Det föremål jag valde efter mycket letande i samlingarna var en selbåge i trä från norra Sverige. Den kan väl kallas för krumelur!?! Den är skänkt av Erland Dahm i Nyköping och har en rikt snidad dekor. Här finns två djurhuvuden – lejon – som omger en oval figur (ansiktsmask) och omges av bladrankor vid ändarna. Den är målad i brungrönt, gult, rött och vitt. På baksidan finns lejonens manar samt bakhuvudet på en människa. Det rör sig alltså om en del av en hästsele.
Sele definieras av Wikipedia som en gemensam benämning på remtyg med tillbehör som är avsedda för hästens användning som dragare. Hästselen förekommer i olika typer: bog- eller loksele och bröst- eller bringsele. Vid den förra överförs kraften genom två på bogbladens främre rand vilande sidostycken, lokor, vid den senare genom en över bringan liggande rem, bröstrem eller brösta.
Jag minns selen som min far hade till sin häst ”Dala” när jag var liten. Det var en bogsele utan krumelurer. När jag blev äldre fick jag själv sela på hästen när jag skulle ut i skogen för att köra timmer. Det var ett tungt men roligt arbete och far min gav mig lektioner i hur man skulle göra för att göra jobbet så lätt som möjligt. Efter en dags arbete minns jag att jag en gång var så trött så att jag inte orkade gå hem. Istället tänkte jag rida på hästen hem till lagårdsbacken. Men Dala var väldigt bred om ryggen så jag fick sitta med benen rakt ut från hästryggen och knipa ihop för att hälla mig kvar. När hästen kom till ladugårdsdörren stannade hon inte utan gick helt resolut in i ladugården. Att hon hade en ryttare på ryggen brydde hon sig inte om. Ladugårdsdörren var låg och jag ramlade baklänges ned bakom hästen. En sådan nesa!
↧
Krumelur - dekorativa krumelurer
↧