En klassisk bild i museets samlingar – Svandammen med Kungstornet på Nyköpingshus i bakgrunden. Som boende i Nyköping sedan över 40 år tillbaka är jag väl bekant med denna kulturmiljöklenod. Inte utan stolthet visar jag upp slottet för mina gäster och ofta drar jag fram ett antal anekdoter ur minnesbanken med anknytning därtill.
När staden hade bestämt sig för att fira 800 år i nådens år 1987, då hände det saker inte bara i hamnkvarteren. Jubileet kulminerade den 6 juni, Sveriges Nationaldag. Kungaparet gästade Nyköping, åkte häst och vagn, Ja, hela stan var på benen för att få en skymt av de då drygt 40 år gamla celebriteterna. Kungen höll tal på Nyköpingshus bl a med allvarsord om vikten av att bekämpa främlingsfientlighet och rasism. Allt var frid och fröjd ända till Länsstyrelsen i efterhand upptäckte att kommunen utan tillstånd grävt ner ett dussin fundament till flaggstänger i vallarna. Ingrepp i fornlämning får man inte göra hur som helst. Lagregleringen innehåller en hel del paragrafer, som den som tänker gräva ska rätta sig efter.
De illegala flaggstängerna kom att bli ett flerårigt ärende på Länsstyrelsen. Länsantikvarien och kommunens företrädare var på kollisionskurs. Riksantikvarieämbetet kopplades in. Vid ett tillfälle hade man ordnat ”syn på platsen”. På en klassisk bild i SN syns minst ett dussin tjänstemän och några politiker involverade i en animerad diskussion om flaggstängernas öde. Utgången var given med tanke på den strikta lagstiftningen. Kommunen fick vackert ta bort flertalet fundament och återställa marken. Kvar blev ett fåtal flaggstänger. Något rättsligt efterspel blev det inte.
Skolavslutningar vid Nyköpingshus deltog jag i åtskilliga gånger. Fyra barn födda mellan 1971 och 1983 gav många högtidliga besökstillfällen. Det var festligt och en stämning, som är svår att beskriva. Klump i halsen och fukt i ögonvrårna vill jag minnas. Man blev, som min mor uttryckte sig på bred västgötska, ”riktigt rörder”.
I slutet av 90-talet deltog jag ett år i nationaldagsfirandet. Landshövding Holmberg höll ett inspirerande tal, som jag (informatören) hade jobbat en hel del med. Problemet denna 6 juni var att det var småregnigt, snålblåst och ett fåtal plusgrader. Barnkören, från en av kommunens tätorter, rev av hela repertoaren. Stipendieutdelningen var omständlig. Och landshövdingens tal hade definitivt vunnit på att vara minst fem minuter kortare. När evenemanget äntligen var över var publiken helt genomfrusen. Ack ja, vad fick man inte genomlida i tjänsten!
