I muséets arkiv finns en skomakarläst. Det är en trämodell för hela skon. Men det finns också två i järn. De senare användes när man skulle pligga fast sulorna. Troligen används liknande fortfarande.
Framför mig ser jag en gammal man på en stol utanför sitt låga soldattorp, Högtorp vid Länninge i Nykyrka. Han har svart mössa med skärm, skjorta och kavaj, mörka byxor. I ena handen en käpp. Så minns jag honom från min barndom. Men far har ett kort på honom från ca 1930, då i sina vardagskläder, blåblus och storväst som man kallade den varma västen man hade vid utearbeten. Så har den gamla soldaten ett skomakarförkläde utanpå.
Mannen uttogs till krigstjänst den 4 maj 1883 till Liv-kompaniet. I 21 år tjänade han kronan och fick på grund av sjukdom ta avsked. Han var min farmors far och hette Alfred Eklund.
Alfred fick avsked utan underhåll redan 1904. Yngsta barnet föddes 1905. Vad livnärde man sig då av om man inte var duglig i krigstjänst? Troligen kunde han göra enklare arbeten på gården Länninge. Att vara skomakare eller skräddare blev också många avskedade soldaters göromål. Ryggåsstugan med sina små fönster gav inte mycket ljus till det arbetet. Kanske satt han ute i dagsljuset och arbetade. Farmor gick ofta dit med mat, en saltad fläskbit, fisk från Hallbosjön, mjölk från gården. Hon och de andra kvinnorna vid Länninge handmjölkade tre gånger om dagen ett stort antal kor. Ofta var jag med ner till lagården och hämtade mjölk. Den oskummade mjölken var inget de hade råd med, utan det blev skummjölk, lite tunn och blåaktig. Till filbunke behövdes dock oskummad mjölk. Den stod och surnade till i farmors skafferi och såg inte aptitlig ut tyckte jag.
Ibland fick jag följa med farmor upp till hennes gamla föräldrar. Den lilla mörka ryggåsstugan saknade ström. Huset var lite skrämmande ty det talades om att det spökade i huset och att de därför inte kunde använda finrummet utan endast bodde i köket med den stora öppna spisen. Pappa har berättat mycket om sina morföräldrars liv i ålderdom en bit utanför civilisationen. Barnbarnen hämtade post och tidning till de gamla och gick dit med. Alfred dog 1953 då jag var 7 år och Augusta redan 1951.
Jag har fortfarande kvar några av hans skomakarverktyg och framförallt en tung läst med tre olika fotstorlekar. Att hålla i den lästen är som att komma tillbaka 100 år i tiden.
Alfred och hans fru Augusta fostrade 12 barn, en flicka dog endast 4 dagar gammal och en son blev ihjälsparkad av en häst. Alla övriga blev vuxna och fick många barn, vilket gör att vi är många ättlingar efter denne gamle soldat och hans hustru. Alfreds far var båtsman från Bergshammar och Augustas far var soldat i Årdala och två av hennes bröder var också soldater. Låg det kanske i blodet? Men det är nog som nu, att barnen ibland går i föräldrarnas fotspår vad gäller yrkesvalet.
