Inte var väl kanske min morfar någon perfekt människa men jag beundrade honom ändå. Han ägde Lillgården i byn och var nog en duktig jordbrukare. Många pigor och drängar fanns på gården och ladugården var full med kor och i stallet fanns flera ardennerhästar. I yngre år var han en glad lax som gärna deltog i allehanda upptåg såsom att byta hästar med någon annan bonde vid marknaden. Det var inte alla gånger han kom hem med en bättre häst än den bortbytta!
Men vid trettioårsåldern förlorade han sin syn. Han fick något synnervsfel och kunde efter hand inte urskilja om det var natt eller dag. Det måste ha varit ett hårt slag för familjen. Men han lät sig ingalunda slås ned av sitt handikapp. Efter att hans son hade tagit över gården deltog han mycket aktivt i dess skötsel. Han hade det fulla ansvaret för hästarna i stallet, och vedhuggningen till alla spisar och kakelugnar skötte han helt på egen hand. Han var även duktig på att binda korgar av kluvna granrötter och han kunde till och med räta ut gammal spik. Men värst det var väl när han insisterade på att mata tröskverket när säden skulle tröskas. Min far försökte få honom att låta bli för tröskverksmatning är en mycket farlig syssla. Men min morbror sa: ”Låt’en hållas för dä går inte å få dän gubben”! Och allt gick bra.
Jag kan än se honom sitta framför radion i den gamla knarriga rottingstolen och skruva på rattarna. Han hade en klocka med borttagen ruta framför urtavlan och den kände han på när han ville veta vad tid det var. Och så kunde han spela på näver. Han hade en liten näverbit under duken på kommoden och den tog han fram ibland och spelade på. Jag lärde mig aldrig den konsten av honom och det sörjer jag ännu. Fiol spelade han också och hans fiol finns ännu i bruk hos mitt äldsta barnbarn.
Kanske har jag fått mitt intresse för att dikta visor av honom. Han rimmade visor till födelsedagar och andra fester och jag har några av dem bevarade. Men han kunde ju inte skriva ned sina rim så ibland väckte han min mor på nätterna och bad henne skriva ned vad han kommit på. Hon var måttligt förtjust i det.
Som jag sa i början så var väl min morfar inte någon perfekt människa men jag tror att han trots sitt handikapp levde ett någorlunda gott liv. Anledningen till att jag valde ett par glasögon i museets samlingar är att jag som liten oförstående pilt föreslog mina föräldrar att köpa glasögon till morfar så att han skulle kunna se. Glasögonen är skänkta av Harald Wahlström i Nyköping.
