Jag valde ett stämpelur från 1970, tillverkat av LM Eriksson som illustration till en mycket vanlig gåta – den om klockan som går och går men som aldrig kommer till ……
Om sanningen ska fram är jag måttligt intresserad dvs ointresserad av gåtor. Det tror jag beror på att jag inte är särskilt bra på att klura ut den tänkta lösningen.
Arbetslivet är ett område som erbjuder rika möjligheter till studier av mänskligt beteende.
En seglivad uppfattning är att den anställde måste kontrolleras. Frihet under ansvar är inget som står högt i kurs hos en del arbetsgivare. Nej, oberoende av uppgift och arbetssituation är idealet att arbetet utförs i anvisade lokaler med registrering av in- och utpasseringar.
Som glad pensionär arbetar jag för närvarande deltid med anställningsformen ”intermittent timanställning”. Den arbetade tiden håller jag själv reda på. Efter varje månad skriver jag en räkning som min närmaste chef attesterar. Stort förtroende som inte får missbrukas.
Och som medför att redovisad tid är lika med arbetad tid. ”Taxametern” stängs självklart av vid sociala aktiviteter på arbetstid.
På den tiden som stämpeluret fanns i entrén var attityden en annan. Vid dagens slut uppstod ibland köbildning vid klockan. Anledningen till kön var att klockan registrerade med några minuters intervall. Det gällde då att pricka in den fastlagda hemgångstiden, inte arbeta för länge och inte minst undvika att finnas med på avvikelserapporten.
Mänskligt beteende kan vara minst sagt gåtfullt.