Professor emerita Bodil Jönsson är en mycket klok kvinna. I boken ”Tio tankar om tid” (Brombergs Förlag 1999) utvecklar hon sina tankar om tidens gång. Boken är så full av tänkvärdheter att den förtjänar att läsas och omläsas. Jönsson skiljer på personlig (upplevd) tid och klocktid (egentligen atomär) tid. Hon konstaterar att ”människan är dålig på att med sig själv som mätare registrera objektiv klocktid”. Och hon går bet på att besvara den något speciella frågan: ”Hur många straxar går det på en kvart?”
I kap 5 hittar jag ett avsnitt med matexempel – Quick meal och slow food . Här konstaterar författaren att slow food innebär väntan och därmed ökad hunger. Vad sägs om slutklämmen ”Väntan är inget dåligt motmedel mot brådska”? Som vältränad medlem i Flegmatikerna har jag inte svårt att sympatisera med Jönssons tankar.
Bildens gökur från museiförrådet saknar dessvärre väsentlig bakgrundsbeskrivning och datering. Utseendet motsvarar inte alls den minnesbild jag har av min barndoms spännande gökur, vilka ofta var utsmyckade med jaktmotiv. Att följa med föräldrarna på besök hos äldre släktingar var inte alltid så roligt. Men fanns ett gökur i huset blev humöret bättre. Att sitta och vänta på ”kokoande” en gång per kvart och extragalande varje hel timma gjorde att tråkigheten ibland övergick till exalterad eufori. I övrigt var min barndom och ungdom ett enda långt vänteläge. Otålig väntan på att bli 15 år, få köra moped och gå på barnförbjuden film, bli 18 år och ta körkort för bil, ta studenten vid 20 års ålder och bli myndig vid 21. Framtiden hägrade med drömmar om frihet, eget boende, kärlek, framgångsrika studier och mycket annat som jag förknippade med vuxenvärlden. Baksidan av all väntan var så klart en formidabel oförmåga att uppskatta och leva i nuet.
Klocktiden gick ibland otroligt långsamt. Ett exempel, som framkallade stark prestationsångest, var skollektioner som aldrig ville ta slut. Var jag illa förberedd och inte ville bli kunskapstestad av magistern upplevdes 45 minuter som en evighet. Ett annat exempel, som fortfarande är aktuellt, är när favoritlaget ledde fotbollsmatchen med uddamålet på tilläggstid och man bara väntade på den befriande slutsignalen.
Sammanfattningsvis är jag nog ganska tålmodig och bra på att vänta. Att hetsa upp mig i en bilkö gör jag bara inte. Det gäller att gilla läget även om jag ibland kan surna till över en självförvållad belägenhet. Att hamna i en butikskö kan rentav vara riktigt kul. Då kan man bedriva beteendestudier av övriga köande, vilket kan innebära mycket intressanta iakttagelser och aktiv tankeverksamhet. Som pensionär, med flexibel, personlig (upplevd) tid som idealtillstånd, har jag satt i system att inte ha bråttom. Det fick jag nog av under arbetslivet. Jag ironiserar väldigt gärna över klock- och kalenderstyrda seniorer med svårighet att vara mentalt närvarande i nuet. Och jag tar mig för pannan när otåliga åldringar har svårt att invänta en utsatt sammanträdestid. Jag tänker som Bodil Jönsson – TTT (Tankar Tar Tid).
