Den här lilla nätta glassformen är gjord i form av en höna. Man kan öppna den genom att lossa på klämmorna. Formen kommer från en ort som heter Strömbo i Västmanland. Den kan också användas till aladåb.
Tänk om jag, när jag var liten, blivit bjuden på en glass-höna på påsken! Det hade varit kalas. Första glassen vi gjorde hemma var nog i slutet på 1950-talet, då vi hade skaffat egen frysbox. Tidigare hade vi i samhället en Frysfacksförening, där man kunde hyra ett litet fack för sina grönsaker och bär. Det var inte stort, så att frysa in köttvaror från en slakt var inte att tänka på förrän vi hade egen frys. Frysfacksföreningens medlemmar och dokumentation finns sparat i hembygdsföreningens arkiv. En historia i sig.
Men det var påsk vi skulle skriva om. På gården hade vi femtiotalet värphöns i ladugården när far och mor slutat med mjölkdjuren. Då blev det mycket ägg, ungefär 40 per dag. De såldes på torget i både Oxelösund och via en trädgårdsmästare också i Nyköping. Dessutom hade vi egna kunder som vi körde hem ägg till varannan vecka. Några kom också och köpte hemma på gården.
Efterfrågan till påsk var stor. Därför sparade man ihop ägg och lade in dem i en konserveringslag som kallades vattenglas. Jag har läst om det nu och kanske var det inte så hälsosamt. Vattenglas beskrivs som en sirapstjock, koncentrerad lösning av kalium-eller natriumsilikat i vatten. Den kunde också användas för att eldskyddsimpregnera trä och textilier.
De ägg vi åt själva på påsken var ibland bara dagsgamla och färska ägg är alltid svårskalade. Det kan man aldrig få uppleva idag då alla ägg säkert är flera veckor gamla innan de kommer till affären. Vi målade äggen och sen fick man gissa vem som målat vilket. Att blåsa ut äggskalet och hänga upp i riset var spännande och svårt. Äggen vispade vi sockerkaka av.
Hönsen hade en benägenhet att vilja gå och lägga ägg lite varstans i tuvorna och brännässlorna i hönsgården. Då fanns porslinsägg att lägga i bälorna inne i hönshuset för att locka hönan att lägga ägg där. Deras drift var att lägga ihop en hel kull kycklingar. Hönsen var ”liggsjuka” sa man. En sådan höna var värdefull för att den kunde användas att ligga och ruva fasanägg på Tistad gård. Då kom jägarn, som vi kallade honom, och lånade hönan. Han hade en papplåda på mopedens pakethållare. När så hönan hade kläckt fram fasankycklingarna och lärt dem äta gräs och annat nyttigt, fick hon återvända till oss igen. Kanske fick hon några år till eller så blev hon mat i en kokgryta. För gamla hönor är bra sega om de inte får koka länge.
Glad Påsk!
