I äldre tider fick socknens gamla och handikappade, som inte klarade sig själva, bo i fattigstugan. Även yngre som inte kunde försörja sig samt deras barn fick bo där – om det fanns plats. På bilden syns fattigstugan i Bärbo.
Fattigvården bedrevs under medeltiden i kyrkans regi. Under reformationen övertog staten formellt fattigvården. Socknarna hade dock i praktiken ansvaret, men det var stora skillnader i hur det sköttes. I 1686 års kyrkolag föreskrevs att församlingarna skulle hålla fattighus eller fattigstugor och år 1734 blev lagen tvingande. Trots detta genomfördes det inte överallt. Alternativet var inkvartering hos någon bonde mot ersättning från socknen, ofta skedde detta i form av fattigvårdsauktioner. Lägst krav på ersättning fick ta hand om personen. Den inhyste fick sedan oftast arbeta på gården. Det förekom även så kallad ”rotegång”, vilket innebar att fattighjonen fick gå runt mellan ett antal gårdar och tigga. Man var kanske en vecka på varje gård i ”roten” och fick då i gengäld arbeta på gården - hjonen skulle göra rätt för sig. I de större städerna fanns istället arbetshus.
År 1847 kom en ny ”fattigvårdsförordning” med krav på att socknarna skulle inrätta en fattigvårdsstyrelse. Från början var förordningen relativt generös med bl a överklagandemöjlighet. Efter år 1871 beskars denna möjlighet kraftigt, men man kan tänka sig att de kuvade hjonen i alla fall inte kunde ta tillvara på möjligheten att överklaga.
I 1918 års fattigvårdslag blev frågan en kommunal angelägenhet - rotegång och fattigvårdsauktioner förbjöds, överklagandemöjligheten återinfördes och fattigstugorna blev ålderdomshem. Fortfarande var reglerna dock stränga. Först 1945 fick de som tog fattighjälp fulla medborgerliga rättigheter. Det är tänkvärt att detta bara ligger 70 år tillbaka i tiden.
Vid släktforskning hittar jag i mitten på 1800-talet en familj, där mannen är indelt soldat. När mannen går bort står hustrun ensam med en stor barnaskara. Det är troligen inte möjligt för hustrun att bo kvar i soldattorpet. Barnen auktioneras ut på socknen och hustrun hamnar så småningom på fattighuset med ett litet spädbarn – bland gamla och ”lytta”. Det var en helt annan verklighet än den vi känner idag – ca 150 år senare. Idag kan vi som är ”pensionärer” oftast leva ett gott liv.
