. Då minns vi förstås att ”en sådan hade mamma hemma i köket”.

Och visst var Kockums-prylarna hygieniska i jämförelse med zinkbaljor och rostiga järngrytor. Men tyvärr var de också ömtåliga. Hur lätt kunde inte en flisa falla bort från emaljen om man tappade kärlet i golvet eller satte ned det litet oförsiktigt på järnspisen. Det är ofta sådana exemplar som loppisarna tillhandahåller.

Liknande utrustning som på bilden, fast i enklare form, var i bruk på svenska lasarett ända fram mot 1970-talet. Förmiddagspersonalen skulle fylla handkannorna med lagom varmt vatten och ställa kannan i handfatet vid varje säng. Patienten skulle sedan själv eller med hjälp av personalen skölja bort nattsömnen ur ögonen. När morgontoaletten var avklarad skulle personalen bära ut handfat och kannor och diska dem så de var klara till nästa morgon. Det var mest på privatavdelningarna som detta förekom. På övriga avdelningar fick patienten knalla upp om han ville tvätta sig. Det fanns duschar men det var farligt att duscha varje dag. I gamla journaler står det ibland, patienten avled efter badet. På 1700-talet var bad nästan ett okänt begrepp. För att dölja lukt och smuts pudrade man sig och hällde parfym både på sig själv och kläder.

Jag har själv råkat ut för handfat och kanna på en gästgivargård i Dalarna i mitten av 1970-talet. Där kom det ingen personal med varmt vatten på morgonen. Vattnet var iskallt. Alla gubbar vet hur underbart uppfriskande det är att raka sig i kallt vatten med en slö rakhyvel klockan halv sju på morgonen.

Tack och lov så har hygienen blivit något bättre med tiden. Det har blivit bättre hela tiden sedan funkisutställningen i Stockholm 1930. På denna utställning visade man upp badrum som skulle finnas i vanliga lägenheter.

Föremålen på bilden finns på föremålsmagasinet Raspen. Egentligen hör de inte ihop med varandra, utan kannan har Ivar Schnell skänkt och handfatet har stått på Eva Bergmans sommarställe på Nämndö. De är tillverkade av vitt porslin, precis som det skulle vara på den gamla goda tiden.

Jag tror att Suunlights reklamslogan för LUX-toalettvål innehåller något fel. För att låta som i Nyköping skall Suunlight uttalas med uu.

Visst kan man peta sig i öronen varenda dag om man så vill, men bara med armbågen! Ni känner igen öronläkarens ord. Hur mycket öronvaxet än irriterar – att använda tops är förbjudet! Man kan skada sig.

I gamla tider var det inte så noga, då användes en örslev. Öronskeden, som den också kallades, har hittats i gravar från brons- och järnåldern. Historikerna vet att redskapet ofta bars hängande i bältet för att vara lätt åtkomligt. Och det var miljövänligt, lätt att torka av och användbart om och om igen.

Bildens örslev är av metall. Redskapet, som har en pincett i andra änden, är 8 cm långt och ligger i en resenecessär. Museet har ingen uppgift om dess ålder.

Dagens bomullspinne, tops efter fabrikatet Topz, fungerar förstås bra på andra håll än i öronen, exempelvis vid rengöring av sår eller vid sminkning.

Många problem i vår vardag har lösts av kvinnor. De har uppfunnit och utarbetat exempelvis vindrutetorkaren på bilen, diskmaskinen och kaffefiltret – och bomullspinnen, som togs fram på 1920-talet. Äran för den innovationen har tillfallit den polsk-amerikanske Leo Gerstenzang. Men det var hans fru som gav honom idén. Hon satte en bomullstuss på tandpetaren när hon gjorde rent sonens öron.

När människor för så där tiotusen år sedan koncentrerade sitt avträde till en plats blev det komposterade avfallet samtidigt ”fröbanker” för vilda växter. Många frön måste passera en mage för att kunna gro. På så vis blev latriner omedvetet växtförädlande provodlingar. Ur frösamlingen var det lättare att hitta växter som muterat, t.ex. hade fler och större ax i sin vippa eller ärtskidor som behöll sina frön i baljan. Människor som iakttog sådana fenomen började skörda och så. De startade en gryende kultur med matproduktion. Grunden var lagd – om än omedvetet – för jordbrukarsamhälle och civilisationens framväxt.

Människorna, som innan levde som Jägare och samlare, hade knappast växtförädling i tankarna. De ville väl inte trampa i exkrementer som ströddes kring boningarna utan vidtog vissa hygienåtgärder.  

Till en början kunde avträdesplatsen vara en undangömd grop i backen, men följdes omsider av ett inbyggt ”hemlighus” på en avskild plats eller i anslutning till djurstall. Idag finns utedass vanligen kvar vid sommarstugor.

Torrdasset på bilden har en smart konstruktion. Eftersom fast avföring aldrig blandas med urin minskar risken för frän lukt. Vidare kan utspädd urin användas direkt som kvävegödning till trädgårdens växter. Det fasta avfallet används efter förmultning som näring och jordförbättring.

Trätoaletten som funnits i Stockholmstorpet i Råby är i en mening traditionell, det är en sittbänk med hål och uppsamlingskärl samt ett lock som kan fällas över hålet. Men framsidan är öppningsbar och har ett fastsatt porslinsfat. Detta, här kommer klurigheten, mynnar ut i en tratt som i stängt läge leder ner urinet i en dunk, formad efter hinkens rundning.

I vårt utedass vid sommarstugan är systemet likartat. Nu sysslar vi inte med urval av grödor, men klarar hygienen och cirkulationen av näring är ekologiskt hållbar strategi.

AB Sunlight i Nyköping står för lokal industrihistoria. Fabriken var i drift 1925 -1992 och var en av stadens större arbetsplatser. En kemisk-teknisk industri som tillverkade tvål, tvättmedel,  rengöringsprodukter m m. Företaget, som blev en del av den transnationella Unilever-koncernen, var känt för sin, med dåtidens mått omfattande satsning på marknadsföring. Vi äldre kommer fortfarande ihåg ”att nio filmstjärnor av tio använder LUX toalettvål”. Ett inte helt sant budskap som trummades ut under många år. De sista fem åren hette företaget Lever AB. Då hade tillverkningen av tvål upphört och ersatts av import från Storbritannien. Cirkeln var sluten då motsvarande import skedde före 1925.

Förpackningen på bilden är från 1942 – mörkblått papper med gula sidor. På framsidan står Sunlight i vit text, samt en gul banderoll med röd text Toalettvål. Det var en storsäljare och bidrog verksamt till att svenska folkets hygieniska status förbättrades. Men det var långt kvar till vår tid, när de flesta genom regelbunden duschning och användande av deodoranter effektivt dämpar besvärande svettlukt.

Apropå oangenäma dofter minns jag fortfarande när det gick snett i Sunlight-fabrikens produktionsprocess. När härdningen av fetter inte fungerade spreds en sötsliskig odör, som kunde ligga kvar över stan i flera dagar.

Och apropå produktionen fanns naturligtvis en produktionschef. Unilever placerade påläggskalvar på denna tjänst. De skulle under några år ”härdas” på fabriker runt om i världen innan de ansågs mogna för ledande uppgifter på koncernnivå. På så sätt kom min familj att göra en husaffär med en festlig amerikansk familj. Mannen – kemidoktorn –skulle vidare i karriären till en större anläggning i Italien. Efter ett antal turer kom vi överens om affären där säljaren ställde krav på en ur skattesynpunkt fördelaktig uppdelning – kedjehuset åsattes ett något lägre pris än förväntat medan visst lösöre hissades upp till oanad nivå. När affären gjordes upp fick vi som gåva en hel låda med väldoftande tvålar och ett antal paket med tvättmedel. Vackert så!

Mina föräldrar gifte sig i juni 1930 och flyttade in i soldattorpet Axens någon kilometer från Axala by. Efter ett par år byggde far min ut den lilla stugan med en andra våning med brutet tak samt förstuga och hall. Snart nog byggda han också ett pumphus och drog in vatten i huset. Från början pumpades vattnet med en handpump in i en hydrofor i pumphuset men efter några år installerade han en eldriven pump. Den kallades för ”Konstgjorda Karlsson”. Men det var nog ganska knapert i stugan. Kära mor berättade en gång för mig att: ”Hade inte mormor kommit från byn ibland med lite bröd och fläsk så hade vi väl inte klarat oss”. Det var ju dåliga tider. De tre korna gav visserligen lite mjölk men för den betalade mejeriet inte mer än 7 öre per liter.

Hygienen var ett besvärligt kapitel. Jag minns att jag som 5 – 6-åring fick bada någon gång då och då i en stor kopparbalja som ställdes på köksgolvet. Vattnet värmdes på vespisen. När jag var renbadad använde mina föräldrar mitt begagnade badvatten för sin rengöring.

Men värst var nog klädtvätten. Det tvättades två gånger om året, höst och vår. Här var det många moment. Först blötläggning i kallt vatten och så gnuggning och tvättning för hand med hjälp av tvättbräda. Vittvätten skulle bykas med hett lutvatten som östes från en vedeldad pannmur över tvätten i bykkaret. Sedan kördes byken med häst och vagn till den närliggande Axsjön för sköljning och klappning. Att klappa byk var ett begrepp. Jag har fortfarande ett gammalt klappträ i min ägo. Efter hemkomsten hängdes tvätten till tork på långa klädstreck upphängda på krakstörar. Så följde mangling och strykning och sist krusning av örngottsbanden med en särskild krustång. Välsignade vare nutidens tvättmaskiner! Ni, nutidens unga, har inte en susning om hur jobbig klädtvätten var före maskinernas intåg.

Men 1947 hände stora saker. Pappa rustade huset och drog in centralvärme med en vedeldad kökspanna och dessutom ordnades ett litet tvättrum med ett sittbadkar i galvaniserade plåt. Vilken lyx! I det taget byggde han också en tvättstuga med en lågtryckspanna av märket OSBY samt en bastu för att underlätta både klädtvätt och hygien.

Mitt föremål från museets samlingar är en plåtburk med Gripens lutpulver, som kommer från Alma Fast i Nyköping. Lutpulver användes vid klädtvätten, kanske använde Alma det?

Inom det svenska 91an Karlsson-försvar, som vpl Antonsson var en aktiv del av åren 1965-1966, var det en nödvändighet att lära in ett stort antal förkortningar. I läroboken  SoldiFält kunde den värnpliktige hämta nödvändig kunskap för att t ex vara rätt och komplett utrustad. Inom marinen behövdes dock inga hjälpmedel för att förstå att en ”grdman” var en soldat med arbetsuppgifter under havsytan, en grodman.

Pliktlagstiftningen innebar att det absoluta flertalet unga män under en tid skolades in i det svenska totalförsvaret. Undertecknad gick in i det hela med stor entusiasm och kom ut 10 månader senare med en hel del värdefulla kunskaper. Att motorutbildas med framtida krigsplacering på ett hästtransportkompani var dock inte min grej.  Befriad från en del illusioner kände jag mig mycket nöjd när jag fick sluta hela fem månader före beräknad tid. Nöjda verkar också de soldater som var sista kullen ut från flygflottiljen F 11. Det framgår av bilden från 1979 att MUCK betyder något för de unga männen. MUCK – Militär Utryckning Civila Kläder – var ökenvandringens oas och den garanterat mest positivt laddade förkortningen av dem alla.

Förra veckans avslöjanden kring våra vapenaffärer med en förtryckarregim gav otaliga exempel på att förkortningar används av statens höjdare på ett sätt som borde rendera minimum varning och löneavdrag. När en ovillig statssekreterare (m), intervjuad av Ekots reporter, slingrar sig och upprepade gånger hänvisar till ”ett MOU” undrar jag först vad karln menar. Efter en stund får jag klart för mig att han syftar på ”Samförståndsavtal med Saudiarabien om militärt samarbete” (Nr 59, 2005). Hans ”mou-ande” visade sig stå för ”Memorandom Of Understanding” – något som jag missat i min svengelska grundutbildning. En på detta sätt missbrukad förkortning blir problematisk. Ministerns närmaste man borde nog ta sig en funderare – kring sitt demokratiska uppdrag, offentliga lögner, språkligt översitteri och framtiden…

För trogna läsare av Grönköpings Veckoblad är ovanstående förkortning mycket bekant. Den åtföljer alltid omnämnandet av hr kulturdoktorn Stig Berglund (s.t.s. i H) och betyder förstås ”som tog studenten i Hjo”. Som tidningen påpekar å sin hemsida, kallad ”Elektriskt organ för Grönköping med omnejd”, kan man spekulera över om kraven för mogenhetsexamen var mindre i Hjo eller om man inte tidigare kunde ta studenten i Grönköping.

Hursomhelst torde hr kulturdoktorn i sin garderob förvara, och stundom å huvudet bära, den mössa i vit sammet med svart band och blågult märke som förknippas med studentexamen. Däremot lär han inte, såsom dagens examinerade, utbrista i den banala sången ”Fy fan vad vi är bra” utan hålla sig till hr Prins Gustavs  och hr Herman Sätherbergs ”Sjungom studentens lyckliga dar”.

Grönköpings Veckoblad har dock i regel den förträffliga vanan att förklara sina många förkortningar. Ex.vis (exempelvis) s.d.h. (som det heter)  m.a.o (med andra ord) värd. (värderade) f.förr (förre förrädaren). Att illustra dessa förkortningar med prylar från föremålsarkivet överlåtes till v.m.k. (vad man kallar) andra begåvade skribenter.

Dagens ungdomar har bland annat med SMS uppfunnit förkortningar som överskrider till och med det som stadgats i Grönköpings Veckoblad. Man kan få ett SMS där det står ”tk fr prst krm <3”, i sin avskalade form är det ett tack och en kärleksförklaring. Tack för presenten, kram, jag gillar dig, skall det betyda om jag har fattat det rätt. En annan typ av förkortning är när man fysiskt tillgriper något förkortnings- medel. Det är därför som jag har illustrerat detta med en timmersåg. Med den kan man förkorta ett träds levnadstid eller längden på stammen.

Jag som jobbade med data höll på att få spader på IBM:s alla förkortningar i varenda handbok. Efter ett tag insåg jag att de var ganska bra. När man skulle förklara något för ovetande var det bra att smyga bakom en förkortning och de amerikanska orden den stod för, utan att behöva förklara vad det egentligen betydde. När någon frågade hur data kom in från ett hålkort till dataminnet gick det bra att dra till med följande. Det är IOCS som sköter om det. IOCS är som ni kanske vet Input Output Control System. Efter denna harang försvann många tänkta frågor.

En annan förkortning är mental förkortning av en person. +170 cm är inte en imponerande längd. Jag blev helt förkortad en gång. Jag skulle göra ett datajobb på basketbollsförbundet. Kom dit och togs emot av en vänlig kvinna. Visades in i datacentralen och fick reda på att när klockan närmade sig 12.30 skulle jag gå ut och äta lunch med två av flickorna som jobbade där. Långa flickor är OK men det finns gränser. När det var dags för lunch togs jag emot av två flickor, omkring två meter långa.  De tog mig en under var arm och sa kom nu det är dags för lunch. Jag blev upplyft eller svävade på moln och möttes av många leenden och någon fnissning när jag hängde mellan dessa två amasoner. Jag lovar att en gubbe som är +170 cm är otroligt liten mellan två tvåmeters kvinnor. Man känner sig förkortad till pygmé.

Stina Wilhelmina Hällström var en av pigorna i Hyltinge i Sörmland. Under mitten av 1800-talet fick hon fem barn, Per Gustaf, Christina Charlotta, Carl August, Clara Sophia och Claes Herman, alla o ä, oäkta. Ja, de var förstås av kött och blod som ungar brukar vara men de var födda utom äktenskapet, något som man kunde få lida för långt upp i åren. Berodde deras tillblivelse på föräktenskapliga förbindelser var skadan inte så stor, ett senare giftemålet med barnens far suddade bort skammen.

Många oäktingar blev aldrig vuxna, om de ens föddes. Havande flickor försökte göra abort på egen hand eller med hjälp av kloka gummor. Andra födde i lönn och dödade barnen, med resultat att dessa hämnades på sina olyckliga mödrar genom att som mylingar eller utbölingar gå igen.

Hur gick det då för Stina och hennes oäkta ungar? Själv inhystes hon på fattighuset, men barnens öden är mer okända. Kom de till fosterhem? Tvingades de till alltför tuffa sysslor, utsattes de för övergrepp och förakt eller fick de en bra uppväxt trots allt? Frågorna är många. En av dem, Christina Charlotta, blev i alla fall en ärbar mor till tio barn, bland annat till min mormor.

Dockan Pia på bilden är betydligt yngre än de släktingar som jag har nämnt. Hon ligger i en kartong i museets 50-tals samling Eskilstunahemmet . Under 20-talet blev hon älskad med försiktighet, senare tiders barn gav henne mer hårdhänta ömhetsbetygelser. Men äkta är hon, kroppen är av tyg och huvudet av papp.

När jag fick reda på att veckans tema är Förkortningar associerade jag genast till den militära förkortningen RAP. Vad är då en RAP? Ja, det har ingenting med obehagliga uppstötningar att göra. Det är förkortningen på ett militärt fordon som kallas radiopersonterrängbil. Den fullständiga förkortningen är RAPTGB men när jag låg i lumpen i Norrtälje i slutet på 1950-talet sa vi bara RAP.

Det var en stor Volvo personbil med fyrhjulsdrift. Den var utrustad med en ganska avancerad radioutrustning och så hade den en osynkroniserad växellåda. Det innebar att man måste dubbeltrampa när man växlade. Jag minns när jag som bilförare i god fart kom på huvudgatan i Norrtälje och skulle svänga till höger upp mot Lv3. Vi var fyra man i bilen. Det gick nog lite för fort för när jag hade dubbeltrampat och trasslat och kastat in bilen på avtagsvägen så hördes en lugn, sävlig röst från baksätet: ”Jau, de kan ju gåu”! Det var gotlänningen Häglund som kommenterade min bilkörning.

Radioutrustningen var som sagt ganska avancerad. Jag blev aldrig riktigt förtrogen med den. Om vi hade haft den förnämliga mobiltelefon som visas på bilden ovan så hade det varit mycket enklare. Det här är en mobiltelefon av äldre slag av typen BENEFON FORTE tillverkad 1991 och har använts hos Fermenta i Strängnäs. Benefon startades av avhoppare från Nokia i Finland och de tillverkar numera mest GPS- och GSM-apparater.

Hela plutonen gav sig under vintern 1958-59 iväg med RAParna från Norrtälje till Frösön i Jämtland. Det var en lång resa och på vägen skulle vi besöka övningsfältet Åstön strax öster om Sundsvall. Där skulle vi ha en övning tillsammans med ett hälsingeförband. Hälsingarna låg grupperade i terrängen och vi sörlänningar skulle agera kommandosoldater och sabotera deras ställningar. Jag lyckades att symboliskt spränga ett elverk i luften genom att rita ett rött kors med en färgkrita på verket så att det blev utslaget. Sedan var det bara att springa. Hälsingarna var efter mig och jag sprang så mycket jag orkade. Hade jag inte hittat ett utedass att gömma mig i så vet jag inte hur det hade gått. Hälsingar är farliga när de blir retade, det visste jag. 

Veckans inlägg skall handla om föremål vars mål, mening och användnings-område är okänt för personalen på Raspen. När jag letade efter okända föremål hittade jag den här grejen och jag vet inte vad det är. Den är stor som en normal kaffemugg och är tillverkad av metall troligen något slags stål men det kan också vara tenn. När jag såg den strama formen tänkte jag på Karl XII:s karoliner. En inte alldeles vanlig karolin hade druckit sitt brännvin ur muggen. Vid närmare undersökning såg jag att bottnen var en finmaskig sil eller sikt. Inne i muggen finns en annan sil som är mycket grövre, hålen 3 -4 mm. Skulle man dricka brännvin ur den här måste man vara blixtsnabb för att få något i sig. Nu kommer det några rader som alla börjar med ”Kan det vara en”, en lista över möjliga användningsområden.

- Sil som man dekanterade billigt vin med
- Sil som man använde när man skulle provsmaka det hembryggda ölet
- Sikt att sikta stötta kryddor med
- Sikt för att sikta krutet när man skall skjuta salut för nyfödda prinsessor
- Skämtmugg från Buttericks, vem kan snabbast dricka sig berusad med denna mugg

Det var fem alternativ. Det finns nog många fler men vilka? Hjälp mig och muséet. Vad är det för en pryl? Den är absolut omärkt och okänd och dess användning är ett mysterium.