Hö skördades i juni och då slog man gräset. Först fanns bara lie att tillgå, men så uppfann man en slåmaskin, dragen av häst och senare av traktor. Gräset kom att ligga i strängar och då kunde man med en släpräfsa dra ihop gräset till platsen där en hässja skulle stå. Hässjan bestod av en lång rad med störar, fem, sju eller fler. Man såg ibland långhässjor på storgodsen. Om man bara hade en liten teg kunde det bli en enstörshässja, eller som det kallades hökrake. Det ordet var nytt för mig när jag började skriva det här inlägget, men med hjälp av en gammal bonde hittade vi en fin beskrivning om höskörd på länsstyrelsens hemsida. Läs gärna den och minns flydda dar med svetten på ryggen och kliande höstrån.
Länsstyrelsens hemsida, på sid 14 och 15 finns en mycket bra beskrivning om olika sätt att hässja hö.
När jag växte upp ville jag gärna vara med på gärdena. Då tiggde jag till mig att få göra en egen hässja som jag sen kunde få peka på och säga att den där har jag gjort alldeles själv. Stolt ska man vara. Först skulle det störas. Järnstör är ett spett, men grövre i nederänden, tung som sjutton för en femtonåring. Grov för att man ska få ner stören, trampa till runt stören var viktigt, så den inte gav vika för gräsets tyngd. Sen drar man en hässjelina mellan stolparna och den ska spännas hårt. Så hänger man nedre lagret som ska vara stadigt och bli till grund för hela hässjan. Så ett nytt varv med lina på lite lagom höjd med luft till det underliggande höet, tre eller möjligen fyra lager tror jag det var. Höet skulle hänga rakt ner över hässjan för att regn skulle rinna av och inte dras in i höet. Man drog en räfsa uppifrån och ner på den det sista man gjorde.
Man såg fram emot kafferasten i lä av hässjan, eller i skugga om det var varmt. Då samlades alla och kanhända hade mormor eller mamma nybakade bullar. Iskallt vatten i en plåtflaska hade vi och det behövdes. Jag lärde mig dricka kaffet svart, för den medhavda mjölken ”skar sig” i kaffet ibland. Den hade surnat i värmen.
Ett bra skördeår stod hässjorna tätt och ett sämre kunde de vara få. Hur många det blev var ett sätt att mäta skörden. En del somrar regnade hässjorna bort och kunde inte ges till korna då det blev mögel i dem. De gick att ströa med i kobåsen, i stället för halmen som blev efter skörden av säd. Hade bonden tur kunde man en bra sommar skörda en gång till. Det kallade vi ”anväxtfoder”, alltså andraskörden. På 60-talets början skulle vi prova på att lägga ensilage av gräset. Pappa gjorde en plattform på lagårdsbacken och där lades gräset, kanske tillsatte han något medel, så täcktes det med pressening och fick ligga tills jäsningen var klar. Det luktade pesten där ute minns jag, men korna älskade den nya sortens foder.
På sensommaren kom tiden för att skörda säden. Man skär säd, som sen sätts på krakar, tröskas och blir till mjöl i en kvarn. Men det har jag berättat om i förra inlägget. Och gräset slår man för att sen hänga på hässjor för att bli hö, så enkelt är det för en som varit med, men för dagens ungdom är det inte lika noga att hålla isär begreppen.
Bilden föreställer ett bondepar som hjälps åt i värmen på högärdet. Där behövdes inga gym och styrketräningslokaler. Nu ser vi bara ”traktoräggen” på gärdena, i år är en del rosa för att bonden stöder Cancerfonden.
