Att stoffera är ett ord som vi inte ofta använder eller hör. Enligt uppslagsboken betyder det att kanta, fålla upp eller utstyra. I medeltidskulturen var det också att överdra t ex en träskulptur med färg. Den här symaskinen har tillverkningsnamnet Lewis och har använts på Ljungströms konfektionsfabrik i Vingåker. Den var en uppfinning i sin tid, eldriven och mycket avancerad med spolar, trådupphängningar och t o m böjd nål.
Ljungströms konfektionsfabrik har en egen hemsida med historik över verksamheten. Där beskrivs utvecklingen inom konfektionsindustrin. Besök gärna den. I slutet av 1800-talet kallades byn Bondestad och hade 40-talet invånare. Det började med att Per Widengren 1875 köpte in tyger, klippte till och lade ut på ortens skräddare att sy upp. Man skulle tro att det var konkurrens mellan de gamla traditionella byskräddarna och detta nya sätt att sy i stora mängder. Men de nya sortens kläder, massfabricerade, ansågs vara sämre kläder.
Så småningom byggdes en industrilokal, symaskiner införskaffades, man anställde folk och verksamheten växte, liksom samhället. Det fanns 1 400 invånare på 1930-talet och Widengren fick konkurrens av flera firmor. Den största blev sedan Ljungströms. Den fanns till 1998 då verksamheten lades ner. I lokalerna finns i dag Factory Outlets, en av Nordens största avseende märkeskläder.
Min första kontakt med symaskin var i tredje klass i skolan och det var en trampmaskin. Vi sydde jättelånga vändsömmar till ett nattlinne minns jag särskilt. Vändsöm går till så att man lägger avigsida mot avigsida, syr en söm, pressar ut sömmen, vänder allt så att man har räta mot räta och gömmer den nyss sydda sömmen, så att den inte kunde rispa upp sig. Allt berodde på att man inte hade sick-sack-söm. Ett förskräckligt svårt arbete för en 9-åring för rakt skulle det vara också. Sedan gick utvecklingen vidare, även på landet på 1950-talet. Mamma köpte en elektrisk maskin och gick på sykurs. Gud va vi sydde sen! Vi hade en provdocka, tillverkad efter mammas kropp. Det var lagda veck på kjolar, kragar med vliselin, boleros, rynkade stora kjolar med stärkta underkjolar.
När jag själv blev mamma sydde jag mammaklänningar, vilka sen blev sönderklippta och omsydda till barnkläder. Jag hade sparat till en symaskin med fyra olika programmerings-knappar på baksidan, så det blev med broderier och allt. Den maskinen lever än men används nu av min sonhustru. Vad syr jag nu på då? Jo min morfars systers gamla trampmaskin. Jag har fått köpa ny drivrem men annars går den fint. När jag sätter mig där och syr upp mina gardiner (det enda jag syr numera) så känner jag historiens vingslag. Det är en ”Singer, familjemaskin, klass 201K med roterande gripare samt fram- och återmatning.” Till den maskinen hör instruktionsbok och flera finurliga uppfinningar såsom, stoppfot, kantapparat, fållvikare, rynkapparat mm. Ja tiden går men ibland gör den hopp bakåt också!
Eller som vår kände släktforskare Ted Roswall sa på ett föredrag nyss: Tiden går inte, den kommer. Alltså se framåt, vilket man ju inte kan beskylla oss seniorbloggare för.
