När jag var liten på 1940-talet var jag lite mörkrädd. Det var läskigt att vara ensam när mörkret fallit. Så när mamma gav sig iväg till ladugården för att mjölka korna så där vid 6-tiden och höstkvällen var mörk då var det inte roligt. Men det var inget att göra åt. Hon gick trots att jag gnydde. På torsdagskvällarna var det inget problem för då kunde jag lyssna på ”Barnens brevlåda” med Farbror Sven – Sven Jerring – för han var trevlig. Men de andra kvällarna var det värre. Ibland brukade jag plocka undan i köket. Alla småprylar lade jag på plats och så sopade jag golvet och torkade bord och bänkar. När mamma kom in från ladugården frågade jag om hon såg något särskilt i köket och då blev hon glad att jag gjort så fint.
Som barn minns jag också att vi ibland kurade skymning. I skymningen satte vi oss i köket, mamma, pappa och jag, utan att tända några lampor. Vi gjorde i övrigt ingenting utan bara satt och tittade på det svaga ljuset från vedspisen. Ibland hände det att någon av oss berättade någon historia men oftast var det tyst.
När jag googlade på ”kura skymning” fick jag 133 000 resultat på 0,26 sekunder! Föreningen Norden engagerar sig i aktiviteter under den rubriken. Folk samlas kring levande ljus och berättar historier för varandra. Mycket trevlig samvaro.
Nu tycker jag själv det är trevligt med mörka kvällar. Och nu i advent får man ju tända en massa ljus både ute och inne och mysa. Vilken lycka att vi har den här högtiden! Jag tänder gärna de elektriska lamporna som lyser upp. Eftersom vi bor mitt i skogen är det ju helt mörkt om man själv inte tänder några lampor.
Det föremål jag valde i samlingarna är en kandelaber i mässing för två ljus. Den är använd och skänkt av Gwendolen Fleetwood i Stockholm (ovanligt namn).
↧
Kväll - Kura skymning
↧