Den gröna filthatten – ett exemplar ses på bilden - blev under en tid modelltyp som jägarhatt. Allmogejägarna under 1900-talets första hälft hade vanligen andra huvudbonader. Men vid den moderna jaktens, eller rekreationsjaktens, framväxt under andra halvan av seklet gav den gröna jägarhatten någon sorts värdighet eller status. När jag på 60-talet trädde in i jägarvärlden var det naturligt att skaffa en sådan. För att riktig tillhöra sällskapet blev jag snart varse att den skulle prydas med diverse emblem och symboler, inte minst märken som visade klassen på skyttenivån - brons, silver eller guld. Älgskyttemärket i guld var en given statussymbol, då var man uppklädd!
Hattperioden blev kortvarig för min del - det var helt enkelt opraktisk att gå genom ris och snår med en hatt som lätt fastnade och ramlade av. När man med hunden i koppel spårade gick det inte att själv välja passage utan det var viltets flyktväg som styrde.
Även om hattar i varierande material och utseende fortfarande bärs så har kepsar i olika utförande blivit vanliga. Praktiska detaljer genomsyrar numer jaktutstyrseln. Samhörighetstecken lever kvar, men prydnader i form av bevis på prestationer vid jaktskyttebanor har i stort försvunnit. Idag förvaras skyttebevis i plånboken. Nu är det gul-/orange huvudprydnad som gäller och det har med säkerhet i skogen att göra.
På kungens jakter bär man alltjämt hatt men deltagarna har också röda band ovan hattbrättet. En prydnad i hatten är förstås Kungliga Jaktklubbens emblem. Klubben har omkring 200 deltagare från adelns tungviktare och näringslivets toppar. Den symbolen fick jag aldrig bära även om jag varit hundförare på kungajakt.
