En vårdag 1946 blev jag som tioåring skickad av mor min till affären i Axala by för att köpa lite jäst och korv. Jag tog min cykel och for iväg. Handlaren expedierade och tog betalt. Jag kan ännu höra hur det plingade och lät när han slog in summan i sin kassaapparat (se bilden).
På hemvägen hände en olycka. Jag råkade slinta på cykelpedalen och fick vänsterbenet framför den. Tårna tog i backen och båda benpiporna i underbenet bröts. Jag hamnade i diket och började ropa på hjälp. Som tur var så hörde min ett år äldre kusin mig och kom till undsättning. Han tog min cykel, en gammal damcykel, och jag lyckades krångla mig upp på pakethållaren. Sedan skjutsade han mig hem på den knaggliga vägen. Oj, vad det gjorde ont!
Det blev taxi till Nyköpings lasarett där jag blev gipsad och omplåstrad. Till en början var det naturligtvis besvärligt med det gipsade benet men snart började jag bygga på en ny lådbil med stor motorhuv och ratt. När den var färdig skjutsade mina kompisar mig i den och vi hade kungligt roligt. Jag fick ett par hemsnickrade kryckor av far min och snart kunde jag konsten att ”springa” med dessa kryckor.
Vid återbesöket på lasarettet fick jag bassning. Gipset på benet var alldeles krackelerat och mjukt efter alla mina törnar i lådbil och på kryckor. Så det fick bli en ny omgång gips. Sex veckor efter olyckan skulle jag börja gå på benet igen men det var inte lätt. Det hade blivit så försvagat att jag inte kunde stödja på det. Det tog en månad att lära sig att gå igen.
↧
Tema Minne: "Kassaapparat"
↧