En väckarklocka för blinda
När ämnet för en kommande blogg sattes på ett fredagsmöte blev jag lite fundersam. Finns hen över huvud taget? Men sedan antikvarie Helena Wärnhjelm, som var morgonens ”gäst”, berättat om museets pågående projektet att med hjälp av intervjuer lyfta fram människor som levt eller lever med funktionsnedsättning klarnade det. Resultatet kommer att presenteras i form av en utställning senare i höst. Läs mer på museets hemsida.
Världen har varit och är full av människor vars handikapp oftast inneburit ett tufft, tungt liv och där mobbning varit en del av vardagen. Många har levt sitt liv på institutioner och vi har hört det mest fruktansvärda historier om hur de behandlats.
Samtidigt har vi sett prov på vilka fantastiska bragder som personer med funktionsnedsättning svarat för. Jag tänker på alla idrottare, Svenska Dagbladets bragdguldmedaljör Jonas Jacobsson med sina fyra guldmedaljer i Paralympics är bara ett exempel. Målande konstnärer utan händer och fötter som skapar underbara konstverk. Ja, det finns nästan hur många exempel som helst på hur människor med det som vi idag kallar funktionsnedsättning har förmåga att klara.
Jag har ingen erfarenhet av detta i min närhet frånsett att jag känner några som jag beundrar för deras förmåga at ta sig fram här i livet med sina handikapp. Däremot har jag ett minne, som trots att det nu är snart 70 år sedan det inträffade, fortfarande lever kvar.
Det var i vår sommarstuga utanför Östersund en vårdag. Pappa hade beslutat att borra efter vatten på tomten. Vi släpade alltid med oss kärl med vatten från stan och kunde också få hämta vatten hos en granne en bra bit därifrån.
Upp på tomten kom en ombyggd lastbil försedd med någon form av borraggregat. Den var också lastad med en massa rör och borrar. Ut ur bilen klev en inte allt för storvuxen farbror. Men det var något som inte stämde. Jag kom ihåg att jag glodde storögt på en sak – han hade bara en arm. Kunde man arbeta med bara en arm? Såg att pappa verkade lite fundersam också. Snart skulle det visa sig att trots sitt handikapp var han en baddare att jobba.
Med en arm och en liten, knappt märkbar stump på ena axeln, hanterade han de tunga grejorna på ett fantastiskt sätt. Bytte borrar hur lätt som helst – såg det ut som - och det var en imponerande syn. Jag minns att jag var så fascinerad att jag satt i timmar och bara tittade på.
Tänk att kunna jobba så med bara en funktionsduglig arm!
När pappa, sedan det första vattnet började spruta upp ur borrhålet, frågade honom hur det var möjligt att ha ett så tungt jobb svarade han: Ingenting är omöjligt bara man tror på sin egen förmåga!
