18 stycken tandavgjutningar i gips – 11 överkäkar och 7 underkäkar – i en glasburk som kommit till Föremålsarkivet från Vårdskolan i Eskilstuna stämmer oss som var barn under andra världskriget till eftertanke.
Då var tandborstning en föga utvecklad sysselsättning och Fluortanten hade ännu inte gjort sin entré i skolsalarna. Läskiga besök hos folktandvården, där hål lagades utan bedövning med wiredrivna borrar och amalgam medförde ett livslångt avvaktande förhållande till tandläkarskrået.
Likväl har vi alla som numera kallas 65+ och uppbär pension av något slag i hög grad bidragit till tandläkarnas segelbåtar och vackert belägna fritidshus. Många besök har det blivit, ibland för att ersätta någon tand som tjänat ut. Då får man tugga gips så att substitutet av en tandtekniker ska kunna anpassas till kvarvarande gaddar.
Numera erbjuds så kallade implantat, då stift av titan opereras in i och successivt förenas med käkbenet. Dessvärre bekostas detta inte av den allmänna sjukförsäkringen, vilket sägs bero på att politikerna inte insett att ”tänderna ingår i kroppen” . Kostnaden för 65-plussaren blir med andra ord skyhög, om han eller hon ska kunna visa upp det som förr kallades ”Stomatolleende”.
Men det tycks inte bekymra de ungdomar som numera bestämmer över oss. De har ju på flera sätt bra bett i munnen.
↧
65+ - Fortfarande på bettet?
↧