Undras om bröderna Lumiére hade en aning om vad som skulle hända när de byggde sin ”cinématograf”, en kombinerad filmkamera och projektor.
Stumfilmen var nu ett faktum och strax dök det upp filmstjärnor av båda könen. Det var hela världens lilla fästmö och alla kvinnors dröm Rudolf Valentino. Som döende tjurfäktare fick han kvinnor ur alla samhällskategorier att gråta. Förutom filmstjärnor och demonregissörer kom det cineaster, Oscars och Guldbaggar.
Stumfilmen var mer internationell än ljudfilmen. Varje land kunde skriva text på sina egna språk och man slapp ifrån smattrande italienska och släpande amerikanska. Biograflokalen fick en pianist som ledsagade handlingen med mer eller mindre dramatiskt klink. Filmerna kom även till skolorna och användes i undervisningssyfte. Prins Wilhelm dök upp och berättade saker om Sverige, både känt och okänt. Roligt blev det när läraren tappade filmrullen på golvet eller satte upp en rulle som ej spolats tillbaka.
Cineasterna har ända sedan förra seklets början utnämnt världens bästa film men de kan nästan aldrig bli sams. Doktor Mabuses testamente var en bra film. Flickan som satt vid sidan om mig vågade inte gå hem själv och som den borne gentleman man är följde jag henne hem. Om filmen var bra vet jag inte men flickan var trevlig så det blev flera biobesök men nu skulle det var Doris Day.
Den första svenska ljudfilmen hette ”Säg det i toner”. Det fanns en sång med samma namn inspelad på en stenkaka och som om det inte var nog så sjöng farsgubben den minst en gång varje dag.
Filmens titel och grammofonen på bilden hör ihop. Egentligen skulle det ha varit en resegrammofon utan tratt men den här ser mycket pampigare ut.
