Ett fäknäppe enligt muséet, klave, kreatursbindsle, många namn på en viktig sak i ladugården. För kon var bland det värdefullaste man hade. Om den blev sjuk och dog stod man utan både mjölk,smör och ost och köttet förstås. Därför sköttes kon om som en familjemedlem förr i tiden. Det här fäknäppet är tillverkat 1939 och hör till Strängnässamlingen. Det skänktes av Ljungman från Strängnäs.
Jag har många gånger tänkt på hur rentav eländigt korna hade det förr i små och mörka lagårdar. För det första hade de alltid huvudet låst i en sån här klave och så satt de fast i regeln i foderbordet. För det andra hade de bara 2 meters längd och kanske 1-1,5 meters bredd att ligga eller stå på. För det tredje så stod de inne en hel vinter utan att få gå så mycket som ett enda steg mer än på sin plats. Det var klart att det var som himmelriket att få komma ut då och springa av sig. Då skörden blev dålig så fick korna för lite med foder och blev väldigt orkeslösa. Jag har läst om hur man fick bära ut kon på våren och lägga den i gräset för att äta. Kosläpp har blivit en attraktion nu för tiden.
Under uppfinningar skulle jag skrivit om min pappas uppfinning. Det var så här att korna mjölkades och fick mat på morgonen. Vatten hade de alltid tillgång till. Så skulle de ha hö och lite kraftfoder vid tretiden på eftermiddagen och sen mjölkas på kvällen. Om man var ensam på gården kunde det vara svårt att få en ledig stund, t ex att åka till släktingar. Vi åkte ofta till min morbror och moster i Strängnäs. Hur skulle man då lösa mathållningen kl 15? Det var långt till Strängnäs.
Pappa hittade på en lösning som han provade åtskilliga gånger innan han vågade lita på den. Man placerar en väckarklocka på reglarna till foderbordet. Den ringer kl 15. Den är ansluten till en stor råttfälla, som utlöses och i sin tur slår till en sprint som faller ur sitt fäste. Sprinten har hållit fast foderbordets reglar i låst läge men nu är det fritt fram för korna att peta isär dem och komma åt den i förväg iordninggjorda maten. Genialt! Det funkade alla gånger utom en och då var korna arga och hungriga när vi kom hem vid sextiden.
I gamla bouppteckningar är djuren högt värderade, i synnerhet kon. 1843 gjordes en bouppteckning efter min farfars farfar och då fanns två kor som värderats till 28 riksdaler och hela boet var på torpet var 139 riksdaler. Alltså var kon en stor del av tillgångarna.
Jag tänker också på den berättelse jag hört om familjen Sjögren på fyren Ledskär. Familjen på den lilla ön bestod av fyrvaktaren, hustrun och 11 barn, dock inte hemma samtidigt antar jag. De hade en gris över sommaren. Den skulle slaktas till jul och bli mat för familjen, men en höststorm tog med sig både gris och grishus ut i sjön. Man kan fortfarande se ett fyrhus och en husgrund på det lilla skäret i farleden från Oxelösund när man passerat över Örsbaken på väg norrut.
