Väljer att skriva om sotare/skorstensfejare. Ett yrke som härrör från senare delen av 1500-talet. Tyska skorstensfejare invandrade då till Sverige och blev pionjärer och startade upp en helt ny yrkeskår i landet.
Lärgossar (nynas) klättrade nerifrån och upp genom skorstenen under att de samtidigt sotade den. Lisa Tetzner har skrivit en bok om Sotarpojken, där hon skriver om hans vedermödor. Jag har själv inte läst den, men ska försöka få tag i den på biblioteket.
Efter 5 år kallas lärlingen Stor och det är steget under gesäll. Efter ytterligare 10-12 års yrkespraktik är sotarlärlingen utlärd och får sitt gesällbrev och rätt att bära gesällbälte. Ett brett läderbälte med ett spänne av mässingsplåt prytt med Sveriges Riksvapen.
Drottning Kristina lär ha gett gesällen denna rätt att bära emblemet på spännet. Min första man, mina barns pappa, var sotare och ägde givetvis spännen, ett större till arbetsoverallen och ett mindre till fritidsklädsel. Vår son är nu dess ägare.
Något annat som kännetecknar sotarna var deras språk, Knoparmoj, sotarnas yrkesjargong. Ett svårbegripligt och hemligt språkbruk som bygger på utbyte och förvrängning av svenska ordformer. Ord har lånats in från t.ex. romani och månsing som är västgötaknallarnas hemliga språk. Googla gärna på ”knoparmoj ordlista”, det är både intressant och kul.
På bilder och teckningar av sotare förekommer ofta stormhatt/cylinderhatt. Kurpis heter den betydligt bekvämare och varmare sotarmössa som numera används. Min man hade stormhatt som han bar ibland, kanske mest för skoj skull, vid speciella tillfällen, och som utgjorde ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Han blev då ofta fotograferad av turister.
Det sägs också att sotaren förde tur med sej, om han var den första man såg på morgonen och som man tog i handen, givetvis skulle han då vara svart av sot, annars uteblev turen.
Cylinderhatten-Stormhatten på bilden är tillverkad år 1800 och har brukats av Edvard Pettersson i Nyköping. En gåva till Raspen förmedlad av Axel Johansson.
