Detalj av tavla, Hök och nötskrika, Bruno Lijlefors år 1895. Deposition från Nationalmuseum.
Hur kan man välja en detalj från en Liljeforstavla som föreställer en duvhök som slagit ett byte när ämnet för dagen är ”film”? Jo, duvhöken ser ganska skrämmande ut och då går tanken till Hitchcock som är skräckfilmens mästare. Ta till exempel ”Spiraltrappan” och ”Fåglarna”.
Spiraltrappan handlar om en mördare som specialiserat sig på att attackera handikappade kvinnor. Hela filmen var ruskig. Det jag minns mest av den filmen är en sekvens där man ser tåspetsarna på ett par svarta skor i spiraltrappan. Spänningen var ooolidlig. Då kröp jag ner i knäet på den unge man som bjudit mig på bion. Han blev sedan min äkta man. Så kan det gå!
I ”Fåglarna” ser man hur en mängd fåglar angriper människorna i en by. Det är otroligt starka scener och filmljudet bidrar hög grad till skräckupplevelsen. Tack och lov låter inte skriet från Nyköpings kajor lika otäckt. Men ibland när de jättelika flockarna kommer inflygande från fälten runt omkring kommer känslan att vilja huka sig ner för att undkomma ett anfall.
Kajorna är egentligen ganska trevliga fåglar. Det är intressant att iaktta deras sociala liv. Paren håller ihop hela livet. Det ser verkligen gulligt ut när de sitter tillsammans och plockar på varandra. Och som de pysslar om sitt bo och sina ungar. Då spirar familjelyckan.
