Vem av dem ska jag skriva om var min första tanke. Hästen Maja eller katten Stumpan. Kanske lite om båda.
En koskälla, skänkt av Henrik Svensson från Jönåker får symbolisera berättelsen om hästen. På vår bondgård på 1950-talet då jag var barn fanns hästen fortfarande kvar i arbetsstyrkan. Det fanns från början två hästar, Maja och Pysen. Pysen gick till de sälla jaktmarkerna och då blev Maja ensam i hagen. En häst ska alltid ha sällskap och därför fick hon gå med korna i hagen. Jag minns inte att någon av korna hade skälla om halsen, däremot har jag i min ägo två hästpinglor, som vi kallade dem. En traktor kom till hjälp i jordbruket och Maja fick allt lättare sysslor. På det viset blev hon mycket tillsammans med korna i hagen och när de skulle in för mjölkning, stod hon alltid vid ladugårdsgrinden och väntade på sina vänner till de var färdigmjölkade. Så drog de hela långa raden genom vallgatan till den vackra hagen för att äta lite kvällsgrönt och lägga sig till ro att sova och invänta nästa morgon.
Maja slutade sina dagar i början på 1960-talet och alla sörjde henne mycket. Jag minns den varma hästkroppen som jag ryktade och manen som fick så fina flätor. Hästens svans klipptes av på hösten och taglet såldes till uppköpare. Likadant med kornas lite kortare svansar. Jag minns den långa raden med tagelknippor på ladugårdsväggen. Det gick ju bra med korta svansar när vintern kom för då fanns inte lika mycket flugor som skulle vispas bort med dem.
Katten Stumpan och jag kampade ihop i 19 år och 8 månader. Det finns många minnen. Alltifrån den första stund då hon kom till oss, liten och rädd, skild från sin mamma lite för tidigt då mamman var sjuk och till hennes sista timme i gräset utanför djursjukhuset då vi beslutat att hon skulle slippa från sitt lidande med cancer i munnen.
Du var en envis liten dam med egen vilja och kanske hade du förbrukat flera liv innan du slutade dina dagar. Att springa ut på stora vägen mellan höga snödrivor och upptäcka att ett helt gäng med stora Studsviksbussar är på samma ställe, vända och springa tillbaka framför bussarna och med ett nödrop klara livhanken. Eller då du klättrade ut genom takfönstret och halkade fram över hala tegelpannor innan du lyckades ta dig in igen. Eller då en bil kom precis sekunden efter att du sprungit rakt över vägen från skogen och hem utan att se dig för.
Vi hade också med dig i bilen till alla platser vi åkte. Då vi badade vid Helgö och du fick sitta på en filt bakom en buske i skuggan och en stor hund slet sig från sin kedja runt ett träd och rusade på dig, hur jag lyfte upp dig och du bet mig så jag fick åka till läkare och få stelkrampsspruta. När vi hade dig med i kanoten ut på öarna. Jag kan inte säga att du älskade vatten men du klarade av sjölivet bra. Då vi flyttat till stan och du blivit stadskatt fick du lära dig den svåra konsten att gå i koppel men också att åka i cykelkorgen till kolonin. Du skrämde livet ur mig vid stugan då du tagit en fågel och jag fick klara av att befria den från dig, och som tur var klarade den sig. Tänk så många kvällar jag satt ute i stugan och väntade in dig för att få cykla hem till stan. De flesta kolonister hade packat ihop och åkt hem för länge sen, men där satt jag i mörkret och väntade. Du var min bästa vän och värmande sängkamrat, hos dig kunde man söka tröst när något var ledsamt, vi delade många härliga år, tack Stumpan.
