Den 14 mars har nyligen passerat. Det var vanligt förr att arrendatorerna vid de stora godsen och gårdarna flyttade den dagen. Arrendekontrakten brukade skivas så att de gällde från den 14 mars. Det var en stor händelse när en sådan flytt skulle ske. Ofta föregicks den här flytten av en auktion där alla inventarier på arrendegården i form av redskap, maskiner och övrig jordbruksutrustning såldes. Även djuren såldes. Auktionen handhades av en auktionsfirma och det gällde att ha en bra auktionsropare. Själv minns jag den legendariske Herbert Karlsson i Björnlunda som ropade på de flesta auktioner i trakten. Jag kan fortfarande höra hans genomträngande stämma: ”Den går bort för hundra kroner” , där han särskilt höjde rösten på orden bort. Och han var rolig också så det var fest när Herbert höll i auktionsklubban. Och så fanns där ofta en varmkorvgubbe med låda på magen. Hos honom kunde man köpa en korv med senap för en 25-öring.
Det föremål som jag valde i museets samlingar är en ordförandeklubba som tillverkats av Yngve Blomgren och sedan använts och skänkts av Sörmlands museum. Den här klubban är egentligen lite för stor för att passa till en auktionsropare. Ibland hände det ju att roparen i samband med utropen knackade med sin klubba direkt på någon nyss inropad vacker vas och då fick ju inte vasen gå i bitar!
Jag minns ett flertal auktioner i min barndom. Bäst minns jag den som hölls när Petrus flyttade från granngården och Herbert ropade förstås. Petrus var snäll och trevlig och så var han en duktig så kallad hästkarl. Men hästarna hade väl farit omilt fram med honom för han haltade ganska kraftig när han gick. Jag minns att jag ropade in en bjällerkrans till en hästsele där på Petrus’ auktion och den hade jag mycket roligt med. Jag satte den på selen till vår gamle hingst Max och han blev riktigt yster av ljudet. Annars var han ganska lat och tråkig häst.
