eller i selkrokens, selorvets, selhuvudets, selrankens eller selkroksbågens. Alla dialektala benämningar på samma föremål av vilka selbåge, selkrok och selkroksbåge betraktas. som mer "rikssvenska". Oavsett vilken benämning som brukas så är funktionen densamma och nödvändig för hästens funktion som dragdjur. Inte bara benämningen på föremålet är särskiljande utan också utförandet där man skiljer mellan selbåge med lösa eller fasta selklackar. Lösa selklackar förekommer främst i Härjedalen, Dalarna, Värmland och Västmanland medan fasta representerar övriga landet.
Bildens selbåge härstammar från norra Sverige och har, såvitt det går att se, fasta klackar och bör representera den Skulpturala norrlandskroken som i sin tur indelas i den Djurornamentala och den Växtornamentala. Av motivet att döma, ett gult människohuvud med blå ögon och röd mustasch mellan två vitmålade hästar med röda manar, hör nog bildens selbåge till den Djurornamentala gruppen. Oavsett vilket så kan man i bågen se både vardagslivets slit och skapandets glädje, hästen som nyttodjur med en historisk produktionsroll i jord- och skogsbruk, som dragdjur till droskor och taxivagnar. Idag har hästen en helt annan roll och funktion, en upplevelsefaktor inom travnäringen och som sällskapsdjur. En roll som sedan mitten på 1900-talet har ersatt nyttodjuret och där upplevelsen inte ligger i att betrakta vacker folkkonst på hästens manke.
