Rubriken ”En perfekt människa?” antyder kanske att det är få förunnat att vara perfekta, men en del människor har större svårigheter att övervinna än andra. Det är dock så vist ordnat att många människor kan kompensera sina handikapp genom både uppfinningsrikedom och ett stort mått av envishet.
Jag tänker på en människa jag kom i kontakt med för länge sedan, nämligen Spel-Arvid Karlsson. Han började spela fiol som mycket ung och fick tidigt kontakt med spelmän som Axel Fredrik Bergström i Tystberga ( känd för bland annat Tystbergavisan). Han reste även runt på dansbanorna i Södermanland med Swings Kapell – ett jazz-dansband. Efterhand tog intresset för folkmusik överhanden och Spel-Arvid fick spela med legendarer som Jon-Erik Öst. Det var inte alla som fick den äran att spela med honom. Kanske bidrog det till ett allt mer ökat intresse för spelmansmusik. Spel-Arvid blev så småningom förärad titeln Riksspelman.
Spel-Arvid hade säkert önskat ägna sig åt musiken på heltid, men de ekonomiska förutsättningarna gjorde att han behövde en försörjning. Han började på Bröderna Anderssons snickeri i Tystberga. Ödets ironi gjorde att han som snickare förlorade ett finger på vänster hand. En inte ovanlig skada för maskinsnickare på den tiden. Spel-Arvid trodde då att det var slutspelat på fiolen och började traktera nyckelharpa, eftersom det är lite lättare att få rena toner med hjälp av knapparna på harpan än med fingrarna på fiolen. Han blev med tiden mycket duktig även på nyckelharpa.
Önskan att fortsätta med fiolspelet kvarstod. Ett försök att spela spegelvänt med högerhanden på strängarna visade sig inte vara så enkelt. Spel-Arvid lärde då om så att han kunde spela på fiolen med sin skadade hand. Han hade ett finger mindre, så det var troligen inte lätt att spela på detta vis.
Han blev en mästare på att spela understämmor inom spelmansmusiken. Vid en spelmansstämma jämfördes han med Pål-Olle från Dalarna som var en av de största inom området.
Eftersom jag själv försökt lära mig spela fiol och vet hur svårt det är även om man har alla fingrar i behåll, förstår jag den utmaning som Spel-Arvid antog med den äran. Jag tycker det visar att det finns möjlighet att anpassa sig även till svåra handikapp och dessutom i detta fall driva sitt fiolspel till fulländning.
