Första gången jag såg ordet Fardagen trodde jag det var en felstavning. Skulle naturligtvis vara Fars dag. Men kommen en bit in i texten betydde det något helt annat – för många en tid av elände men också hopp. Att komma från en miserabel miljö till något som kanske kunde betyda en ny start på ett slitsamt liv.
Fardagen var nämligen den dag då 10 000-tals statare, pigor, drängar och arrendatorer sågs på vägarna flyttandes sitt bohag i kärror dragna av oxar och hästar och en bra bit in på 1900-talet lastvagnar. Framför sig och sin ofta stora familj väntade ovissheten men där fanns också hoppet på att få det bättre, både i form av arbete, mat och husrum. Kanske slapp man även en och annat elak förvaltare eller rättare.
Visst känns det lite märkligt att det var staten som hade bestämt att det skulle ske en viss dag när flyttlassen skulle gå – kring Mickelsmäss, den helige Mikaels dag. Från och med år 1723 skulle en gemensam Fardag gälla från vilket datum alla kontrakt skulle gälla. Oavsett om det handlade om arrende, hyra eller anställning. Inte bara på landet utan även om någon hyrde lägenhet i en stad.
Det skulle dröja nästan 100 år, till år 1819, innan det beslutades att Fardagen skulle vara den 24 oktober.
Så här säger bland annat etnologen och släktforskaren Ingela Martenius i programmet Släktband i P1 som sändes i november 2011.
”Det verkar vara en udda dag, men i själva verket hade man en vecka på sig att genomföra flytten. Det var en slags semester utan lön, så den dagen brukade med tiden kallas för ”slankveckan”. Det fanns fler yrkesgrupper än statarna som flyttade ofta. Drängar och pigor bytte också de jobb och bostad den här dagen. De bytte jobb i hopp om att få det bättre, men det fanns nog också andra skäl. Väldigt många drängar och pigor hade en period om ungefär tio år mellan tiden i det egna föräldrahemmet och tiden då de satte eget bo, då de skulle försöka få ihop så mycket pengar och saker som möjligt. Detta var också den tid då de kunde utbilda sig”.
Allt det elände, men i vissa fall också glädje över att få ett bättre liv och levende, har väl de flesta av oss i vår generation fått uppleva i de fantastiska skönlitterära verken av åtminstone tre författare i en klass för sig och som alla hämtat sina berättelser från egen erfarenhet – jag tänker då på Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinsson
