Från antikens vaxtavlor till dagens smarta telefoner.
För många är mobilens kalender idag både anteckningsbok och kartotek. Vi fotograferar synintryck, noterar viktiga händelser, spelar in röstanteckningar och förvarar alltsammans i kartoteket ”Molnet”. Anteckningsboken, lapplådan och förvaringsrummet har digitaliserats och prognosen om bevarandet och beständigheten kan oroa innehavaren som därför tar en backup på en extra hårddisk..
För många är mobilens kalender idag både anteckningsbok och kartotek. Vi fotograferar synintryck, noterar viktiga händelser, spelar in röstanteckningar och förvarar alltsammans i kartoteket ”Molnet”. Anteckningsboken, lapplådan och förvaringsrummet har digitaliserats och prognosen om bevarandet och beständigheten kan oroa innehavaren som därför tar en backup på en extra hårddisk..
Just beständigheten med notisen för minnet, går som en röd tråd genom skrifthistorien. Vaxtavlan som skrift- och anteckningsmedium har dominerat från antiken till långt in på medeltiden. Tavlan, på vilken man kunde skriva, radera och så skriva igen, var inte heller den arkivbeständig men många av texterna som skrevs transkriberades till pergament av slavar, munkar och sedermera sekreterare och är därför bevarade till eftervärlden..
Under renässansen kom ett nytt skriftmedium i bruk, plånboken, ett slags anteckningsbok där bladen var gjorda av bestruket pergament och som Hamlet ropar efter i pjäsen med samma namn: ”Min plånbok hit! Det måste skrifvas upp.” Den bestrukna pergamenten gjorde att också plånbokens texter gick att radera och sedan använda för att skriva ny text på.
Papper var dyrt och att skriva i sand var inte ovanligt för 1800-talets elever som också lätt kunde radera innehållet genom att dra med handen över texten. Sanden blev ett Tabula rasa, ett oskrivet blad, och eleven kunde börja om på nytt i sanden som ändå inte hade riktigt samma utseende som innan. Handen hade satt sina spår.
Runt förra sekelskiftet var ”evighetsblocket” en leksak för många barn. Det var konstruerat med ett cellofanblad på en vaxtavla och drog man bort cellofanbladet försvann det skrivna eller ritade men också här lämnade aktiviteten ett spår efter sig, ett tryckmärke efter pennan.
Anteckningsboken av papper utgör ett undantag i den meningen att innehållet i den inte, som övriga medier, är raderbar i samma utsträckning. Och kanske är det just beständigheten som gör att utbudet av analoga anteckningsböcker inte tycks minska i den digitala eran. Inför varje årsskifte, på alla muséer trängs böckerna till försäljning i montrarna och beteckningen finns också kvar i namnet på våra digitala apparater, notebook, tablet och pad.
Vilket skriftmedium vi än väljer så finns oron och risken att innehållet på något sätt inte får ett fortsatt liv. Carl R A G:son Fleetwoods valde kartoteket som form för sitt familjearkiv. Fotot ovan visar den lilla lådan i vilken arkivet förvaras. På locket sitter en lapp klistrad med information om hur arkivet ska förvaltas, hur det får användas, om samlingens personer och vad kartoteket innehåller. Kartotek är beteckningen både för såväl det rum där innehållet förvaras som för själva innehållet. Kartoteket för ordningen och anteckningen, en kortare text, som stöd för minnet.
Sedan 1976 är arkivet i säkert förvar hos Smörmlands museum då det överlämnades till museet som gåva av en sentida släkting till förfadern sir Georg Fleetwoodd som 1654 gavs friherrlig värdighet på Uppsala slott av drottning Kristina.
Kanske finns spåren av 450 år förvarade i Fletwoods familjearkiv att berätta släktens öden och äventyr för framtida generationer. Hur ser de digitala fotspår vi lämnar efter oss idag ut om 450 år? Går det att skriva vår historia utifrån de spåren eller är den analoga anteckningsboken fortfarande det säkraste skrivmediet?
Att skriften kunde utplånas har i alla fall satt spår i det svenska språket. I bildlig betydelse är företeelsen förklaringen till det svenska ordet ”plånbok”.
