Sensommar och tidig höst är skördetid. Min uppväxt i lantlig miljö innebar att jag tidigt fick hjälpa till vid skörd av äpplen, köksväxter och inte minst familjens årsbehov av potatis. Att ta upp fin potatis var faktiskt en uppgift, som jag med tiden tyckte var ganska kul. Men fort skulle det gå då spontanfotboll var en hägrande konkurrent om tiden. När jag gick i folkskolan i mitten av 1950-talet hade vi s k potatislov. Vill minnas att alla elever under tre dagar skulle hjälpa till med potatisskörden. Lantbrukarbarnen fick jobba hemma medan vi övriga ställdes till godsförvaltningens förfogande som billig barnarbetskraft. Dagarna var långa, ryggen värkte och jag tyckte jobbet var pest och pina. Men det var ju bara några dagar och fickpengarna var ju en god morot, som gjorde att det var uthärdligt. Jag tänker ofta på detta minne när jag återvänder till hembygden för att spela golf på de gamla potatisåkrarna. Då njuter jag av nuet och tycker inte att det var bättre förr.
Jag är definitivt ingen odlare. Finner dock visst nöje i det som överlever och kan skördas på den lilla plätt, som finns utanför min marklägenhet. I år har plommonträdet givit god skörd av härligt, saftiga ”viktorior”. Persilja och gräslök har täckt mitt blygsamma husbehov. Däremot blev det inget av de spagettipumpor, som såg så lovande ut.
Bildens konserverade trattkantareller tillhör Samling Sigurd Eriksson. Av grundinformationen framgår att plockningen av trattkantareller på 50-talet resulterade i ca 40 burkar med konserverad svamp för hushållets årsbehov.
Nu måste jag avsluta detta inlägg. Först blir det förmiddagsgolf och efter lunch hägrar svampskogen. Jag känner mig inspirerad!
