En säng, en skåpsäng av det ovanliga slaget. Jag har aldrig sett en sådan förut. Kanske var det en flicka som fick den av sin far då hon skulle till sitt första arbete. Kanske var det det första möblemanget när hon flyttade hemifrån. Här kunde hon ha sin egen vrå i pigkammaren med sängen att sova i, skåpets hyllor att ställa porslin på och lägga sina kläder i. Den ena hyllan var för att hänga upp skedar på. Skåpsängen är till vissa delar marmorerad i gröna färger. På ena dörrens insida kan man svagt urskilja ”....den 20 september 1893”. Sängen är i alla fall 184 cm lång så den är för en vuxen person. Muséet har fått den från Sorunda socken, det är den enda information som finns om den.
En vanlig dag för flytt var förr den 14 mars då arrendet skulle tecknas/tecknas om. Arrende-kontrakten var ofta på fem år och då flyttade man inte lika ofta som jordbruksarbetare, pigor och statare gjorde. De hade sin flyttvecka på hösten. Den var också den enda ledighet de fick, förutom lite runt helgerna.
Mina föräldrars arrende slutade 1979 och då såldes alla inventarier på gården, en gammaldags auktion med alla föremål ute på gräset. Gårdens kor hade sålts redan 1964 och sedan var det höns och spannmålsdrift till 1979. Ett kapitel av slit, bittida och sent, men också den glädje det var att ha sitt eget att sköta om, var slut. Det var en stor och betydelsefull dag för dem. Flytt till en villa med alla bekvämligheter och fortfarande en trädgård att odla i gjorde att de gladdes åt det nya och lite enklare livet.
På gården följde man naturen under alla årstider, ibland blev skörden knapp och då var det inte så lätt att få ihop pengar till arrendet. Jag minns hur de visade mig alla stora sedlar de hade med sig när de, gemensamt med övriga arrendebönder, åkte med bil till slottet för att lämna sina tungt ihoparbetade pengar. Det var den 14 mars och den 14 oktober. Jag tror att det var för ett halvt år i taget man betalade.
Minnet av den elaka greven i filmen ”Den enfaldige mördaren” dyker upp för mitt inre. Greven tog emot de hopsparade pengarna från arrendatorn, som t o m fått sälja hästen för att kunna betala arrendet. Så brände greven upp pengarna framför ögonen på bonden! Greven på vårt slott var en god och omtänksam ägare och ej att jämföra med filmens tyrann.
Pigor och drängar flyttade i regel varje år. Deras hopp stod till att de skulle få det bättre på nästa gård. I min släktforskning har jag funnit att min farfars far flyttade från Tunaberg till Bärbo och tre av hans syskon flyttade också dit för att arbeta. Det verkar som det rekommenderat varandra och kanske hade de bra bönder i Bärbo att arbeta för.
Min egen flytt hemifrån gick 1964 då jag fått mitt första arbete. Det var till ett vindsrum med vedspis. Om det ska jag berätta en annan gång.