Som journalist/reporter har jag genom åren fått vara med om det mesta – allt från mörkaste mörkt till ljusa glädjestunder. En del har för alltid fastnat i minnet, andra som tur är bleknat bort. En av de ljusaste som jag med glädje ser tillbaka på, och som skulle komma att betyda mycket för familjen under många år, var ett reportage 1969 som jag skulle göra för SN, Södermanlands Nyheter, och som gällde omhändertagna hundar.
Jag och tidningens välkände fotograf, P O Johansson åkte ut till Per Hösth, som drev ett hundpensionat utanför Nyköping. Polisen hade lämnat in ett par hundar som de tagit hand om i Oxelösund. Per ville söka efter lämpliga hundägare med hjälp av ett reportage i tidningen.
Det visade sig vara en terrieliknande ”skeppshund” som blivit akterseglad och en liten, svartlurvig, mellanpudel med svans. Ganska ovanligt med pudlar som inte hade kuperad svans.
Två trevliga och kärvänliga vovvar som gjorde intryck direkt. Framför allt den lilla pudeln, Truls var hans namn, och som direkt när vi kom in i hundgården sprang fram, lyfte på benet och lät en stråle breda ut sig över en av mina skor. Revirpinkande eller vad? Kände hur hjärtat slog några extra glädjeslag och tänkte – han ska bli min!
Truls – en mellanpudel med svans vilket inte var så vanligt på den tiden.
Vi gjorde vårt jobb, P O och jag, och Pers sista kommentar var: Är du eventuellt intresserad? ”Måste fråga ”regeringen” först men visst vore det trevligt.” Själv hade jag under många år vurmat för att skaffa en schäfervalp och ett sådan här litet ”ullknytte” var väl inte direkt vad man tänkt sig. Men jag föll direkt för charmtrollet.
Så var det min kära hustru. Direkt efter jobbet, sedan jag skrivit artikeln som skulle in i tidningen följande dag, for jag ut till sommarstugan i Nävekvarn. Berättade att vi skulle göra en liten utflykt, hundpensionatet låg inte långt därifrån, för att titta på en sak. När vi kom in i rastgården kom Truls emot oss med full fart, lyfte på tassen och nu var det Gertruds tur att drabbas av samma ”öde” som mig. Helt otroligt!
Nu var vi båda övertygade om att Truls gärna skulle se fram mot att få tillhöra familjen Ohlsson. Men inget var klart. Per Hösth ville avvakta och se resultatet av artikeln och det var många som hörde av sig. De flesta dock med små barn och kravet från hans sida var att det gärna var en barnfamilj men med lite större barn.
Det gick några dagar och inget hördes från Per. Så vi levde i den förvissningen om att det inte skulle bli aktuellt för oss att bli husse och matte. Så ringde det – Per undrade om vi fortfarande var intresserade. Gissa om! Snabbt som ögat tog vi oss till hundpensionatet där vi fick skriva på papper som bekräftade att vi blivit ägare till världens härligaste, godaste och kärvänligaste mellanpudel med svans – Truls. Sedan köpeskillingen – 1 krona – betalats var saken klar.
Två lyckliga, nyblivna hundägare kunde se fram mot 13 härliga och givande år av att ha en fyrbent vän som alltid glatt viftade på svansen åt allt och alla.
