Trafiken kan vara besvärlig för en cyklist. Jag tänker då på att ta sig fram i stadstrafik, men det är smidigt om avståndet inte är för långt och varuinköpen håller sig på en rimlig nivå. Nu har det ju börjat komma såna där livsfarliga, odödliga som de tror själva, 40-åriga män på väg till eller från jobbet. Då får man inte vara lättskrämd och vingla till när de susar förbi.
Jag har i alla fall en bra cykel, min packåsna, att ha i stadstrafiken. Annars cyklar jag helst på skogsvägar och stigar och har då en annan cykel för lite långkörningar. Inget går upp emot att ensam cykla genom barndomens skog. Jag stannar och tar in doften av Linneablommorna som översvämmar skogen likt en doftmatta. Det är underligt hur en så liten blomma kan dofta så fantastiskt. Jag lyssnar på suset i lärkträden och korpens skrik när den patrullerar över sitt område. Det är bästa sättet att hämta lite lugn och ro och sen komma hem igen och orka ta itu med arbetet.
Långcyklingar har jag gjort några stycken också. Före mobiltelefonens tid, ensam 50 mil, att jag vågade. En resa var från Ärteråsens fäbodvall i Furudal, Dalarna, och hem till Nyköping. Första delen var på en smal grusväg, 7 km där man nyligen hade sett björn i skogarna. Jag stannade inte förrän jag var nere i Furudal, björnar är inte att leka med. All packning hade jag på pakethållaren så det gick inte så lätt. Första anhalt var vandrarhemmet i Falun, då hade jag ”lyckats” hitta en grusväg till över den stora höjden vid Gulleråsen. Sen var det bara asfalt. Men då hände det som inte fick hända. Inte punktering, men cykelkedjan hoppade av. Vägen var smal och cykeln gick inte att rubba, allt satt fast. Då fick jag plocka av all packning och lägga i dikeskanten, vända cykeln upp och ner och försöka lägga på kedjan igen. Det lyckades men sen kunde jag inte växla utan fick köra på samma växel (jag hade 10 st) ända hem.
Efter Falun väntade storskogar fram till Norberg där jag tog in på hotell. Duschade och såg på TV. På fäbodvallen fanns varken det ena eller det andra av bekvämligheter. Men det var ju ganska nyttigt att prova på en hel vecka däruppe, man lär sig uppskatta ett och annat som är så självklart. Nu var det bara att dra på igen. Mot Kungsör där jag skulle övernatta hos släktingar. Efter all skog öppnade nu landskapet sig på slätterna i Västmanland. Då sjöng jag Ulf Lundells låt ”jag trivs bäst i öppna landskap” och sen dess ser jag alltid den jordbruksslätten framför mig när jag hör den låten. Efter Kungsör var det ”bara” 12 mil kvar till Nyköping. Då började det regna redan efter ett par mil, så den sista sträckan var jobbig.
Cykelpump är ett måste att ha med sig och den här får illustrera den säkerhet man känner när man är långt hemifrån och inte kan ta sig gående hem. Kanske kan man pytsa i luft så att det rullar en bit i taget. Men just den här är lite väl stor att släpa på. Den är med fotställning och trähandtag och har tillhört Gösta Rotefalk. Han var cykelreparatör och hade en liten cykelverkstad ”Falkens Cykel” på Fågelbovägen i Nyköping. För ett halvsekel sen var många cyklar utrustade med en särskild reparationsväska. I den fanns solution, lappar och verktyg för avtagning av däck och slang. Jag har aldrig lärt mig konsten att byta däck även om pappa försökte lära mig. Det finns folk som lever på sådant arbete och jag vill inte äventyra deras inkomstkälla...!
Om livet på fäbodvallen har jag skrivit i juni 2014, under rubriken Träsmak – en smörkärna.
