När jag läste ämnet limnologi (läran om sötvatten) i Uppsala på 1960-talet fick jag veta att en riktig limnolog bör uppfinna en egen provtagningsapparat. Välkända exempel på provtagare är den så kallade Ruttner-hämtaren för vattenprovtagning på olika djup i en sjö. Med Ekman-huggaren kan man ta prov på bottensedimentens innehåll av olika sorters djur. Själv har jag inte fått någon provtagare uppkallad efter mig trots att jag gjort vissa försök i den vägen.
Det började med att jag i mitten på 1960-talet konstruerade en hämtare för djurplankton. Ett plexiglasrör med en diameter av cirka 12 cm och en längd av 80 cm försågs med tvådelade lock i båda ändar. När röret nedsänktes vertikalt i sjövattnet öppnades locken och vattnet kunde strömma igenom röret. När röret sedan drogs uppåt igen så stängdes locken och ett vattenprov med alla djurplankton blev instängt i röret.
En annan provtagare som jag uppfann var avsedda att ta prov för undersökning av bottensedimentens olika skikt. Ett plexiglasrör med en diameter på cirka 5 cm och en längd på 150 cm var infästat i en cylindrisk hållare av mässig. I hållaren var ett meterlångt smalt mässingsrör ingängat med en ögla i överänden för provtagarlinan. En cylindrisk tyngd med en liten ögla på löpte över det smala mässingsröret och med en andra lina till tyngden kunde men från båten banka ned plexiglasröret så att det nådde önskat djup. Sedan kunde de olika skikten studeras i röret.
I förorenade sjöars bottensediment förekommer ofta kraftig gasbildning. Jag blev nyfiken på om man skulle kunna karakterisera bottenmaterialets föroreningsgrad genom att analysera den gasblandning som bildades. Bland annat kan det bildas metan, svavelväte, koloxider, mm. Jag tog en enliters plastflaska och satte i en tratt. På tratten band jag med tre snören en ganska kraftig tyngd och så vände jag alltihop upp och ned och band en lina i flaskan. Så fyllde jag vatten i flaskan och sänkte alltsammans mot botten. Då hamnade tyngden under den uppochnedvända tratten som satt i den vattenfyllda flaskan. Genom att ”dutta” tyngden mot botten lösgjorde jag gasbubblor i bottenslammet vilka fångades av tratten och fördes in i flaskan. Efter en stund var flaskan gasfylld och då korkade jag på flaskan under vattnet. Där fanns nu ett gasprov som kunde analyseras på sitt innehåll med hjälp av en så kallad gaskromatograf. På grund av mitt arbetsplatsbyte blev dock metoden aldrig utvärderad.
För en del år sedan gjorde jag en apparat för att sprida kalk i min ganska kraftigt försurade sjö. Apparaten som vilade på en uppblåst traktorinnerslang drevs med tryckluft från en liten kompressor. Genom pulserande tryckluftsventiler kunde jag stötvis trycka in luft i ett grovt plaströr fyllt med kalkkross. Alkaliserat vatten spreds sedan ut från apparaten. Inte heller den uppfinningen blev någon större framgång. Mitt val av föremål i museets samlingar är lackmuspapper från Kabi-Fermenta som används för mätning av pH i sura vatten.
