Vad ska vi med tidur till? I miljontals år har både växter och djur inklusive människor klarat sig med den biologiska klockan. Vi är anpassade till dygnets förutsättningar. Nu anses tidmätningens historia vara minst lika lång som den mänskliga civilisationens. Att framställa tekniska hjälpmedel för att mäta tidsintervall är ett gott exempel på människans inneboende nyfikenhet och drivkraft att utveckla saker och ting. Under framväxten av ett starkt integrerat samhälle har man förstås insett behovet av en gemensam kalibrerad tidräkning. Det finns ju bland oss människor både nattugglor och de som är uppe med tuppen.
Museet har en imponerande samling klockor, armbandsur, bordsklockor, golvur och bland dessa är konstnärligt utsmyckning vanligt. Den vackra reseklockan på bilden är gjord i mässing, men tillverkningsår saknas.
Trots att urtavlan visar lika antal timmar upplever man med stigande ålder att tiden går allt fortare. Kan man då verkligen lita på urverket? Naturvetare har gett en förklaring till tidsuppfattningen. Med stigande ålder uppfattar ögat allt färre bilder per tidsenhet och därmed upplevs tiden gå fortare. Ju fler bilder som ses desto längre blir tiden. Husflugan exempelvis ser långt fler bilder per sekund jämfört med människan. Flugan hinner flyga ett otal varv runt i köket under tiden vi fyller en kaffekopp och den upplever kaffestrilen likt en seg massa som långsamt fyller koppen. Hur länge ska det dröja innan man får komma åt smulorna på bordet, kanske flugan undrar.
Det hjälper inte att vi numera kan avläsa tid elektroniskt. Fortfarande återstår utmaningen att få tillbaka mer tid per dygn!
