Även om vindflöjeln på bilden ovan är väldigt fin så måste väl ett drakhuvud betraktas som en ”ful form”!?! Vindflöjeln som är skänkt av Tunabergs gruva är tillverkad av kopparplåt. I plåten är två figurer utskurna. Den ena är en gruvarbetare som håller i en bergborr och den andra slår med slägga på borren. Flöjeln är märkt med årtalet 1765.

Jag har hängt upp en egen metalldrake på min vedbodvägg. Den draken har en särskild historia. För många år sedan jobbade jag med miljötillsyn och vid ett inspektionsbesök i smältverket på Nyby Bruk i Torshälla fick jag syn på den här figuren. På golvet under en konverter hade flytande rostfritt stål runnit ut och bildat en konstig figur som mycket liknade ett drakhuvud med en ryslig man, hemska framfötter och baktill en lång böjd draksvans med en klump i änden. Jag frågade om jag kunde få överta den 70 cm långa och flera kilo tunga tingesten. Den var värdelös för företaget så jag fick den. Eftersom den var full av svarta glödskal måste den betas i betsyra för rostfritt stål bestående av en blandning av salpetersyra och fluorvätesyra. Detta är en fruktansvärt vass soppa och draken blev blank och fin.

Jag har en annan relation till drakar också. När jag läste zoologi på Stockholms universitet fanns det en lärare där som vid varje fest blev uppmanad att dra ”Riddaren Kurt”. Det är en förfärlig historia på vers skriven av Stockholmaren Knut Stangenberg (1871-1955). Jag lärde mig den där dikten utantill och har sedan dess deklamerat den många gånger. Den handlar om riddaren Kurt som rider omkring i riket på sin stolta hingst. På en krog får han efter några öl av krögaren nys om en ”drake – så jäklig att aldrig man förr sett dess make! Han vaktar en håla vari finns en mö! Stackars böna att dväljas i sådan miljö! Mig visen den hålan!! skrek riddar Kurt, av stridsiver och finkel kulört”! Med krögarens hjälp kom han till drakens håla, dödade draken och släppte ut den inburade bönan. Hon var dock ”spetsnäst och amper och äldre” och när hon ville gifta sig med riddaren fanns det ingen återvändo. ”På krogen stod förstås deras bröllop, i dagarna trenne förrän det höll opp”! Till den krogen kom riddaren aldrig mer ”för som drake vid dörr’n trona fru Kurt och vaktade rigel och lås och hake och talade tungomål salta som lake om riddare fallna för slåssing och supning och utan själ’ns allra minsta fördjupning. Men riddaren mumla i mjugg bakom tann’gårn: Dum den som lägger sig i vad ej angår’n”!!!  Min rostfria drake är en god illustration till denna historia.

Får en stödkäpp se ut hur som helst? En sjukgymnast eller en sjuk gymnast skulle absolut ha synpunkter på käppens utformning. Som stödkäpp är den absolut oduglig men som försvarsvapen skulle den nog kunna användas. Käppen har naturligt vuxit till den här formen. Ute i naturen kan det ibland bli sådana här krumsprång.

När vi gjorde fjällvandringar hade vi en färdledare som måste ha varit något av det bästa man kunde få. Ibland kallades turerna för Lindgrens irrfärder men oftast gick de till underbara orkidéängar eller vackra vyer. Om man inte lyssnade noga och samtidigt kunde se honom i ögonen kunde det vara något på gång som inte var helt sant. Saxofonbjörkar växte på många håll i fjällen. Det var bara att såga av björken till lämplig storlek och urholka den. Barn och ungdomar gick mer än en gång och mätte ut lämplig storlek. Vid en rast kunde han säga, var försiktig med fjällämmelns ägg. Flera gånger flyttade sig någon av rädsla att äggen skulle skadas. Andra deltagare skrattade, lämmeln är inte ett äggdjur utan däggdjur. På de här turerna var det fin form som var målet. En del av skämten var kanske fula men aldrig elaka.

Jag tror inte att det finns några fula former. Det är bara vår ovana vid vissa former som gör att vi tycker att det är fult. Ugglemor tycker att hennes ungar är de vackraste i världen och då är det så vad jag tycker betyder inte något.

Pensionat Rönnebo i Trosa, som trädgårdsarkitekten Eira Samuelsson drev till i början av 1980-talet, torde ha haft  många likheter med pilsnerfilmklassikern Pensionat Paradiset. En stor och vacker villa med mycken snickarglädje dit stamgästerna kom för att vila, äta och umgås. Den tidens ”all inclusive”.

I Föremålsarkivet finns inredningen från ett av pensionatets enkelrum. Säng, bord, byrå, fåtöljer, lavoar, armatur, gardiner, handdukar, sängkläder, matta, filtar och dukar. Allt i den  stil som var rådande när prylarna förvärvades. Inklusive ett hiskeligt fult värmeelement i gjutjärn med elektrisk anknytning. Knappast en prydnad för en annars sober miljö.  Men säkerligen nödvändigt när temperaturen sjönk under enstaka kalla sommarnätter och kylan trängde in genom dåligt isolerade fönster. 

Erkännas ska dock att inte heller dagens värmeelement i regel är några estetiska höjdare.  Marknaden för elementskydd vittnar bland annat om detta.

Den som vill veta mer om Rönnebo hänvisas till denna länk!

Jag minns en TV-serie med rubriken ”Tre noll till Danmark”. Programmen handlade inte om fotboll. De handlade om stadsplanering, om värdet av mångfald och variation i byggnadsstil, om olika hustyper, om färgsättning, om estetiskt inriktat helhetstänkande. Svenska stereotypa, massproducerade bostadsområden från 70-talet jämfördes med pittoreska danska områden som andades trivsel och danskt gemyt. Min minnesbild är att programledaren verkligen lyckades trumma in sitt budskap. Alla jämförelser utföll till danskarnas fördel, därav programrubriken.

På 70-talet bodde jag i ett kedjehus i ett massproducerat område i stadens östra utmarker, liknande området i Flen som bilden föreställer. I området fanns ca 70 likadana hus. Det var 1½ plan, med en boyta på 150 m2, med mellanliggande carport och förråd som var sammanbyggda med huskropparna och utlagda med geometrisk precision i rader längs fyra gatstumpar. En enhetlig likformighet som sammantaget gav ett välordnat men tråkigt intryck. Ett område bland många från den tiden som inte samlade många poäng i den svenskdanska bostadsfighten.

Åren gick och jag flyttade till en lägenhet i centrala Nyköping. Ett långt hus, inte särskilt vackert men med ”radhuskänsla” för att citera en mäklarannons. Huvudsaken för mig var den rymliga, väldisponerade lägenheten och den stora gemensamma trädgården. Där trivdes jag i 28 år. Enligt en stadsvandringsguide var det så fult att det utgjorde ett främmande inslag i stadsbilden.

På senare år har villabyggandet i Nyköping nått nya höjder. Ett område slår alla rekord vad gäller mångfald. Här kan danskarna slänga sig i väggen. I princip är inget hus det andra likt.

Här finns fantastiska funkisinspirerade vackra hus sida vid sida med monstruösa, laduliknande villor på bortåt 300 m2. Som lekman har jag särskilt svårt att förlika mig med pompösa villor som söker efterlikna antikens ideal. När jag ser hus med entréer inramade av kolonner osäkras min mentala revolver. Jag tycker att de utgör nutida exempel på genuint ful form.

2010-talets lattemammor har nog inte sett en Visseljohanna eller läppjat på riktigt kokkaffe under sina dagliga turnéer mellan trendiga coffeshops.  Huruvida detta är att beklaga vet jag inte, för som en ledarskribent på skämthumör skrev: ”Om utvecklingen går framåt så kommer vi inte att tveka att följa efter.” 

Men litet allmänbildning från fordom, det vill säga efterkrigstiden och början på de så kallade rekordåren, kan ändå vara på sin plats. Visseljohanna var det allmänt vedertagna namnet (varumärkesskyddat?) på vattenkokare (som på bilden) eller kaffepannor för så kallat kokkaffe. Genom en mycket enkel men sinnrik konstruktion på pipen eller i locket framkallades  ett visslande ljud när vattnet nått kokpunkten och bildat ånga som ville ut. Då hastade mor eller far i huset fram till gasspisen och lyfte snabbt av kärlet för att förhindra överkokningens förödande konsekvenser. En enkel naturlag, fjärran från dyrbara digitala varningssignaler hade tillämpats.

Under Visseljohannas glansdagar spelades ofta schlagern ”Kan Du vissla Johanna” i radio. Den var skriven av den då mycket populäre skådespelaren och kuplettförfattaren Åke Söderblom (1910-1965). Han var kollega med Thor Modéen och spelade ofta mot Sickan Carlsson. Visserligen kallades radion med en enda kanal stundom för ångradio, men texten handlade om en Johanna i högst mänsklig form som lockades att vissla. Om jag inte minns fel var det just Sickan Carlsson som stod för visslandet. Hon var verkligen en artist som höll ångan uppe.

Att ha ångan uppe är en förutsättning att komma vidare. Det gäller både människa och maskiner. När man motionerat riktigt hårt då är det slut på ångan. Helt kraftlös vek som ett bananskal är man då. Man kan ha ångan uppe för att åstadkomma något alldeles speciellt och det hade de som renoverade ångslupen Munter. Ångan är nu uppe på både gubbar, gumma och båt. Ja gubbar, jag tror att det fanns ett antal kvinnor som skötte marktjänsten då gubbarna höll på med ångslupen. Gumman är Maja Annerstedt som styr Munters Vänners ekonomi.

Munter är ett föremål som är värdigt vilket museum som helst, men jag tror att det är bättre med en Munter som är i sitt rätta element. Munter byggdes 1879. Den har använts för persontrafik och timmerflottning på Yngaren och Hallbosjön. En greve Sparre beställde båten och fartyget gick i trafik i närheten av Ulricehamn. Efter ett antal ägarbyten blev Yngaren hemmavatten för Munter. Munter användes för person- och godstrafik men konkurrerades ut av bussar. Båten lade sig till ro i en vassrugge. 2002 hittades Munter och renoverades så att den nu mer är i trafik igen. Kryssningar på Yngaren och Hallbosjön med eller utan förtäring. Antalet kojplatser är lika med noll så flerdagarskryssningar kan inte erbjudas.

Gubbarna och gumman som renoverade Munter hade ångan uppe och nu har Munter ångan uppe. Det är bra att ångan kan användas för att få ett gammalt vrak att bli fartyg igen.

Den som vill veta mer om Munter kan Googla på Ångslupen Munter.

Till skillnad mot båten på bilden har Munter inga hjul och behöver inget snöre att bli dragen i, den har ångan uppe.

År 1944 byggde min far en tvättstuga som jag tidigare berättat. Han köpte också en lågtryckspanna av märket OSBY. Det var en modernitet på den tiden. Lågtryckspannan var en cylindrisk, stående vattenbehållare med en eldstad under och ett rökrör ovanpå. Vattnet fylldes på direkt från vattenkranen via en ventil. Ångan kom ut i en slang med ett böjt järnrör i änden. Efter en halvtimmes eldning var ”ångan uppe”!

Jag kan ännu höra hur det lät när man stack ned det ångsprutande röret i en mjölkflaska med kallvatten. Det small och brakade förfärligt när ångan träffade det kalla vattnet. Men efter en stund när vattnet blivit varmare så tystnade smällandet.

Ångpannan användes vid stortvätten som jag tidigare berättat om men även vid kokning av småpotatis till djurfoder. Vi gjorde mycket äppelmos på höstarna och då kom lågtryckspannan till användning. Äpplena skars i bitar och ångröret trycktes ned i byttan och sedan var det locket på. Då använde vi en tina som såg ut ungefär som den på bilden ovan. En gång när jag var sju-åtta år blev jag nyfiken på hur äppelkoket fortskred så jag lyft på locket. Det var dumt. Jag fick het ånga över fingrarna på vänsterhanden och det orsakade stora brännblåsor som jag fick dras med bra länge.

För några år sedan köpte jag en ny fast begagnad lågtryckspanna bara för kul skull. Jag använde den till att tina upp igenfrusna vägtummor med och att värma vatten till bastubadet. En gång tänkte jag pröva att tina upp jorden i drivbänken i trädgårdslandet för att kunna starta odlingarna lite tidigare än vanligt. Jag drog igång pannan och stack ned ångröret i drivbänken. Jag lade några jutesäckar över och brädlappar ovanpå och så körde jag ett par timmar i spänd förväntan. Då tog jag bort pannan, bräderna och säckarna och inspekterade resultatet. Det var dystert. Ett par centimeter blöt och smetig jordsörja med djup tjäle under - det var resultatet av två timmars värmebearbetning.

Just då kom min fru förbi och frågade vad jag höll på med. Jag förklarade och visade det klena resultatet. ”Då har du nog kokat mina penséplantor också som jag hade i drivbänken. Dom tänkte jag sätta ut här frampå vårkanten”. Själv blev jag högeligen imponerad av vädrets makter. Tänk så mycket värme det går åt för att tina bort vinterns tjäle och is från marker och sjöar!

Den franske fysikern Denis Papin har fått äran av att ha uppfunnit tryckkokaren, som är så effektiv vid matlagning. Men när trycket stiger i grytan och det pyser ur säkerhetsventilen är det inte utan att man bävar… för mig är detta en helvetesmaskin. Andra har älskat den eller gör det just nu. Tryckkokaren har nämligen blivit modern på nytt och rekommenderas som bröllopspresent i både tidningar och på nätet. Dess utseende idag är mer elegant än både Papins gryta från slutet av 1600-talet och den kastrull som fanns när jag var ung och nygift, se bilden. Föremålet tillhör museets samling Eskilstunahemmet från 50-60 tal.

I Prinsessornas kokbok från 1952 finns flera sidor om att laga mat i en tryckkokare, lämpligen på minst 4 liter. Här redovisas all tid man vinner. potatisen kokar på 8-12 minuter, och energiåtgången minimeras.   Det osar mindre och  ”blir mera trivsamt och lättare att hålla rent”.

Vilket fantastiskt trolleri bara för att kokningstemperaturen med hjälp av ökat tryck i det tillslutna kärlet kan stiga till 120 grader!

Blåslampan, eller lödlampan som den också kallas, är en uppvärmningsapparat med en riktad mycket het låga och är en bra värmekälla. När blåslampan ska tändas måste ett visst tryck (dock inte ångtryck) pumpas upp i bränslebehållaren, som innehåller fotogen. Den är en svensk uppfinning från slutet av 1800-talet ursprungligen konstruerad för att lösa problemet med att löda säkra behållare för gasoljekök. Blåslampan på bilden har använts av Uno Johansson, vaktmästare på Sörmlands museum från 1947 fram till 1980-talet.

Jag har ingen personlig erfarenhet av blåslampor. Men ånglok och ångmaskiner kan jag relatera till. Frustande lok på sträckan Landeryd-Falköping, som fyllde på vatten vid en hög vattenpump i Ulricehamn, kommer jag ihåg. Men också sotiga eldare, stiligt uniformerade lokförare, konduktörer och stationsinspektorer (stinsar).

Nu pratar vi om språkliga metaforer. Det blir enkelt att förstå begreppet metafor när man får lära sig att ordet metafor kommer från grekiskans metaforá och betyder ”överföring”. Ånga och blåslampa är ett par ord som flitigt används i överförd bemärkelse. ”Att rikta blåslampan mot” och vikten av att ”hålla ångan uppe” har man ju hört en och annan gång.  Kan t ex användas av företagsledare, som genom ett eldande tal vill få de anställda att prestera mera, oftare och bättre. Denna retorik har inte sällan en hurtfrisk framtoning. Många anställda tar misstroget emot budskapet. ”Ska vi trolla med knäna nu igen” hörs från flera håll.

Från t ex kvinnojourer och idrottsrörelse känner jag ett antal verkliga eldsjälar och blåslampor. Personer med solidariskt sinnelag som håller ångan uppe och utför ovärderliga insatser för samhället. Må de inte tillhöra ett utdöende släkte!

ARLA är ett företag med folkbildande ambitioner. När jag i veckan skulle inta min dagliga dos av lättyoghurt upptäckte jag på förpackningen en text under rubriken ”Zoo-Olympiaden: Människor mot djur”. Det var en intressant text där sprinterstjärnan Usain Bolt från Jamaica jämfördes med en gepard och en struts.

När Bolt i augusti 2009 kom till VM på olympiastadion i Berlin var han i kanonform. Inför fullsatt stadion flöt han fram på nylagt, läckert, medelshavsblått tartanunderlag och lämnade konkurrenterna efter sig i finalen på 100 meter. Tiden - 9,58 - var nytt världsrekord. En fantastisk prestation i en hastighet av ca 45 km/tim.

Ponera att en snabb gepard hade tillåtits att delta i finalen. Det hade blivit en djurisk utklassning under förutsättning att geparden varit motiverad! Geparden hade skåpat ut ”människodjuren” och nått målet på en tid under 4 sekunder – bortåt 100 knyck i timmen! Även en struts är supersnabb med ca 65 km/tim som toppfart.

På dagens yoghurtpaket läser jag om herkulesskalbaggen. Här talar vi om tyngdlyftning. Baggen påstås vara kapabel att lyfta bortåt 900 gånger sin egen kroppsvikt. De olympiska tyngdlyftarna klarar inte på långt när denna halsbrytande jämförelse.

Bilden kommer från olympiska spelen i Stockholm 1912. Jacob Westberg sprang marathon, och kom på 22:a plats. Inte riktigt som en geopard, men han hamnade ändå på ett vykort i museets samlingar.

Det måste ha varit i juni 1943 när det kom en bisvärm och slog sig ned i ett träd utanför vår stuga. Bina flyttade snart in i takfoten på huset där de sedan bodde många år. Det var snälla bin och vi i familjen hade inga problem med dem. Tvärtom bidrog de säkert till att vi fick goda skördar på fruktträden i trädgården. 

Varje sommar svärmade bina. En morgon hängde en bisvärm stor som en fotboll på en låg trädgren vid stugknuten. Då fick jag order att cykla till Carl-August i Dalsjö för att be om hjälp. Han var kunnig med bin och snart hade han öst ner svärmen i en bikupa – en sådan som visas på bilden ovan. Far min snickrade en bikupa i trä och satte ovanpå halmkupan. Kupan placerades på en bänk under sötäppleträdet. Efter ett par år stod det fyra bikupor på bänken.

Men en dag hände något hemskt. En grissugga hade brutit sig ut från svinhuset och promenerade runt i trädgården. Hon fick syn på bänken med bikupor och tyckte väl att den var lämplig att klia sig emot. Suggan gick fram och gnuggade sig mot bänken så bikuporna ovanpå stod och hoppade. Då blev det svart av bin i luften omkring och bina anföll med stor kraft. Suggan stannade till, utstötte ett hemskt vrål och satte av mot en närbelägen halmdös.  Hon sprang in i dösen med huvudet före och mer än halva suggan försvann. Efter en stund drogs suggan ut och stängdes in i svinhuset igen. Efter några timmar var hon hemsk att skåda. Ryggen var illröd och öronen stora och enormt uppsvullna. Men efter några dagar hade hon dock återhämtat sig igen.

I mitten på 1970-talet blev det besvärligt med bina i takfoten. Hustaket började bli dåligt och var i stort behov av reparation. Eftersom snickarna rimligen inte kunde lägga om taket med en massa bin där så blev jag tvungen att tillkalla bitillsyningsmannen i Gnesta för att ta bort dem. Han kom och gjorde sitt jobb. Han liknade en rymdman i sin täta klädsel och använde sin rökpust för att lugna ner bina. Yngelkakorna brändes och honungskakorna lades i en balja som jag ställde in i tvättstugan. Där var fönstret öppet så bina hittade snart honungskakorna. Efter några timmar var det svart av bin i tvättstugan. Jag drog en stor papperspåse med titthål över huvudet och gick in och räddade honungen. Bina var jag tvungen att spruta gift på. Jag fick massor av honung och bivax och har fortfarande en burk med 35-årig honung och en hel del bivax kvar.

Det sägs att hästar är utrustade med riktigt gott minne. Umgänge med bångstyriga hästar kan också skapa starka minnen hos kusk eller ryttare.

Att sela på en draghäst ser lätt ut – och är nog inte heller särskilt svårt när man kan det och vet var alla remmar ska sitta, hur hårt eller löst de ska dras åt och hur betslet förs in i munnen på bästa sätt.

Den kusk som är det minsta osäker i denna hantering hamnar snabbt i ett psykologiskt underläge gentemot hästen. Om kusken ifråga därtill tar seldon på fel sida av spiltan, ett seldon avsett för en betydligt större häst än den tilldelade, är katastrofen nära.

Jag vet, för jag har gjort det. Även om det snart är 60 år sedan detta inträffade, minns jag som igår hur den förhållandevis lilla hästen plötsligt under skrittandet hade så kallade lokorna hängande uppochned. Det blev som man säger åka av i betydligt raskare takt, ja till och med i rekordfart. Lyckligtvis slutade färden utan någon större incident. Men hästen ifråga kom säkert ihåg mig under hela sin återstående livstid.

I fablernas värld får djur mänskliga egenskaper. Pratbubblor med skriftspråk visar att djur beter sig som mänskliga varelser, trots att djur kommunicerar på helt andra sätt. Människors sämre sidor och tillkortakommanden har överförts på djur.

Det finns sagofigurer som agerar med negativa mänskliga drag. Varulven är klassisk och ofta framställd som glupskt monster. King Kong, en jättegorilla i tidningsserier och ett flertal filmer med början 1933, blandar sig med människor men ses som en ond varelse och bekämpas. Serier och sagor görs mestadels – åtminstone i modern tid - för barn. Man undrar vad vuxna kan bära med sig efter att ha matats med dylika berättelser.

Hänvisning till djurriket kan förekomma inte minst under pressade situationer som i följande exempel. Winston Churchill lär i inledningen av ett möte med Eisenhower ha utropat - Är vi djur!  Han uttryckte frustration över hur de allierades bombräder omvandlade främst tyska städer till grushögar med fruktansvärt lidande för civilbefolkningen. Så kan väl inte människor bete sig! Det måste ha varit något djuriskt som åstadkom så grymma handlingar.

Våra arvsanlag har mycket gemensamt med djur enligt modern genetisk kartläggning. I extremt sällsynta fall kan barn faktiskt fortfarande födas med en liten svans eller päls som rester av forntida genetiskt arv. Och skulle vi vara helt fria från djuriska beteenden borde väl världen se annorlunda ut.

Vilka erfarenheter och tankar styrde skulptören Adolf Stern när han vid början av förra seklet formgav gipsfiguren på bilden? Intressant är att den tre decimeter höga statyetten är monstruös i kroppsform och har försetts med kraftiga hörntänder precis som apor har. Hörntänderna signalerar aggressivitet!

En grekisk fabel berättar om en törstig kråka, som ser en skvätt vatten i en djup tillbringare. Hon släpper ner stenar i kannan. Vattenytan stiger och fågeln får i sig vätska.  Kunde en höna göra likadant? Kanske. Ordet hönshjärna, med synonymer som dumbom och virrpanna, är nämligen helt orättvist mot djuret i fråga.

Rön under tio år som hönsmamma har lärt mig att en höna har social kompetens. Hon är oerhört sällskaplig. Med bra syn och hörsel kan och vill hon överblicka hela sin omgivning, ett tecken på nyfikenhet, vaksamhet och slutledningsförmåga om kommande faror. Bildens fåglar i målad celluloid och från förra sekelskiftet skulle uppträda likadant om de kunde.

En mer vetenskaplig studie visar också på hönssläktets klokhet och empati. Några skrockande damer matades med korn. En del av givan hade färgats blå, innehöll ett ämne som gav obehag och ratades ganska omgående. När så kycklingarna kom serverades liknande föda och hönsen lärde sina ungar att bara smaka på de ofärgade kornen!

I ett annat försök fick hönorna se en film om fjäderfän som åt ur en röd skål.  När de sedan själva serverades sin middag föredrog de ett liknande kärl. Maten i ett gult intill lämnades orörd. Att lära sig genom att betrakta andras beteenden tyder på en kognitiv förmåga. Hönan kan förstå, lagra och använda information, ja, lösa problem tack vare sin hönshjärna, även om den är liten.

I TV-programmet Från A till Ö var Bert Åke Varg klok som en uggla. Han hjälpte den virriga Hedvig och hennes syster Harriet med ords betydelse. Olof Palme försökte förklara ordet demokrati, jag vet inte om han var klok som en uggla. Jag vet inte heller om Magnus Uggla är klok som en uggla och inte heller hur det står till med Caroline af Ugglas vishet.

Redan de gamla grekerna visste att det var något särskilt med ugglorna. Ugglan ingick i Pallas Atenas attribut, de andra attributen var lans, sköld och olivträd. Atena föddes ur Zeus huvud fullvuxen, iklädd rustning, sköld och lans och en uggla visade sig också. Man kan förstå att Zeus hade en fruktansvärd huvudvärk efter att ha haft detta innanför pannbenet. Atenas var vishetens gudinna men tråkigt nog även krigets. Efter några hundra år nåddes Rom av civilisationen och då var Atena en beståndsdel. För att inte grekerna skulle sträcka allt för mycket på sig döptes Atena om till Minerva och ugglan blev en minervauggla. På latin heter ugglan Glaucus efter det grekiska ordet glaux som betyder ”bländande ögon”. Minervas uggla representerade visheten, inte nog med att hon kunde se på dagen hon såg även på natten.

Det är inte bara i mytologin som ugglan är klok utan även i filmer. I Harry Potter fylls matsalen i Hogwarts av ugglor. Inom konsten finns det ugglor redan i grottmålningar som är 20 000 år gamla. Uggleupplagan av Nordisk Familjebok är det slutliga beviset för uttrycket klok som en uggla.

Uppslagsboken definierar skateboard som en typ av fortskaffningsmedel bestående av en bräda med fyra hjul under och som lanserades under 1950-talet. Vårt kära svenska Språkråd vill kalla det för rullbräda.

Så vad har egentligen detta fortskaffningsmedel med motion att göra? Kanske inte lika mycket som en cykel. Men onekligen är det ett redskap som aktiverar många små och stora muskler i kroppen. Den som tror att det bara är att ställa sig på brädan och rulla iväg tar gruvligt miste. Jag vet, mitt enda försök i branschen slutade med en vådlig vurpa som kunde ha slutat med besök hos farbror doktorn.

För ett stort antal unga män som inte passerat bästföre-datum är skateboard inte bara den huvudsakliga motionen, utan en hel livsstil. De braverar genom åkstilar med engelska epitet som flat ground, transition, street, longboard, downhill, freestyle och mega ramp.

För en senior medborgare som undertecknad är det nog tyvärr för sent att bli en i gänget i skateboardparken. Men nog vore det roligt att kunna motionera på det sättet innan det är dags för fortskaffningsmedlet rollator, som ju också har fyra hjul.