Vilken ”lallabella” var kommentaren vid en auktion i Svärta. Verktyget är en nätklyka och används att fästa nät eller ryssja i när man tillverkar eller lagar dem. Auktionen var vid min mans gamla fädernehem. Barnet som tyckte han skulle köpa slangbellan var lärarns son i Sjösa. Jag minns inte om han fick köpa den eller om den gick till någon som kanske hade ett bättre användningsområde för den.
Familjen vid gården kom i början av 1900-talet från ”saltsjön” och köpte det här hemmanet med fiskevatten i en låglänt å, med ganska grumligt vatten. De tyckte fisken smakade dy och det tog lång tid att acceptera detta. Här fick jag min första kontakt med fiske och det var spännande för en jänta som bara bott på torra land och 7 km till närmaste sjö. Vi rodde ut i ån och satte fast båten med hjälp av att sätta oss på en knippe vass. Så metade vi ”på känn” utan flöte och med bara ett litet sänke. Då kunde man känna när fisken var på och smakade och det gällde att dra upp i rätt ögonblick. Spännande. Men så gammal jag är har jag aldrig lärt mig sätta mask på kroken. Det gör ont i hela mig.
Min mans morbror och mostrar fiskade också, ibland med nät och fick stora, läskiga ålar eller gäddor som var som trästockar. Svärmor stekte sen ålen i stekpanna och den var så färsk så den hoppade och nästan vände sig själv. Då hade morbrodern redan flått den stackars ålen, som spikats upp på lagårdsväggen. Ålskinnet kunde användas att klara kokkaffet med, liksom annat fiskskinn också.
Minnet av morbrodern vid nätklykan lagande ett hål i ryssjan har jag kvar. Förundrad såg jag hur de gamla knotiga fingrarna flinkt lagade hålet med några för mig okända knutar. Hav och sjö har alltid fascinerat mig, kanske för att jag är född i Fiskens tecken.
Nu har en bok om fiskerinäringen sett dagens ljus. Det är ”Kustfiske, från Fifång till Nävekvarn”. En gedigen och lättläst bok där man lär sig fakta både om fisket som sådant, men också om människorna som levt vid kusten och på öarna och livnärt sig där. Fram till nu, då förutsättningarna förändrats med sviktande fångster och dåligt vatten som vi förstört under 1900-talet. Och fortsätter med, jag tänker på kryssningsbåtarnas dumpning av avfall, usch!
