Under barn- och ungdomstiden bodde jag på samma ställe med mina föräldrar och syskon. Efter skolan jobbade jag några år, men blev kvar hemma hos föräldrarna. Först vid 20-års ålder kom uppbrottet. Det fanns möjligheter till fortsatt skolgång och till arbetstillfällen på hemorten. Ändå blev det avflyttning mot en okänd framtid. Var det helt av fri vilja eller fanns det något underliggande tvång? Jag upplevde aldrig att föräldrarna ville sparka ut mig! Sannolikt var det nedärvd instinkt att dra iväg, det skulle nog ge större utsikter till ett framgångsrikt leverne jämfört med att klamra sig kvar i den nära uppväxtmiljön. Utvandring gav möjlighet att finna och pinka in ett eget revir, även om det innebar att flytta till okänd ort och konkurrera med främmande människor.
Något flyttlass med bohag blev det inte. Blombord som flyttpojken på bilden bär med sig var absolut inte aktuellt, det ville mamma ha kvar. I själva verket skulle jag till skola på internat och hade inte mer än lite kläder och en gammal portfölj i bagaget. Fortsättningen var oviss. Även om flyttavståndet inte var mer än 20 mil blev det inte helt fritt från kulturkrockar med de ”nya” människorna, dock inte värre än att anpassning till tolerans kunde ske.
Efterföljande förflyttningar av bohag med egen familj, som förekommit några gånger inom Nyköping, har varit planerade, gjorda i samförstånd och helt saknat dramatik.
Om en eventuell ytterligare flytt kommer att kännas tvångsmässig, eller tvärtom befriande, är nog skrivet i stjärnorna.
