Vad vi har det bra här i Sverige! Det konstaterade vi när vi cyklade runt i lördags på stigar i skogarna, tyst och fint. Skogen är full av blåbär, skogshallon, lingon och svamp. Tänk att leva i ett fritt land med rätten att ta för sig av skogens skafferi. I år har jag fått ihop mycket bär och frysen är redan full med infrusna kantareller. Nu ligger Karl-Johansvampen skivad på tork och några trattkantareller likaså.
Kanske ligger det nedärvt i blodet, eller så är det generationerna av bönder före mig, som lärt mig att man ska ta tillvara det som bjuds. Jag minns hur mostrar och fastrar kom cyklande till vår gård för att gemensamt gå ut i bärskogen. Så hade de fikapaus i skogen med skvaller eller ”informationsutbyte” kanske man ska kalla det. Telefon och brev var den kommunikation som fanns förutom att träffas öga mot öga. Före frysboxens inträde i hemmen på 1950-talet så gällde att koka sylt eller saft och att konservera svampen. Hermetiskt inkokt svamp blandades på källarhyllorna med konserverade rödbetor och köttbullar mm.
Skördetid på åkrarna för 60 år sedan innebar att man tog fram självbindaren, kontrollerade och smorde alla rörliga delar. Eventuellt var dukarna i behov av lagning eller byte. Om jag minns rätt så åkte pappa ut först och slog kanten på gärdet med en slåmaskin. En som användes vid höslåtter alltså. Den säden låg sedan i en sträng och mamma gick och band ihop den för hand. Jag minns ännu hur man gör en slagning runt en kärve genom att använda strån till band. Kanske skulle jag visa mina barn det någon gång...... När gärdeskanten var slagen kunde man börja köra med självbindaren. Säden skars av, matades upp på duken i lagom mängd, avmättes med en krok, ombands med ett snöre och slängdes av bandet till en avläggare i buntar om 4-5 st i varje hög. Så gick arbetet vidare med att störa hål med en järnstör, sätta i en krakstör, resa fyra sädesband stående mot stören, knyta om så att de stod fast. Därefter kunde man resa fyra eller åtta band mot de första och sedan korsvis trä på resten av kärvarna.
När så allt torkat, i kanske en månad eller mer, skulle allt plockas ner, köras in på logen och ligga kvar där tills man hade tid att tröska. Det skedde ofta på senhösten och då hjälptes bönderna åt i stora trösklag. Det gick åt en eller två att kasta fram kärvar till den som stod vid inmatningsbordet, en inmatare, en eller två som tog hand om sädessäckarna och bar upp på magasinet. En som såg till att halmen blåstes ut som den skulle och lades på stack utanför. Någon skulle ta hand om bosset, d v s agnarna som rensades bort från sädeskornen. Att stå i ”bosshålet” var nog värsta arbetsplatsen, det kliade över hela kroppen sen. Mamma hade matlagning och bak till hela gänget, ett nog så arbetssamt arbete.
Hur gjorde man innan tröskverkets tid? Då lade man ut kärvarna på loggolvet och slog ur säden med slaga och sedan tog man bort halmen för hand och jag tror att man kunde få bort agnarna från kornet genom att kasta säden med en skovel från sida till sida och på så vis ”skilja agnarna från vetet”. Bilden föreställer en skarvslaga med slagval av hassel, handval i furu. Slagvalen är lindad med tjärade snören. Skarv i läder band av snören. Slagan är inköpt av museet från Fredriksdal i Blacksta, Katrineholm.
Bilden föreställer en man i storväst och rejäla stövlar som hanterar en slaga. Han står lägre än loggolvet och får på så sätt mer kraft och behöver inte bocka sig ner till golvhöjd. Han bodde vid torpet Skrummelhult, som låg där nu Skavstas flygbanor är. En väg gick tvärs över området och flera torp är borta.
Den slagmannen hade nog gärna haft ett tröskverk, och vårt trösklag från 1950-talet hade nog hellre suttit på en självgående tröska från 2015.
