Bildens bambustavar har snöstoppare (trugor) av bomullstyg. De har använts av Viktor Ramstedt, medlem i Hemvärnet i Halla på 1950-talet. Sedan 2007 ingår de i museets begränsad samling av sportprylar. Klassifikationen i detta fall är dock ”militärväsen”.
De stavar som Ernst Alm använde, när han blev Vasaloppets förste segrare 1922, påminner starkt om 50-talets stavar. Ingen vidare produktutveckling där inte! Så mycket mer har hänt med utrustningen sedan dess. Från tunga träskidor till ultralätta karbonlaminatskidor med plastbelag, från bambustavar till kolfiberstavar. Och skidslipning och fluorvalla ska vi bara inte prata högt om i sammanhanget.
När seniorgruppen bestämde veckans bloggämne kom jag ihåg när jag skrev under rubriken ”På glid - I fäders spår - för framtids segrar” (febr 2012). Här vevade jag upp mig riktigt ordentligt. Skrev om härliga soliga träningsrundor på Ekensberg, endorfinkickar och drömmen om perfekta förutsättningar i Kortvasan, 30 km Oxberg – Mora, som jag då hade framför mig för tredje gången.
Hur gick då mitt sista 30 km-lopp? Jo, det funkade perfekt! Den inhyrde vallaren hade gjort ett makalöst jobb. ”Bandtraktor” i motluten och superglid som möjliggjorde mycket dubbelstakning. Efter 2 timmar och 53 minuter nådde en då 66 år gammal och omåttligt självbelåten skidmotionär målet i Mora. Det kunde inte bli mycket bättre och därför var beslutet att avsluta Vasaloppskarriären inte så svårt. Det fanns också en sjukdomshistoria, som var den fina medaljens baksida. Efter de tre genomförda loppen blev jag sjuk och två gånger kunde jag inte ställa upp, den ena gången p g a en smärtsam dubbelsidig lunginflammation.
Vasaloppsarena, som ett nio mil långt naturreservat, och Vasaloppet, som ett kulturhistoriskt och sportsligt storevenemang, har världsarvsdignitet. Det är min uppfattning. Så det så!