Min morfar, född 1875 i Loftahammar, gick till sjöss tidigt. Först var han kajutvakt och kockpojke på båtar som gick mellan Småland, Norrköping och Stockholm. Men som 16-åring var han gammal nog att ge sig ut som jungman på världshavens stora, tremastade segelfartyg liknande den modell som ses på bilden. Ett hårt och farligt jobb, som höll på att kosta honom livet.
Att sätta, eller reva, de många högt placerade seglen medan fartyget rullade på vågorna var inte det värsta. Stormarna var farligare – men inte heller stiltje var att leka med.
En gång på vägen till Rio de Janeiro tog dricksvattnet slut vid ekvatorn och fartyget rörde sig inte när vinden dog. Men då kom regnet, oavbrutet under tre dygn!
Under en annan seglats strax före jul 1894 från Slite till Rio sprang skutan Axel läck under full storm och besättningen fick kämpa vid pumparna. På kvällen skulle morfar ta över rodret, trodde han. Men det var Johansson från Stockholms tur, eller snarare otur. Hela riggen spolades över bord midskepps och Johansson följde med, utan chans att rädda sig. Medan morfar lyckades hålla sig kvar vid balanshjulet på pumparna. Mörkret var kompakt. Man kan säga att undertecknad inte hade sett världens ljus om han stått vid rodret den gången.
Morfar berättade många sådana historier från sin tid som jungman, en yrkesgrupp som ju fortfarande finns i handelsflottans besättningar liksom de något mer erfarna matroserna. När det blev dags att bilda familj flyttade han emellertid hem till ett något mindre farligt jobb längs Östersjökusten. Nämligen som pråmskeppare med uppgift att frakta timmer åt Holmens bruk. Det yrket har numera inte så många utövare.
↧
Tema Gamla yrken: "Jungman på världshaven"
↧